Den kompromisslöse rocklegenden Neil Young lade av med knarket och satsade istället energin på sina barn, en enorm modelljärnväg och en okonventionell biografi.

Rockbiografier följer oftast ett mönster. En slipad spökskrivare ser till att texten håller ihop någorlunda och redovisar för rockstjärnans uppväxt, de första framgångarna, vilka influenser som påverkat, hur de mest kända låtarna har tillkommit och vilka knarka-supa-knulla-orgier den omskrivne ägnat sig åt. Neil Young har i många år varit emot alla typer av biografier om honom, möjligen med ovanstående mönster i bakhuvudet. Men när rockstjärnans doktor berättade att hans hjärna skulle ta skada av att han röker marijuanacigaretter i samma omfång som vanliga människor röker tobak, beslutade han sig för att lägga av med drogerna. Därefter slog han sig i tån. Dessutom bestämde han sig för att sluta dricka alkohol. Utifrån denna nya horisont – nykter, drogfri och lite invalidiserad – började Neil Young skriva sin självbiografi med utgångspunkt i sin fars (författaren Scott Young) recept: Sätt dig och skriv varje dag så kommer snart orden. 436 sidor ord har kommit ur Neil Youngs fingrar i den nya boken med originaltiteln Waging Heavy Peace – A Hippie Dream, eller på svenska Fredsförklaring.

Teknik i överflöd

Boken är inte kronologiskt berättad utan följer samma struktur som Bob Dylan använde i Chronicles: vi utgår från ett nu, varifrån utflykter i tid och plats företas. Texten i sig är fullkomligt okonstlad, ingen redaktör har haft något att säga till om, vilket bland annat märks på den ibland simpla stilnivån och de otaliga gånger Neil Young återvänder till sina tre hjärteprojekt. Det första heter Pono (från början Puretone) och handlar om att delbara musikfiler ska förses med studioljud. Nu, tjatas in i läsaren, återstår bara fem procent av studioljudet i mp3-filerna. Det andra projektet är den enorma modelljärnväg som Neil Young har i en lada på gården. Här skulle biografin lika gärna kunna handla om karaktären Stig-Helmer Olsson i Sällskapsresan-filmerna. Fascinationen inför lokmodeller och järnvägsteknik tycks vara oändlig. Det sista av hjärteprojekten heter Linc volt och innebär att Neil Young anlitat experter som gör om en Lincoln Cabriolet från 1959 så att den blir eldriven och kan ta föraren så långt att det blir önskvärt för gemene man att byta ut de bensinslukade amerikanska jättebilarnas motorer mot Linc volts elteknik. I Fredsförklaring återvänder Neil Young till projekten så ofta att författaren själv efterhand börjar fråga sig om läsaren fortfarande är med honom och står ut med alla tekniska resonemang samt döper självironiskt kapitel 37 till ”Ännu ett meddelande från PureTone”.

Utöver dessa tre projekt tycks Neil Young vara en samlare av rang, han roar sig med att göra filmer som har föga kommersiella framgångar och han älskar innerligt sina barn. Också kärleken till de två utvecklingsstörda pojkarna och den konstnärliga dottern återkommer, men inte lika frekvent och repetitionen blir aldrig lika påträngande som de tekniska projektens omtagningar. Boken är också fyllda av mindre och större tacktal till människor som betytt mycket för Neil Young. Ibland också till människor som mest verkar ha svept förbi honom.

Musiken då? Neil Young skriver att han är mätt på musik och att alla sidoprojekt hjälper honom att slappna av från den. Genom hela boken oroar han sig för att skriva låtar utan droger, något han aldrig har gjort tidigare. Även om han inte lyckas inom bokens ram så kom den senaste skivan Psychedelic Pill ut strax efter boken, där den 27 minuter och 37 sekunder långa låten, och summeringen/kompletteringen av Fredsförklaring, ”Driftin’ Back” finns. Som läsare får man en närmast flimrande snabb genomlysning av karriären och av kompbanden Crazy Horse och Buffalo Springfield samt gruppen Crosby, Stills, Nash and Young. I början är bilderna få och hastiga, närmast plikttrogna och motvilliga, för att i slutet av boken bli intensiva och närgångna. Värmen som rockstjärnan känner för dem han har spelat med är inte att ta miste på, liksom den genuina sorgen över vännerna som har gått bort, framför allt strålar saknaden efter musikern och vännen Ben Kieth ut från sidorna.

 

Experiment som säljer

I Fredsförklaring berättas att Neil Young blev stämd av sitt eget skivbolag för skivan Everybody’s rockin’ från 1983 eftersom de inte tyckte att den lät som Neil Young. Han förklarar att det var ett misstag. När han av skivbolaget ombads göra en rockskiva, istället för en folkmusikskiva, lät han den genomsyras av 50- och 60-talsrock eftersom Neil Young menar att det är rock för honom. Driften att göra som han vill tycks ligga till grunden för Neil Youngs hela liv. Gång på gång förklarar han skaparprocessen med att musan måste vara närvarande. Efter att ha läst boken undrar jag om Neil Young inte är den enda kommersiellt fungerande och samtidigt vidlyftigt experimenterande rockstjärna som finns. Att båda planen fungerar för honom har han ett gudabenådat gitarrspel och en originell röst att tacka för. I Fredsförklaring säger producenten David Briggs i en intervju med Jimmy McDonough:

”Neil blir Hulken när han tar tag i sin gura. Hans aura blir solid – han blir två och en halv meter lång och två meter bred. Det är bara han och John Lennon som kan växla mellan folkrock och en fullstor orkester. Bara han. När allt är utvärderat kommer han utan tvekan att anses vara en av de fem största någonsin inom rock ’n’roll.”

Trots att Fredsförklaring lider av ett språk som ofta är alltför ordagrant översatt och stilistiskt ligger på bloggnivå samt av att Neil Young frustrerande ofta återkommer med reklammedelanden om sina hjärteprojekt, är boken slutligen mycket personlig. Den ovedersägliga vinsten med att skriva själv är att läsaren får inblick i stjärnans tänkande och förståelse för det, även om tankarna till väl stor del rör sig runt ljudfiler, modelljärnvägar, elbilar. Framför allt är de sista 50 sidorna kärleksfullt skrivna och gör hela läsningen värd mödan. Det är som med Neil Youngs musik, medan man lyssnar på de extremt utsträckta, distade gitarrslingorna tvivlar man, men efteråt, när låten – eller boken – tagit slut, först då förstår man, först då inser man att det var exakt såhär konststycket måste utföras.

 

Peter Nyberg

 

Neil Young: Fredsförklaring
Översättning av Patrik Hammarsten
Norstedts, 2012

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.