2,6K

Jag föredrar att köra själv.
– Laleh Seddigh

Shaima Jastania dömdes till 10 piskrapp för att ha kört bil. Det finns egentligen ingen lag i Saudiarabien som förbjuder kvinnor att köra bil, men det finns rigorösa religiösa påbud som i praktiken fungerar precis likadant – påbud som kringskär kvinnors rörelsefrihet, som förbjuder kvinnor att köra bil, men också att öppna bankkonton, cykla, få pass och att som flicka eller kvinna ta sig till en skola utan manligt sällskap.

Det finns heller ingen kollektivtrafik. Då Manal al-Sharif, en 32-årig saudisk datasäkerhetskonsult, körde bil i ett videoklipp på youtube väckte det uppmärksamhet. Klippet har nu tagits bort och facebooksidan Women2Drive, där klippet förekom, har försvunnit. Gruppens twitterkonto var också släckt en tid, men fungerar nu igen.

I videon sade Manal al-Sharif att inte alla saudiska kvinnor är ”drottningar” som har råd att anställa chaufförer och att hon själv lärde sig att köra bil i USA. Hon ansökte om körkort hemma i Saudiarabien, men eftersom hon efter 90 dagar fortfarande inte hört ett ljud från myndigheterna så valde hon att stämma polisen. För detta hamnade hon i fängelse, men som man kan läsa på Twitter har hon sluppit ut nu. Det är dock inte bara saudiska kvinnor som är förbjudna att sätta sig vid ratten, förbudet gäller även utländska kvinnor som får lust att på egen hand ta en liten åktur i kungadömet Saudiaraben.

”Det kommer en dag då det blir möjligt för kvinnor att köra bil” – dessa ord yttrades förvånande nog av Saudiarabiens kung Abdullah, när han tidigare uttryckte sitt stöd för mänskorättsrörelsen Women2Drive, som inspirerats av den arabiska våren. I Qatar får kvinnor faktiskt köra bil, men så är Qatar, kanske p.g.a. sitt stora antal gästarbetare av olika nationaliteter, aningen mer liberalt än många andra islamska regioner. Exempelvis finns här ingen lag som förbjuder att man dricker alkohol – i motats till Saudiarabien, Dubai, Bahrain och Kuwait – även om alkohol är tänkt att serveras uteslutande på lyxhotellen, för utländska besökare. Däremot har Qatar världens skevaste könsfördelning: 1,88 män per kvinna – de många gästarbetarna är främst män och arbetar inom oljeindustrin.

Författaren Getrude Stein och hennes livskamrat Alice B. Toklas är ju omtalade för att de under andra världskriget använde sin T-Ford som provisorisk ambulans i Frankrike. De kallade sin bil ”Auntie”, efter Gertrudes faster Pauline – ”som alltid uppträtt beundransvärt i nödsituationer”.

Den 22-åriga autobilisten och hemmafrun, Alice Huyler Ramsey (1886–1983) blev den första kvinna att köra coast to coast i USA. Hon var gift med kongressledamoten John R. Ramsey, med vilken hon hade två barn. Den 6 juni 1909 påbörjade hon den 6100 km långa bilresan – endast 245 km av vägen var asfalterad – från Hell gate på Manhattan, New York, till San Francisco i Kalifornien. Egentligen var det hela tänkt uteslutande som ett pr-jippo från biltillverkaren Maxwell-Briscoes sida. Kvinnor uppmuntrades inte att köra bil i USA på den här tiden. Någon bilvärme fanns inte, och under resan gick det åt 11 däck på grund av punktering. En trasig bromspedal var man tvungen att reparera, och tändstiften skulle rengöras. Under resan korsade hon spåret av en mördare och en gång omringades hon av indianer med pil och båge. Alice Huyler Ramsey fick också vackert sova i bilen sedan den också en gång fastnat i lera. 1960 förärades hon titeln ”Woman Bilister of the Century” av American Automobile Association.

Svensk-norska rallyföraren Greta Molander (1908–2002) vann kvinnoklassen i Monte Carlo-rallyt 1937 och 1952. Kvinnlig Europamästare blev hon 1953. Hon kom sist i sitt första tävlingslopp 1929, men blev biten av sporten – kanske ville hon ha revansch. Och Elizabeth Junek (1900–1994) anses vara en av de största kvinnliga förare i Grand Prix-racingens historia: hon vann en tävling på 1920-talet. Midred Mary Petre, som vann damklassen i Monte Carlo-rallyt 1927, var den första kvinnan att dömas för fortkörning i Storbrittannien. Det var samma år hon tillsammans med sin man och en ingenjör gjorde en lång bilresa genom Finland och många andra europeiska länder.

Laleh Seddigh, född 1977 i Teheran, kallas i sitt hemland Iran för ”den lilla Schumacher”. Hon älskar fart och utmaningar, började köra bil vid 13 års ålder, undervisad av sin far, och tog körkort vid 18. Hon är Irans främsta racerbilsförare – i alla kategorier! Men hennes begåvning som racerförare hotas ständigt av konservativa krafter som anser att all kvinnlig idrott är en produkt av västerlandets depraverade kultur. Laleh Seddigh var t.ex. tvungen att få tillstånd från en lokal ayatolla för att få tävla mot män. Sedan hon – som den första kvinnan som tävlat mot män i Irans idrottshistoria – gick och vann hela tävlingen har hon blivit en stor feministikon världen över. Hon har en kandidatexamen i industriell ekonomi och en magisterexamen i produktionsteknik och arbetar nu på sin doktorsexamen. Även om hon säger sig själv inte vara feminist, och inte vill vara någon aktivist, uppmanar hon dock kvinnor att tro på sin egen inre kraft. BBC har gjort en dokumentärfilm som heter Girl Racer (2008) om Seddigh. Hon verkar vara född med vinnarskalle: efter att ha brutit nacken i en olycka på tävlingsbanan och ha fått skruvar i vänster ben efter en annan krasch, tänker hon inte lägga av, än. Till New York Times har hon sagt: ”Jag gillar konkurrens i allt. […] Motstånd från män bryr jag mig inte om. När jag är på banan gillar jag att använda mig av mina tekniska färdigheter, ta kontroll och dominera de andra förarna. […]  Jag bara går på och går på, och hoppas att bli mästare […] Jag måste flytta på allt som är rörligt i världen”.

Medan jag dammsuger webben och läser allt jag kan komma över om Laleh Seddigh drar jag mig plötsligt till minnes den allra första gången jag själv körde bil. Jag var i 10-årsåldern, min mamma hade tagit körkort vid 40, höggravid med min lillasyster, och köpt en bil – en körsbärsröd “Hundkoja”, alltså en begagnad Austin Mini Cooper 2000, för 500 mark – så att hon skulle slippa cykla till jobbet på Östervalls åldringshem i Nykarleby.

Året var 1976. En gång när föräldrarna var borta kunde jag inte hålla tassarna från bilnyckeln som låg på köksbordet. När underverket väl startat gällde att få i backen, och sen ettans växel. Men vart skulle jag åka? Jag körde omkring på gården intill föräldrahemmet – runt, runt som i trans – det var underbart. Detta minne för mig vidare ännu längre bak i tiden, till sandlådan och bilarna, och till en bilbana jag gjorde i träslöjden i tredje klass. Jag har alltid älskat bilar – de är så vackra, poetiska, färggranna, de har mjukt kvinnliga former och de kan ta en mer eller mindre vart man vill i världen. De är symbolen för trygghet och frihet. Innan jag för första gången körde bil hade jag kört min morfars traktor, en Fordson Dextra – lärt mig backa och plöja. I högstadiet fick jag också tillfälle att köra skolans go-cart, som enda tjej i maskin- och elklassen. Min mormor satte stopp för min önskan om egen moppe, eftersom hon var tvärsäker på att jag skulle köra ihjäl mig. Plötsligt minns jag också att jag faktiskt kört familjens första bil, en Renault 8, på någon plogad vinterväg ute på isen vid Andrasjön, då jag blivit stor nog att nå ner till pedalerna. Min salig morfar hade en sovjetisk skönhet – en ljusgrön Moskovitch, 402:a – den är egentligen mitt första minne av en bil.

Jag satt i en buss i Stockholm för ett par år sedan och tittade förstrött ut genom bussfönstret, när en vit skåpbil plötsligt körde upp vid sidan och låg jämsides några hundra meter i den sega eftermiddagstrafiken. Ögonen drogs slentrianmässigt till föraren i kleinbussen. Till min häpnad upptäckte jag att det inte fanns någon chaufför – eller, när jag tittade en gång till märkte jag att det faktiskt fanns en chaufför, en kvinna i heltäckande svart slöja, som bara lämnade en minimal springa för ögonen. Jag brast ut i ett ofrivilligt gapskratt till mina okända medresenärers förundran. Situationen med kvinnan i den heltäckande slöjan i den snövita folkvagnen var för mig chockartad, surrealistisk och oväntad.

 

Eva-Stina Byggmästar