I Afrika skulle det vara politiskt omöjligt att göra kraftiga nedskärningar i ett högstatusämne som kvinnovetenskap. I Finland och på Åbo Akademi går det bra. Freja Högback har träffat professor Harriet Silius.
Åbo Akademi sparar och från och med årsskiftet utlyste man anställningsstopp. Två tjänster vars anställningstid löpte ut vid ämnet kvinnovetenskap återbesattes därför inte. Som ensam anställd finns professor Harriet Silius kvar.
Silius har varit verksam vid ämnet kvinnovetenskap sedan tidigt nittiotal. Professor har hon varit sedan 1996. För åren 2013-2015 har hon även valts till prefekt för Socialvetenskapliga institutionen.
Institutionen för kvinnovetenskap inrättades år 1986. Från att ha varit biämne från och med år 1992 fick man ett magisterprogram år 2005. Forskningen är omfattande och tvärvetenskaplig. Men sedan nyår har alltså en forskardoktorstjänst och en forskartjänst dragits in. Övriga fem forskare har extern finansiering. I fjol förlorade man dessutom en egen byråsekreterartjänst. Hur gick det så här?
– Beslutet kom snabbt i november. Vi visste att det skulle bli inbesparingar men vi trodde aldrig att det skulle vara frågan om två tjänster. Vi skulle ha varit villiga att acceptera en, berättar Silius.
Nedskärningarna har sedan dess varit mycket omskrivna i medierna.
– Det har varit positiva artiklar. Man har förstått att det har varit ett allvarligt slag och att kvinnovetenskap är ett modernt och annorlunda ämne som har mycket att bidra med till den existerande klassiska universitetsutbildningen.
Utbyte med Afrika
Också internt har det ordnats ett upprop för ämnet och hälften av de över 1 500 personer som skrivit under det är utländska. Detta kan delvis bero på goda kontakter – kvinnovetenskapen vid ÅA har nämligen ett omfattande samarbete med utländska universitet. Bland annat samverkar man tillsammans med franskspråkiga universitet i projektet EGALES och med afrikanska universitet i projektet North-South-South (NSS). NSS, som finansieras av undervisningsministeriet är ett utbytesprojekt för lärare, magisterstuderande och doktorander. Detta utbyte har varit betydelsefullt, säger Silius.
– För de afrikanska studenterna har det betytt mycket att komma hit. De har kommit till ett välutrustat universitet. De har fått undervisning på engelska och tillgång till infrastruktur, det vill säga böcker, tidskrifter och elektroniska resurser.
De lärare som kommit från Afrika till Åbo har i sin tur inneburit en värdefull input i fråga om kunskap. Vid ämnet betonas ofta vikten av ett postkolonialt perspektiv inom feministisk forskning. Kvinnovetenskapen vid ÅA är det enda ämnet i Finland som har ett sådant undervisnings- och forskningsintresse.
Silius berättar att de utländska doktoranderna och magisterstuderandena har varit förvånade över nedskärningarna.
– De menar att detta aldrig skulle kunna hända vid ett afrikanskt universitet, att det skulle vara politiskt omöjligt. Där innebär ett ämne som kvinnovetenskap att universitetet är modernt. Man förstår att det är frågan om viktig kunskap. Till exempel vid Midlands State University i Zimbabwe finns en introduktionskurs i genusvetenskap för studerande från alla fakulteter. Vid institutionen för genusvetenskap vid Makerere University i Uganda finns tjugo anställda. Här kan man inte ens ha tre anställda.
Osäker framtid
Forskning och undervisning i kvinnovetenskap vid ÅA handlar, förutom om feministisk och postkolonial teori, om migration, arbete, trans- och queerteori, sexualitet och kvinnors och flickors hälsa. Detta är grundläggande kunskap för att synliggöra och problematisera maktförhållanden och för att kunna skapa förändring i samhället.
Ibland kan man ändå skönja ett ifrågasättande av kvinnovetenskapens vetenskaplighet. Ligger dessa antaganden om kvinnovetenskapen som mindre värd än tekniska och ekonomiska (mansdominerade och ”produktiva”) ämnen bakom att man skär ner på just kvinnovetenskapen?
– Nej. Det är mest en tillfällighet, men den finansieringsmodell som staten har gynnar teknik, medicin och i någon mån naturvetenskaper. Humaniora i vid bemärkelse och samhällsvetenskaper som vi gynnas inte. Vill man vara stark i samhällsvetenskapliga och humanistiska ämnen som är mer teoretiska, kan man inte följa den statliga modellen. Då måste man garantera dessa ämnen ett visst existensminimum, till exempel att det ska finnas minst två tjänster i varje ämne. Det är stor skillnad på om man är två eller om man är ensam. Resten av pengarna kunde man sedan dela ut enligt de statliga föreskrifterna.
Även andra ämnen har drabbats av nedskärningar, bland annat ryska och litteraturvetenskap.
Kvinnovetenskapen lade fram alternativ när de hörde om nedskärningarna. Man föreslog att hela personalen vid socialvetenskapliga institutionen skulle permitteras i till exempel en vecka.
– Rektorn ville inte ha permitteringar med motiveringen att man på sikt inte sparar på det viset, och det har han förstås rätt i. Men det skulle ha varit mer solidariskt.
Det har spekulerats om att det finns en risk för att professuren i kvinnovetenskap inte återbesätts då Silius går i pension 2016.
– Ett sådant förslag har inte officiellt lagts fram. Men visst diskuteras det, eftersom Akademin har mer utgifter än inkomster. Om det skulle hända skulle ju kvinnovetenskap försvinna på svenskt håll i Finland.
Ämnets framtid är osäker. Anställningsstoppet gäller fram till sommaren 2013, efter det fattas ett nytt beslut. Studenterna kommer åtminstone inte att bli lidande det här läsåret, eftersom redan planerade kurser nog kommer att hållas. Eventuellt kommer man att bli tvungen att hålla vissa kurser vartannat år i framtiden. Också NSS-samarbetet vill Silius fortsätta med.
– Det vore en stor förlust om NSS-projektet avslutades. Det franska projektet EGALES är dock i fara.
Silius är inte alldeles pessimistisk. Hon hoppas ändå att man i framtiden tänker mer på eventuella konsekvenser när man diskuterar nedskärningar som denna. För kvinnovetenskapens del återstår det att se hur det går. Till framtida magisterstuderande säger Harriet Silius dock:
– Sök in. Vi kan inte lämna universitetet till dem som står för kunskapsmässig stagnation.
text & foto Freja Högback
