När jag häromdagen kom hem stod en kvinna och tryckte på kodlåset vid ytterdörren. Det blinkade ilsket rött. ”Det har det aldrig gjort förut”, sa jag, och kvinnan backade. Efter en stund slutade blinkandet, jag tryckte in koden och vi gick båda in i trappan och tog hissen upp. Kvinnan sa att hon skulle till översta våningen, och dit skulle jag med. Inne i hissen märkte jag att hon var nervös och luktade sprit. När vi kommit fram steg hon inte ut utan utropade: ”Kan det vara så att jag är i helt fel trappa!” Hon tryckte ner hissen igen innan jag hann svara.
För min del gick jag in i min varma lägenhet, skalade av mig mina av snön blöta ytterkläder och började stuva in maten i kylskåpet. Ute öste stora plufsiga flingor ner, och på gatorna halkade folk omkring i slasket. Jag hade längtat efter att komma in, och det slog mig att det hade kanske kvinnan med. Om hon nu hittat en lite varmare och framför allt torrare plats att vara på så var det henne väl unnat.
Själv har jag känt mig som mest hemlös i mitt liv när jag bodde i Stockholm för tjugo år sedan. Kanske var det delvis därför jag flyttade dit tänker jag nu, för att få känna mig utsatt och utan fäste. Helt på gatan var jag ju inte, jag bodde på Söder i en etta i andra hand, och när förtvivlan var riktigt stor och krävde en riktigt lång promenad var det sobra miljöer som Västerbron och Norr Mälarstrand som gällde. ”Privilegierad och helt vilse”, som Andrea Svanbäck skrev om flickorna i Girls i Hbl nyligen. Men känslan av att ha spårat ur var verklig och på nätterna hände det att jag drömde att jag bodde i ett ruckel under Skanstullsbron.
Kött på benen, så att säga, får drömmarna när jag läser antologin Kull! Boken består av texter skrivna av hemlösa kvinnor i en skrivargrupp ledd av författaren Jan Henrik Swahn på Klaragården i Stockholm. Gruppen har verkat i flera år och Kull! är deras andra antologi. Den första, Jag finns!, blev en succé som ledde till en mängd uppläsningar och gav flera av kvinnorna en puff framåt, t.ex. uppträder en av dem nu på Folkoperan.
Den nya antologins första text, skriven av Ingmarie, beskriver dock en annan tillvaro, och det under just Skanstullsbron. Där börjar hon bygga ett hus åt sig, och som titeln Händig låter förstå blir det inte alls illa. Grannar finns också, som Sammi, en riktig gottegris. När det prasslar i kakpaketet ids Ingmarie inte ens öppna ögonen. Fast en dag gör hon det ändå och får syn på en råtta med en kaka i gapet! Nää, tänker hon då, och överger huset: ”Men vad vemodigt det kändes. Jag var där förra året och tittade och bakom en av väggarna låg en herre och sov. Jag ska bara se om jag har några skor kvar här sa jag till honom när han vaknade. Okey.”
Ett hem kan man hitta på många håll, hos sina barn eller föräldrar, i mammas mage eller en borg av kaos, i skogen eller en gammal ihålig ek, men ”TRYGGT! Ska det va! Medan världen brinner”, som Sonja Nordgren skriver. Det vet man om man som hon en gång vaknat upp av ett konstigt ljus i brevlådan och en metallklo på insidan som låser upp dörrlåset varpå tre män stövlar in och ropar: ”Det var här nån skulle vräkas!”
Men också från bottnen kan man lyftas av en liten ömsint handling. I texterna finns många sådana små gester och detaljer – det är som om strömmen av förluster hade skärpt kvinnornas blick för dem. Följande dag stod Sonja i snöstormen och såg på hur hennes hem bars in i en träbod för lagring: ”En bild har fastnat på min näthinna. Det är den lille mannen som bär på en stor, platt låda fylld av mina bilder – snön yr omkring honom – och plötsligt flyger en liten fyrkantig teckning ut ur lådan och ner på den snöblöta marken. Snabbt flyttar han över kartongen till ena armen och höjer den, som när en kypare bär fram en bricka med glas – och böjer sig ner och tar upp bilden – vilken respekt! Den mannen vill jag ge en ros!”
Henrika Ringbom
är författare
