Varför väljer pjäser att lätta på stämningen före pjäsen är slut? Kan vi inte någon gång få gå hem med ordentlig ångest?

I reklamintervjun inför föreställningen Oskuld säger regissören Erik Söderblom att det råder brist på ”kompetent teaterkritik” i Svenskfinland. Vilket omysigt utlåtande. Nå, säger jag till mig själv, som tur är jag varken en seriös teaterkritiker eller speciellt intresserad av den rätt tråkiga diskussionen om vem och vad som får eller inte får kallas ”kompetent” inom världen av konstkritik. För att förvanska orden som min mycket förmögna skolkamrat från högstadiet utryckte a propos Helsingfors busstrafik: ”Det luktar medelklass”. Men man kunde ju t.o.m. ha blivit en smula ledsen.

Lite irriterad blev jag ju uppenbarligen, eftersom jag talar om det här. En så konservativ attityd är väl inget man skulle vilja se hos Svenskfinlands potentiellt progressiva teatrar Viirus och Klockrike, vars samarbete Oskuld är. Jag påstår inte att konstkritiken i vår språksfär eller vårt land alltid skulle vara intressant, men ordet ”kompetent” får mig att tänka på regler, påtvingade hänvisningar till konsthistoria och en och annan flirt med någon obligatorisk filosof-teoretiker. Bara tanken på mera sådant får ”mina blygdläppar att skrumpna”, för att citera karaktären Marcy Runkle i serien Californication. Det var med nonsenssången ”Kompetent, kompetens, kompetensbevis” i bakhuvudet som jag närmade mig föreställningen i och runt byggnaden Teaterhörnan på Sjötullsgatan.

 

Ta det inte på allvar

Oskuld, ursprungligen Unschuld, är en tio år gammal pjäs av den tyska dramatikern med mera Dea Loher. I den tappning som Söderblom och skådespelarna erbjuder är stycket en samling vinjettliknande scener som till fullo utnyttjar möjligheterna som teaterhusets miljöer erbjuder. Det finns ett narrativ och kanske också någon poäng, men viktigare än det är de enskilda stunderna. Trots vissa tvivelaktiga punkter, och trots att man slarvar bort slutet genom att lätta på stämningen, är vissa scener så starka att det måste sägas direkt: detta är en vinnande föreställning. Det är för att föreställningen är så bra som denna text är aningen negativ.

Frågan är om det bara är jag, eller om den tvunget komiska stämningen i vissa scener är en del av en trend inom finlandssvensk teater? Man undrar om vi inte för en gångs skull borde få gå hem ordentligt deprimerade?

Lohers text beskrivs som en optimistisk dystopi. I världen finns åtminstone två slags tragikomik: den typ som slår över till fars och den som låter skrattet förvandlas till gråt i halsen. Teater Viirus pjäser har länge balanserat mellan dessa, men tyvärr ofta landat närmare den förstnämna sorten. Det beror självklart också på publiken – ibland kan det vara svårt att förstå varför publiken skrattar då händelserna på scenen är som mest tragiska. Kanske skyddar man sig på så sätt från att bli alltför berörd, eller alternativt är jag kanske humorbefriad. Ändå saknar jag teater som tar skådespelarna och publiken i ett strupgrepp och inte låter ångesten släppa taget ens i foajén.

 

Gastkramande skuld

Under rundvandringen i teaterhuset, som via den iskalla gården tar publiken från källarens blinkande striphåla till översta våningens självmordsplats, finns ett par sådana gripande stunder. En av underberättelserna i Oskuld handlar om de sammanbrutna, självutnämnt goda föräldrarna till en död dotter. I den maniskt darrande tysta kampen med sig själv och kvinnan som kanske är moder till mannen som orsakat dotterns död, gör i synnerhet Niklas Groundstroem ett plågande bra arbete. Det samma gäller för de svindlande självmordstankar som Jessica Raita m.fl. ger utlopp för medan publiken väntar att få komma bort.

Det finns en hel del potential i även de andra scenerna, men en (typisk) teaterhumor sänker stämningen. Exempelvis teven som ordagrant babblar på, medan liv och drömmar går sönder omkring den, skulle vara betydligt roligare ifall komiken inte skulle ha gjorts så övertydlig. Slutscenen, den enda som utspelar sig i den egentliga teatersalen och som medvetet bryter med de världar som skapats tidigare, känns översimplifierad (”kapitalet är den nya människan” känns helt enkelt inte speciellt fräscht mera) och onödigt blödigt. Vad jag saknar är ett allvar – inte för sig själv som teaterföreställning eller -makare, få saker är värre – utan för det gastkramande lidande som pjäsen tangerar. Ett citat från Frank Zappas antirasistiska metamusikal Thing-Fish hittar sin väg till mitt medvetande. En missnöjd teaterbesökare utbrister: ”Det jag vill ha är skuldkänslor! Timme efter timme av skuld!”

 

Låt oss lida

Skämt åsido finns här en poäng. Att peka på det skrattretande absurda i livets misär kan vara och är viktigt, men ibland känns det som om vi låter oss komma för lätt undan. Vi tillåter oss att med ett skratt skaka av varenda krypande känsla av att tryggheten i våra liv baserar sig på andras lidande. Ibland vore det kanske bra att inte låta oss förnöjt konstatera att ”pjäsen väckte många tankar”, utan i stället tvinga oss att åtminstone en stund tänka på att inget är bra, att en allt större del av världen lider fysiskt och psykiskt, och att inget kommer att bli bra så länge som vi fortsätter på det här sättet. Det vore bra för var och en att någon gång känna sig besudlad, skuldsatt, våldförd och hopplös. Gråta en natt. Sitta vid bordet under pausen utan att kunna tala. Här har scenkonsten ett oerhört potential och det finns talang nog i Klockriketeaterns och Viirus ensemble. I Oskuld glimmar det till av fantastisk styrka, men texten och föreställningen har inte mod nog att låta oss lida.

Det finns två konkreta stilistiska drag i föreställningen som lämnar mig tveksam. Varför talar den centrala duon Fadoul och Elisio – Viktor Idman och Willehard Korander som invandrare (Pekka ja Pätkä…?) – ”blattesvenska”? Det är uppenbart att detta är något som alla kommer att ta fasta på, men jag vill ändå fråga varför? Varför? Det finns inget subversivt i att ha två finlandssvenska killar att porträttera sympatiska afrikaner med typisk invandrarbrytning, inte ens i ett så snedvridet rasistiskt samhällsklimat som vårt. Lohers roll i det hela är lika suspekt.

Detta leder till den andra frågan. Varför är guiderna som visar publiken runt i huset mörkhyade? Varför är de de facto de enda mörkhyade bland alla människor som är på plats? En horribel tanke infinner sig: Är de här männen här för att kompensera för det faktum att man gör teater om marginalerna av och för en vit relativ elit? Är de här för att berättiga porträtterandet av invandrare? För att visa att ”Titta, även autentiska svarta invandrare tycker att det är okej”? Ett annat citat från Thing-Fish uppenbarar sig: ”Dom sade att pjäsen innehöll färgat folk – och det är ju ett tecken på bra, gedigen underhållning.”

 

Otso Harju

 

Klockriketeatern och Teater Viirus: Oskuld av Dea Loher. Regi: Erik Söderblom. Rum och ljus: Kaisa Rasila och Anna Pöllänen. I rollerna: Maria Ahlroth, Ulla-Britt Boström, Niklas Groundstroem, Ragni Grönblom-Jolly, Pelle Heikkilä, Viktor Idman, Willehard Korander och Jessica Raita. Till den 9.5.2013.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.