Det finns ett riktigt dåligt sätt att reagera på viktiga nyheter: med tystnad. När något politiskt laddat sker slänger sig kommentatorerna från höger, vänster och varje annat tänkbart håll på ämnet. Mycket snabbt kan diskussionen komma att kretsa kring vem som sagt vad. Vilket kan vara bra, som i fallet Alexander Stubbs twitter. I bästa fall leder detta till en kritisk diskussion om vem som stipulerar våra sanningar. Lika ofta blir debatten så cirkulär att kommentarerna på Husis hemsida runt en artikel om svenskan i Finland börjar verka välargumenterade och produktiva.
I svaga stunder kan man drabbas av svikande ork, och det kan verka meningslöst att delta. Det syntes många igenkännande leenden bland dem som läste de sarkastiska första meningarna av Emilia Kukkalas – alias Pantterin puremia – blogginlägg om attacken i Jyväskylä: ”Jag kommer väl inte att kunna undgå att skriva om det skedda…”.
Ett av dagens problem är ghettoifieringen av en stor del av den argumentativa, kritiska diskussionen. Man kan vara glad att Mikael Brunila blev paraderad runt nationell media – och erbjöd året hittills kanske roligaste tv-stund då han chockade värden för finlandssvenska Obs. Debatt genom att säga att det faktiskt hör till en journalists arbetsbeskrivning att ”ta skit” – för avvikande perspektiv på diskussionen lyckas för sällan bryta ut till allmänheten.
Denna avsaknad av motsägelser utnyttjas skickligt av dem med tillräckliga resurser. Den dominanta högerpolitiken, denna gång med Alexander Stubb i spetsen, missade inte chansen att utnyttja nazistattacken för att stärka sin ställning. Vänsterförbundaren Niko Peltokangas påpekade i sin blogg att extremhögerns attacker fungerar, trots att de urvattnas i praktiken och möter fördömande utmed hela det politiska spektret. Enligt Peltokangas drar extremhögerns attacker mot vänstern in den senare i samma ”knäppskallemarginal” som den förstnämnda befinner sig i bland det kollektiva medvetandet. Man kan också se rubriceringar som Iltalehtis citat av skyddspolisen Tuomas Portaankorvas ord om ”extremgrupper som stöter samman”, som ett sätt att delegitimera vänsterns samhällskritik. Det är kanske mindre troligt att en nazistattack drar ner Vänstern som parti ner i träsket, men autonoma vänsteraktörer utanför partipolitiken påverkas nog. Internationellt finns en stolt tradition av förringande av antirasistiska initiativ och bortförklarande av vänstersinnad forskning som ”aktivism”. Detta hindrar trovärdigheten av inte bara den på alla sätt i högsta grad väsentliga kampen mot högerextrema krafter här just nu, utan även vänsterns bredare politiska anspråk.
Vad kommentarer som Stubbs får till stånd är en ytterligare normalisering av liberalhögern medan den översittande attityden strävar efter att marginalisera allt som heter vänster. Det handlar om politiskt sanningsskapande: samlingspartiet har vunnit sin ställning genom att i en global medvind profilera sig som de ”vettiga” människornas parti. Man behöver inte på allvar möta kritiken från vänster om man ser till att man själv är normen. Hegemoni upprätthålls inte utan en konstant reifiering genom ord och handling, och Stubbs twitter är endast en mikroskopisk byggsten bland miljarder andra. Vad som är upprörande är att inse hur skamlöst förringande härskartekniker vi tillåter. I dagens Finland verkar förlöjligande vara den säkraste vägen till framgång. Vare sig det handlar om ekonomi eller feminism (som inte är två skilda områden), har de senaste dagarna visat oss hur borgerlig, förringande ideologi produceras. Nu gäller det antingen att gå i samlingspartiets skola, eller att överkomma förringandet som politiskt gängse argument.
Otso Harju
