I slutet av januari publicerades ”nyheten” om att klimathotet kan tonas ner. En norsk studie slogs upp stort i många internationella medier, som utgående från studien berättade att temperaturökningen vid en fördubbling av koldioxidhalten (den s.k. klimatkänsligheten) blir ungefär lika liten som i klimatpanelen IPCC:s bästafallsscenario. Rätt fort visade det sig att kombinationen av ett olyckligt formulerat pressmeddelande, ofärdig forskning och sensationslystna medier skapat en alltför hoppfull nyhet.
Så kan det gå ibland. Lyckligtvis fungerade korrigeringsoperationen hyggligt – de medier som gått i fällan publicerade kritiska uppföljningar och de som varit återhållsamma komplimenterade sig själva för sin skepticism.
Från IPCC:s sida meddelande man att det inte är något märkligt med att enskilda simuleringar ger olika förutsägelser och att den sammanvägda bedömningen fortfarande är en global uppvärmning på mellan 2 och 4,5 grader, med 3 grader som bästa gissning. På grund av att temperaturökningen varit måttlig under 2000-talet har en del senare beräkningar varit optimistiska men det mesta talar för att den sammanvägda prognosen inte rubbas nämnvärt när IPCC presenterar en ny rapport i september.
Samtidigt måste man fråga vad den missvisande rapporteringen berodde på, utöver bristande källkritik. Bland annat är det uppenbart att klimatfrågan sedan alarmåret 2008 gjort en resa ner från dagordningens högsta toppar. Den resan beror delvis på den ekonomiska krisens omedelbara aktualitet, men också på några misslyckade klimatmöten. Samtidigt verkar det som att den alarmism som präglat delar av rapporteringen och klimataktivismen inte lyckats uppbåda någon strak och allmän handlingskraft, kanske är det rentav tvärtom. Det finns en aktiv miljörörelse, eldsjälar och lovvärda initiativ men stora delar av vårt samhälle tycks lida av en undertryckt och förlamande klimatdepression. Och underligt vore väl annars – för att hålla den ekonomiska krisen stången uppmuntras vi att konsumera medan vi för att bekämpa klimathotet borde hålla igen.
Klimatdepressionen är kuslig och vi måste komma över den. Men för den deprimerade går det sällan bara att ”rycka upp sig”, speciellt inte då det parallellt med den vingklippta klimatdebatten pågår en ny oljeboom. Det stabilt höga oljepriset har gjort svåråtkomliga fyndigheter lönsamma att exploatera, och det görs också utan större diskussion. I Nordsjön har nya fyndigheter och utvinningsmetoder gett den norska oljeekonomin en renässans. På andra håll har fracking eller hydraulisk spräckning vunnit terräng. Tekniken går ut på att under högt tryck pressa ner vatten och kemikalier i berggrundens skifferlager och på så sätt tvinga upp gas eller olja. Också utvinningen av olja ur så kallad oljesand blir allt populärare. Gemensamt för de nya metoderna är att de är dyra och energikrävande. I oljeindustrins barndom utnyttjades kanske ett fat olja för att pumpa upp hundra. Beträffande fracking och oljesand kan energibytet ligga på 1 till 20, 1 till 10 eller så lite som 1 till 5. Det säger sig självt att detta accelererar utsläppen av koldioxid. Dessutom handlar problemen inte bara om koldioxiden utan också om andra miljövärden som sätts på undantag. Ingreppen i landskapet och utsläppen av olika föroreningar kan potentiellt vara enorma och som vanligt är oljeindustrin tämligen hänsynslös och beväpnad till tänderna med lobbyister, jurister och kapital.
Rent allmänt är det olyckligt om vårt beroende av fossila bränslen ses som problematiskt enbart av klimatskäl. Och när det gäller klimatdebatten är förnekelse kanske ännu värre än depression: Visst vore det en välsignelse om klimatkänsligheten skulle vara mindre än beräknat och visst behöver vi känna att det finns någon sorts hopp. Men att leva på hoppet blir i praktiken lätt en eufemism för att leva utan ansvar.
Fredrik Sonck
1 kommentar
First of all, thanks for the technical details concerning utvinningen av olja; it is a good and important aspect which I had not thought about earlier.
After this, the big topic: klimatdepressionen. When thinking what to do about it, there comes to my mind the need for a ”scenario”. People have difficulties believing in (= thinking realistic) a green future if they are not told how this future is supposed to look like in practical detail. Nobody seems to think it his job to tell those details. Firms who have some promising technology to offer will tell ONLY about their own idea (and only after having taken out a patent on it) while simple ideas which are glaringly obvious to any technically interested person simply remain unpublished, anyway are never published within the frame of a comprehensive scenario.
Three ”tekniska framtidsvisioner” of mine were published in Ny Tid in spring 2011 (without producing any reaction). And it is easy to add to them. Take the problem of electricity for Africa: I do not really believe that there can easily be an as dense electric grid over Africa as there is over Europe. Thus, I suggest that every village should have its own electricity production (presumably by solar power); surplus electricity which is produced during the day could be used to pump air into pressure bottles, this high-pressure air then being used to drive an aggregate to produce the necessary electricity for the lighting during the night.
Or: for transportation to and from the job even in bad weather there would, aside of public transport, also be the velomobil (as was described in Hbl of 19.11.2012; more in google). Thus, no need to wait for complicated and expensive electric cars.
Or: for transport of heavy loads over unlevel and only sparsely populated areas (also useful for relief during catastrophes) one could have airships. If the helium should be too little or too expensive for large numbers of airships, one could build airships meant for freight double-walled – the inner space filled with hydrogen, the outer layer filled with ammonia (which is also lighter than air, is also cheap, and does not easily burn).
Altogether: ideas there are many, but they have to be brought to the attention of the public, so that people begin to see possibilities (and perhaps get impatient if they are not realized by anybody). Thus, please invite ideas, and also publish them!