Nina Hemmingsson har i seriesamlingarna Hjälp! (med Sara Olausson), Jag är din flickvän nu, Så jävla normal och Mina vackra ögon ritat in sitt eget unika hörn. Ilskan, sarkasmerna och könsdriften känns igen också i hennes första diktbok Det var jag som kom hem till dig. Tonen är mindre vild och har en annan svärta än i serierna, men är trygg och självständig likafullt.

Diktjaget går omväxlande mellan barnets och den vuxnas tillvaro med en iakttagande och vass blick. Det är dunkelt stadsliv och vriden vardag. En oro lurar, en flaxande frustration sipprar ofta fram och avståndet mellan skratt och död är litet. Dikterna är korta och titellösa, ofta drastiska:

Jag går till jobbet direkt

Morsar på ordningspoliserna

Kryssar mellan mopederna

och anteckningsblocket

En farmor som är bekant

med de flesta i den lilla staden

undrar över olika saker

Hur stickar man hur knullar man

hur knådar man

hur skiter man?

Vilket sammanträffande

Just det jag är allra bäst på

Farmor ska få sig en riktig lektion

Kunden bestämmer

En del vill lära sig andas

för andra räcker det att gå

 

Visst fläktar Kristina Lugn– och Sonja Åkesson-vindar förbi i Hemmingssons dikt, men mest blåser hon på helt själv. Det finns en tyngd i det lätta tilltalet, många lager, en dragningskraft i de spillror hon lägger fram. Ibland drar några rader åt ett håll innan nästa rad drar tillbaks. Det ger en vacklande känsla, att inget och ingen står där utan ett mörker bakom ryggen. Det fragmentariska och flerskiktade gör också Hemmingsson omläsningsvänlig, hela tiden hittas nya ljusskimror i mörkret.

Kaniner och fåglar, djur överhuvudtaget, befolkar många av Hemmingssons dikter. Ibland finns de som yttre markörer och ibland som något som rör sig inuti. Även monster och spöken, systrar och grannar befolkar texten. Blommor får också en särskild plats. Allt detta ger dikterna en tydlig atmosfär och plats, men som vassast är det ändå i de små skarpa iakttagelserna som ideligen görs: ”Vi tar ingen hänsyn till/ att dagarna är av en art/ som normalt inte överlever/ på våra breddgrader”.

Det var jag som kom hem till dig blir emellanåt och efterhand lite ljummen, den bränner sällan till. Ibland kanske det bara skulle ha räckt med de få utstickande raderna. Och ibland hade det behövts fler förgreningar och utsikter. Bäst är Hemmingsson i det drastiskt bildspråkliga, det är där hon alldeles självklart fyller ut världens tomrum:

 

[…] Sen går vi till vattenbrynet

och vi ser ett stort tomrum

och du undrar om delar av sjön

och kvällshimlen

avverkats av misstag

men jag vet att det är ditt skratt 

som världen har skurit ut

ur landskapet

i självförsvar

 

K.A. Andreas Holmström


Nina Hemmingsson: Det var jag som kom hem till dig. Atlas, 2012.

Lämna en kommentar