Det är en mycket stereotyp bild av hemlöshet som möter läsaren i boken Katu – Asunnottomat kertovat. Bakom berättelserna om våld, kriser och missbruk stärker boken ändå bilden av att de egentliga problemen är strukturella och ärftliga. Problemet är att Katu inte lär läsaren något nytt om livet i marginalerna.
Enligt Kaupunkitutkimus rapport från hösten 2012 är hälften av vårt lands hemlösa helsingforsare. I absoluta tal handlar det om 3500 människor. En sökning på Google med orden ”asunnottomuus Helsinki” länkar till en mängd artiklar som pekar på hur skrämmande trenden är. Trots att bostadsbrist och utslagning är teman som alla tycks tala om i dag, händer det väldigt litet. Att det saknas verklig förståelse för hur dålig situationen för de långtidsbostadslösa är kan ses som en del av en bredare, medveten politisk blåögdhet.
President Niinistös kampanj ”Helt vanliga saker” torde ha gjort det klart hur oändligt lång inne i träsket av lyckligt självbedrägeri de respektabla klasserna befinner sig. I tidningen Voima erbjöd Vesa Karjalainen förra hösten det kanske bästa inlägget i utslagningsdebatten. I artikeln konstaterade han bland annat följande: ”Våldsamheten i kampanjen ’Helt vanliga saker’ ligger inte i att den varken tar hänsyn till grymheten i tävlingssamhället, eller till förfallet av de strukturer som finns till för att balansera det – kampanjen är detta våldsamma system i aktiv funktion.”
Ulla Pyyvaaras och Arto Timonens fotoreportagebok Katu – Asunnottomat kertovat, kan ses som en uppmuntrande strävan till att hjälpa de röstlösa att få komma till tals på sina egna villkor. Men boken är också ett nedslående tecken på hur otroligt lite allmänheten vet om livet på utkanten.
Skribenten Pyyvaara är socialarbetare med lång erfarenhet från organisationen Vailla vakinaista asuntoa ry. Fotografen Arto Timonen blev känd genom utställningen Hiljaisuus rikkoutuu på Kiasma 2010. Utställningen som koordinerats av Timonen bjöd in bostadslösa att visa sitt perspektiv på staden via fotografiets medel. Samarbetet mellan Pyyvaara, Timonen och personerna i boken sträcker sig flera år tillbaka. Det är inga slumpmässigt valda fyllon det handlar om, utan gamla bekanta. Ingen kan tvivla på intentionerna eller respektfullheten hos Pyyvaara och Timonen. Att åta sig ett så känsligt ämne som hemlöshet är ingen lätt uppgift. Som författare eller fotograf måste man ifrågasätta sig själv och sina motiv om och om igen, ifall man verkligen tänker ställa sig på de porträtterades sida. Situationen behöver inte vara så vriden som när svenska prins Carl Philip under tre veckor 2006 fotograferade hemlösa, för att man ska se maktobalansen som ligger bakom ett projekt som detta.
Stereotypa, sjuka missbrukare
Katu åtar sig alltså att återberätta tjugo personhistorier och en mängd reflektioner kring gatans överlevnadsstrategier. De senare tecknar bilden av ett rastlöst helvete utan like: ensamhet, våld, väktare och allmänna toaletter som spolar golvet med femton minuters mellanrum. Ingenstans att sova, kall och hungrig hela tiden. Inget oväntat här.
Vad som däremot är oväntat är hur lite nytt personporträtten erbjuder. För att skapa förståelse och empati för de som blivit utan hem försöker man ofta normalisera hemlösheten, genom att porträttera det som något som kan drabba ”vem som helst”. Det är ett mäktigt budskap, men också ett som måste ifrågasättas. Budskapet är politiskt användbart ifall man försöker skapa emotionell identifikation med de drabbade bland den trygga medelklassen. Hemlöshet får ofta sin början som en följd av en akut personlig kris – arbetslöshet, skilsmässa eller sjukdom (fysisk eller psykisk). Dessa kan ju drabba i princip vem som helst. Men man måste komma ihåg att benägenheten att bli sjuk eller arbetslös, och vad som händer dig efter att du förlorat jobbet eller arbetsförmågan, i högsta grad är en klassfråga.
I boken syns inga tecken på att hemlöshet skulle kunna drabba ”vem som helst” – tvärtom är alla tjugo berättelser tragiskt stereotypa, förutsägbara, ja direkt tråkiga. Meningen med detta konstaterande är inte att delegitimera dessa människor; poängen är att ifrågasätta tanken om hemlöshet som en produkt av individuella motgångar eller katastrofer. I Katu lyser stora klassresor med sin frånvaro. Bakgrunden är gång på gång den samma. Fattigdom, arbetslöshet, missbruk, våld, psykiska sjukdomar och så vidare går i arv. Det finns inget allmänmänskligt i utslagning: bilden man tecknar – kanske omedvetet – är en av systematiskt, strukturellt försummande av en betydande del av samhällskroppen. Skrämmande är att den påföljande resignationen föds så tidigt att många har svårt att rikta sitt missnöje. De intervjuades utlåtanden, innehåller förvånansvärt lite bitterhet eller ifrågasättande av samhällsordningen.
Förstår vi poängen?
Faran finns att boken inte är tillräckligt artikulerad. Då bilden som tecknas av hemlösa är den samma som varje lågstadiebarn i staden känner till, finns risken för att Katu läses som en bekräftelse av att alla hemlösa är alkisar, knarkare, kriminella eller galna. Boken berättar inte något om hemlöshet som inte stereotypier och en fördomsfull promenad till Piritori, det så kallade amfetamin- eller pundartorget i Sörnäs, skulle berätta. Man kommer inte över det tragiska faktum att boken inte nämnvärt ökar förståelsen för situationen. Hur fjärmade från verkligheten är vi om vi behöver en bok för att kunna konstatera att det är helvetiskt att leva på gatan?
Det finns vissa klara poänger: En egen bostad måste tryggas åt alla. Mentalvården är undermålig. Utslagning göder vidare utslagning. Familjeomständigheterna kommer att påverka hela livet. Ändå saknas är såväl större vision som möjliga omedelbara förändringar. Frågor om omorganiseringen av arbetsmarknaden och socialpolitiken lämnas utanför, så även Helsingfors stads och de privata väktarfirmornas inställning till rätten att vistas i staden. Ändå är det just i dessa frågor som de som slagits ut kunde bidra mest. Vad som inte heller ifrågasätts är problemen mellan missbrukande hemlösa. Exempelvis innehåller boken endast två kvinnor med namn, båda utsatta för extra faror och upprepade våldtäkter. Som nästan alltid förlorar kvinnorna dubbelt. Medelåldern bland personerna i boken är också hög med tanke på att allt fler unga blir hemlösa.
Det är skilda världar som de lyckligt lottade och de hemlösa lever i, och så förblir det även efter denna bok. Vad man skulle hoppas på är ett ifrågasättande av publikens nonchalans. Hur upplever dessa människor att de möts av allmänheten? Vi får nog ta del av en del antydningar om hur socialen och andra myndigheter inte vill eller kan bry sig, men frågan om den ”vanliga” medborgarens oberördhet uteblir.
Otso Harju
Katu – Asunnottomat kertovat. Ulla Pyyvaara och Arto Timonen. Into kustannus 2012.
