Landet bortom journalistiken

av Ny Tid

Förtrycket av Västpapua är en av FN:s stora skamfläckar och bottnar i ekonomiska stormaktsintressen. Thomas Petersson visar hur västmediers exotisering av västpapuanerna motverkar enklavens självständighetssträvanden.

Vi befinner oss djupt inne i Västpapua, i hjärtat av landets ännu orörda regnskog. I vårt läger råder uppskruvad förtjusning. Vi har precis fått vara med om en ”första kontakt”, men mannen som är föremål för vår fascination är reserverad. Han rör sig sakta, försiktigt. Efter en liten stund sitter flera av oss uppradade på en träbänk framför en av våra övernattningshyddor. Mannen från korowaifolket har placerats mitt på bänken. Det historiska ögonblicket ska förevigas. På båda sidor om mannen sitter turister. Det fotograferas. Den skygge korowaimannen väjer med blicken. Kamerorna riktas mot honom, en efter en. Efter ett litet tag frågar en av mina medresenärer om han ska ta en bild av mig med min kamera. Det hela känns olustigt, men även jag kliver fram mot den rangliga bänken. Ångesten tilltar. Vad gör vi här?

I oktober var det exakt femtio år sedan Förenta Nationerna på egen hand tog över administrationen av ett helt territorium för första gången, närmare bestämt västra Nya Guinea (Västpapua). FN-insatsen i Västpapua på 1960-talet iscensattes efter en konflikt mellan Indonesien och Nederländerna om vem som hade rätten till västra Nya Guinea, och kom att utveckla sig till ett av FN-historiens största svek mot principen om alla människors lika värde.

I december 1949 erkände den tidigare kolonialmakten Nederländerna Indonesiens självständighet, men behöll kontrollen över västra Nya Guinea. Under 1950-talet var västra Nya Guinea en återkommande källa till dispyter mellan Indonesien och Nederländerna. I början av 1960-talet hade Nederländerna börjat förbereda och förorda papuansk självständighet, och den 1 december 1961 utsåg Västra Nya Guineas rådsförsamling (huvudsakligen bestående av papuaner) en nationalflagga, ändrade namnet på territoriet till Västpapua och uppmanade världens länder att respektera papuanernas rätt till självbestämmande.

Den regionala stormakten Indonesien hade helt andra planer: Den 19 december 1961 uppmanade president Sukarno det indonesiska folket till total mobilisering för att befria västra Nya Guinea. I början av 1962 försvarade Nederländerna ännu Västpapua från indonesiska intrång och begränsade väpnade strider förekom. Efter påtryckningar från USA gav Nederländerna efterhand upp sin hållning. ”Lösningen” på konflikten blev den så kallade New York-överenskommelsen. Enligt överenskommelsen skulle FN ta över administrationen under en sju månader lång period, med start den 1 oktober 1962. Därefter skulle Indonesien ta över området, med villkoret att ett FN-övervakat papuanskt val skulle hållas inom sex år.

 

Affärsintressen styr

Utvecklingen i Västpapua har genom åren i hög grad styrts av amerikanska affärsintressen. Redan 1967 – två år före det utlovade papuanska valet – skrev det amerikanska gruvbolaget Freeport ett kontrakt med den indonesiska Suhartodiktaturen (1967–1998). Kontraktet gav bolaget rätt att utvinna guld och koppar i Västpapua i flera årtionden och en möjlighet att senare skriva nya kontrakt. I juli och augusti 1969 genomfördes FN-övervakade val där papuanerna skulle få avgöra om de skulle bilda en självständig stat eller bli en del av Indonesien. Strax före valet skrev Henry Kissinger, då chef för USA:s nationella säkerhetsråd, följande i en promemoria till president Richard Nixon: ”Eftersom USA spelade en medlande roll i konflikten mellan Indonesien och Nederländerna över Västra Irians (Västpapuas) framtid kan det finnas en benägenhet att sammankoppla USA med hur valet genomförs. Vi bör undvika varje form av förknippning med detta val.”

Det papuanska valet 1969 kan ses som det yttersta uttrycket för de nedvärderande föreställningar och attityder i förhållande till papuanerna som har genomsyrat det internationella samfundet, alltifrån indonesiska militärer till ledande FN-tjänstemän och toppolitiker. Endast 1 025 papuaner tilläts ”rösta”. Framför indonesiska soldater och under dödshot sa samtliga ja till att inlemmas i den indonesiska diktaturen. USA har inte varit ensamt om att värna om sina egna politiska och ekonomiska intressen genom att i det tysta ställa sig på Suhartodiktaturens sida. Sverige, Finland och många andra länder valde att blunda för det odemokratiska valet och papuanernas rätt till självbestämmande. I ett dokument från det svenska Utrikesdepartementet (UD) före valet framhålls att territoriet troligen är den plats på jorden där ”de primitivaste folkstammarna” lever och det talas om ”de kannibalistiska invånarna”. I ett annat UD-dokument sägs det att det finns ”goda utsikter” att valet ska komma att godkännas utan debatt i FN:s generalförsamling.

Det gjorde det också, i generalförsamlingen rådde i november 1969 närmast en unison tystnad, och papuanerna lever fortfarande dagligen med konsekvenserna av ”valet”. Västpapua är i dag det fattigaste och mest våldsdrabbade området i Indonesien. För papuanerna är grundproblemet detsamma som på 1960-talet: utländska stater och företag som vill styra papuanerna och exploatera naturtillgångarna. Freeports gruva är i dag världens största guldgruva och förtrycket av papuanerna har upprätthållits genom att det amerikanska bolaget har betalat den indonesiska militären för beskydd. Den i dag 89-årige Henry Kissinger har gett Freeport sitt fulla stöd under decennier: på 1970-talet som USA:s utrikesminister och på 1980-, 1990- och i början av 2000-talet som fristående rådgivare och styrelsemedlem i Freeport.

Svenska Sandvik har idag 350 anställda vid gruvan, och de förser Freeport med gruvutrustning. Men exploateringen i Västpapua består inte bara av gruvdrift.  Enorma mängder illegalt avverkat timmer har under senare år gått till det ekonomiskt expanderande Kina. Lukrativa oljepalmsodlingar är ett annat stort hot mot den regnskog som, trots allt, ännu är relativt orörd.

 

Osynliga i rampljuset

Den politiska och ekonomiska ordningen i Västpapua och stormakternas exploatering av naturtillgångarna har genom åren underbyggts av stereotyper och nedvärderande föreställningar om papuanerna, och den rådande ordningen har kunnat fortsätta utan kritik från omvärlden. Direkt efter att Indonesien tog över administrationen från FN den 1 maj 1963, stängdes området för kritisk insyn. Sedan dess har det i princip varit omöjligt för journalister att verka fritt i det område som mest förknippas med stenålder, penisfodral och kannibalism.

Min avhandling Landet bortom horisonten visar att svensk utrikesjournalistik sedan 1960-talet byggt på ett elit- och stormaktsperspektiv. När det har funnits anledning för konfliktens maktelit att uttala sig och försvara sina politiska och ekonomiska intressen har de internationella nyhetsbyråerna och de stora dagstidningarna rapporterat, annars i princip inte. Tydligast blir elit- och stormaktsperspektivet under 1970- och 1980-talet. Då var förtrycket mot papuanerna sannolikt som mest omfattande, men i svensk press bredde en strukturell journalistisk tystnad ut sig. Förtrycket och papuanerna osynliggjordes och utrikesjournalistikens tystnad bidrog till att upprätthålla den rådande politiska och ekonomiska ordningen. Mycket talar för att utrikesjournalistiken om Västpapua även i övriga världen i hög grad har präglats av ett elit- och stormaktsperspektiv och ett osynliggörande av papuanerna.

Efterhand har Västpapua öppnats upp för turism, vilket har inneburit en möjlighet för turister och journalister att bilda sig en uppfattning om det politiskt tillslutna området. Men turismen i Indonesien har varit centralstyrd och bara tillåtits inom vissa ramar. En ambition har varit att internationellt sprida bilden av Indonesien som ett politiskt stabilt land. Nära kopplingar finns mellan turistindustrin och den resejournalistik om Västpapua som har publicerats i svensk press, och det är svårt att hävda att den bild som resejournalistiken har gett av Västpapua under åren har utmanat den förskönande bild som den indonesiska regimen har eftersträvat. I resejournalistikens form konserveras stereotypa föreställningar om papuanerna och den politiska verkligheten är bortskalad.

 

Det nya Afrika

På 1980- och 1990-talet stod papuanerna i Baliemdalen i centrum av intresset hos de turister som släpptes in i Västpapua. Den förste vite mannen kom till Baliemdalen 1938, men där har bedrivits jordbruk i tusentals år. Den stora dalen i ligger på drygt 1 600 meters höjd i inre Västpapua och här genomfördes på 1970-talet några av de blodigaste papuanska upproren mot det indonesiska styret. Mot slutet av århundradet blev den förändring som ägt rum i Baliemdalen allt tydligare och området kunde inte längre tillfredsställa begäret efter det primitiva och opåverkade.

Under senare år har den västerländska åtrån efter De primitiva andra funnit allt mer näring hos korowaifolket, vilka traditionellt har byggt sina bostäder högt uppe på trädstammar och i trädkronorna. Korowaifolket har på 2000-talet sannolikt blivit den internationellt mest skildrade folkgruppen på Nya Guinea, och efterhand har penisfodralen i Baliemdalen ersatts av trädhus som en symbol för papuanerna som tidlösa och oföränderliga. Reportage om trädhusfolken har publicerats i en rad internationella dagstidningar och tidskrifter, flera av dem med miljonupplagor. Ett tjugotal tv-team från ett flertal länder har besökt korowaifolket. Flera av filmerna har fått stort genomslag genom tv-bolag/kanaler som BBC, France 2 och Discovery Channel.

När Nya Guinea förs på tal aktiveras kognitiva scheman som har sitt ursprung långt tillbaka i tiden. Föreställningarna om Västpapua som ett primitivt land fortsätter att delas av många och det ligger mycket i den amerikanske antropologen William Arens påstående att Nya Guinea på 1900-talet övertog Afrikas roll som den västerländska civilisationens motpol. Sannolikt finns det många som fortsätter att leva med föreställningen att papuanerna faktiskt är för primitiva för att styra sig själva, men ännu troligare är att nyhets- och utrikesjournalistikens elit- och stormaktsperspektiv och den strukturella journalistiska tystnaden inneburit att det överhuvudtaget inte har funnits anledning att reflektera över frågan om papuansk självständighet.

Det finns kanske vägar bort från spegelsalen av primitivism, öppningar mot ett mer jämlikt förhållningssätt, men den betydelse dessa öppningar har spelat inom journalistiken förefaller vara försvinnande liten. Så länge papuanernas politiska strävanden har framställts som en primitiv kuriositet, har det varit lättare att få en plats i det mediala strålkastarljuset, men utan primitiva tvångströjor har det varit svårt eller omöjligt för papuaner att göra sina politiska röster hörda. De aktörer inom svensk journalistik som har försökt frigöra sig från föreställningar om De primitiva andra har haft svårt att nå fram till de etablerade medierna. I stället har redaktörer i förening med publikens förväntningar, kommersiella krav, den indonesiska regimen och andra politiska och ekonomiska maktcentra hellre sett en ”kannibal” eller en ”stenåldersman i penisfodral” än en politiskt medveten papuan som kritiserar de multinationella bolagens exploatering av naturtillgångarna.

Thomas Petersson

är journalist och författare till böckerna Brännpunkt Nya Guinea (1999) och Dödlig tystnad (2005) om Västpapua. Peterson disputerade förra hösten vid Stockholms universitet med avhandlingen Landet bortom horisonten: En analys av journalistik om Västpapua i svensk press 1959–2009.

 

3 kommentarer

Hubert Oskarsson 12 januari, 2014 - 20:06

Landet bortom Horisonten är ett
uppslagsverk om hur media tyvärr ofta
arbetar, och att det är ännu idag
är klädsel och boende som är utslags-
normerande, klart inga avvikelser.

Reply
Hubert Oskarsson 16 februari, 2014 - 18:18

Som FN-medlemm och cirkelledare försöker jag väcka förståelse , sedan jag själv tillskansatmig mig information om vad som
har skett och vad som hela tiden skerpå V-Papua
är jag frustrerad, ledsen och besviken.
Hur skall vi få våra samveten att vakna?
Arbetar nu med att få en text-utställning till stånd som kanske koncentrerat ger en
”lättare” förståelse och hoppas jag, kan öppna
ögon för vad som sker långt borta men som
ändå berör oss, det bor människor långt borta
med samma önskningar och behov.
Jag tror att med stark uppslutning inom ramen
för Mänskliga Rättigheter kommer människorna
på Väst-Papua få sin självständighet.

Reply
Pouya Ghelichkhan 26 februari, 2015 - 14:30

Lustigt, det ser ut som att fotografen på bilden också har ett slags penisfodral, som verkar lika intressant för papuanerna.

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.