Under ledigheten vid nyår såg jag ett svenskt tv-program som handlade om finska flyktingar som kom till Sverige under krigstiden. Över 70 000 flyktingar flydde till Sverige och de andra nordiska länderna. Tanken var att flyktingarna skulle återvända hem så snart kriget var förbi och läget stabiliserat sig i Finland. Många av dem återvände, men många blev också kvar utomlands.
Programet handlade förstås om krigsbarnen. I Finland kallar vi dem helst för krigsbarn, det är sällan vi talar om dem som flyktingar – en retorisk finess som jag inte upphör att förvånas över. Är det kanske ”dom”-spöket som går igen? En flykting är sällan en av oss hur integrationsvänliga vi än är, och att utlokalisera krigsbarnen till ”dom” är kanske litet att ta i.
Icke desto mindre är det bra att i granskningen av dagens utmaningar påminna sig om att Finland historiskt sett alltid varit ett land från vilket man emigrerat och flytt, inte ett land till vilket man invandrat. På denna grund har vi byggt vårt samhälle. Vi är ett land som stått för frivillig utflyttning, men också ett land som för inte så länge sedan organiserat en massflykt för över 70 000 ensamma, minderåriga flyktingbarn.
Överhuvudtaget är en tillbakablick intressant när debatten om immigration, asylsökande, flyktingar och uppehållstillstånd går het. Det är ju nämligen så att alla dessa koncept hör samman med upprättandet av gränser och regler för vem som får finnas var. Även om gränser nog alltid på sätt eller annat har funnits är det först under modern tid som gränserna blivit praktiska hinder för flykt.
Innan gränsernas tid flydde man vid behov, kanske på grund av oroligheter, naturkrafter eller för att ens bosättningsområde övertagits av andra. När gränserna inte kontrollerades kunde flyende relativt fritt ta sig fram och välja nya platser att vistas på. Däremot kunde man knappast räkna med hjälp eller bistånd, och utbölingens plats i nya samhällen var ofta svår.
I och med att kontrollen av gränser ökade och blev mer rutinmässig blev det också svårare att resa fritt och att fly fritt. Redan under 1800-talet hade många europeiska länder infört krav på visum och pass för inresa.
Kring år 1920 flydde ett stort antal människor Ryssland. Flyktingarna letade sig fram till ”närområdena” i östra Europa, men kom inte vidare eftersom behövliga resedokument saknades. Världssamfundet såg alternativen i ögonen – antingen ser man till att flyktingarna får resedokument och fri passage in i Europa, kanske till och med litet hjälp när de väl slagit sig ner, eller så skapas långtida fattigkvarter i miljonklassen kring Istanbul och andra storstäder i öst. Man valde det första alternativet och började dela ut så kallade Nansen-pass, som gav innehavaren rätt att resa över gränser.
Till en början identifierades flyktingarna gruppvis – personer som kunde visa att de härstammade från vissa speciellt utsatta områden fick automatiskt pass. Sedermera övergick man till individuell bestämning, där varje persons bakgrund granskades skilt för sig.
Som sagt, en blick i backspegeln är ibland nyttig. En gång i tiden valde man att aktivt försöka skapa förutsättningar för ökad laglig invandring av flyktingar för att förhindra ghettobildning i utkanterna av Europa. En gång i tiden sparade man på administrationen och använde sig av gruppbestämning av flyktingar – något som delar av Europa förgäves försökt införa igen när massflykten från Irak, Libyen och Syrien blivit faktum. Och en gång i tiden sändes över 70 000 flyktingar iväg i en organiserad massflykt från Finland.
