Skrivandet skrämmer och gläder

av Ny Tid

Författaren Sara Jungersten gillar att placera sina böcker i bekanta miljöer. Genom att varken studera litteraturvetenskap eller bry sig om regler håller hon sitt skrivande fördomsfritt och spontant.

För två år sedan blev Vasabon Sara Jungersten hyllad för sin debutroman Wannabe. Boken handlade om att lyckas och misslyckas. För Jungersten var Wannabe ett sätt att pröva sitt skrivande. Några stora tankar om en karriär som författare fanns inte.

Roman nummer två, Lika delar liv och luft, blev i stället ett rejält styrketest. Förväntningarna på boken är höga efter det fina bemötandet som debutverket fick. Recensenterna ger henne skrämselhicka.

– Jag har känt mig otroligt nervös inför mottagandet av boken. När jag skrev Wannabe förstod jag inte riktigt hur granskad en bok faktiskt kan bli. Det är en lång kritisk mangel man ska gå igenom innan man har boken i handen. Sedan ska någon dessutom analysera den och tycka till.

Jungersten menar att det alltid är värst dagarna innan recensionerna kommer. Då oroar hon sig och känner sig smått nojig.

– Jag läste Hufvudstadsbladets recension av Jörn Donners bok Mammut någon dag innan det var recensionsdatum för min bok. Jag trodde inte det var möjligt att en bok kunde bli recenserad på det sättet och det gjorde mig inte direkt mindre nervös. Ändå är det ju också det man eftersträvar, att en bok ska väcka känslor. Man vill ju ha någon typ av gensvar.

Ändå är det inte så viktigt vad andra tycker.

– Jag brukar fråga mig själv vilken som är den viktigaste orsaken till att jag skriver, om det är för att få respons eller för att jag tycker det är roligt. Svaret blir alltid det senare.

 

Verket som livspartner

Som författare kan det ibland vara svårt att berätta om sina texter för andra.

Lika delar liv och luft har länge varit som en organism som jag levt tillsammans med. Det är jättesvårt att ställa sig utanför och se den ur ett annat perspektiv. Grundstenen i boken är ändå att hitta och acceptera sig själv, att värdera och omvärdera, att växa och motvilligt förändras.

I boken får vi följa Mira som ser ner på den lilla orten hon kommer ifrån och som försöker skapa sig ett nytt liv i Vasa med den välbärgade maken Kari. Hon vill glömma den hon tidigare varit och istället försöka bli någon som både hon själv och andra ser upp till. Yta och pengar är för Mira lika med status och människovärde. När hon blir gravid spricker hela illusionen av det perfekta livet.

Från början hade Jungersten inte en klar berättelse, utan handlingen har växt fram i efterhand.

– Jag visste att jag ville skriva mer om Vasa och hur det är att söka efter sin identitet när man blir gravid. Sedan utvecklades resten längs vägen. Hur intrigen skulle se ut hade jag ingen aning om när jag började skriva.

Ett och ett halvt år senare var boken ändå klar. Över hälften av materialet skrev Sara på en månad – Lika delar liv och luft var ett av bidragen i Söderströms intrigromantävling.

– Jag gav järnet hela januari och skickade in manuset under sista tävlingsdagen. Tävlingen var ett sätt för mig att åter en gång pröva vad jag går för som författare. Eftersom bidragen skickades in anonymt kunde jag testa om manuset håller av sig själv i stället för att det ska bedömas utgående från mitt namn.

Och manuset höll. Jungersten vann hederspriset i tävlingen. Trots bekräftelsen tycker hon ändå inte att hela processen kring att skriva en bok har blivit lättare.

– Jag tycker snarare att det bara blir svårare hela tiden. Man blir mer medveten om saker och ting. Jag vet ju egentligen inte hur man ska skriva enligt regelboken. Ju mer jag lär mig om hur man ska göra desto svårare blir det.

 

Strunt i reglerna

Jungersten har aldrig studerat litteraturvetenskap och har heller inte som avsikt att göra det.

– Jag vill att skrivandet ska vara en naturlig, okomplicerad och lustfylld process.

Det är just avsaknaden av direkt kunskap om litteraturens regler som Sara beskriver som sin största styrka som författare. Hon vill se på skrivandet fördomsfritt och spontant – ta emot det som kommer.

Jungerstens böcker handlar om vilsna unga kvinnor. Är det ett tema som hon fastnat i?

– Jag är farligt nära att hamna i det facket. Jag borde ta mig ur det nu för att inte behöva känna en press på att prestera. Samtidigt skulle det kännas bisarrt att skriva om något annat än unga kvinnor.

Inspirationen till böckerna hittar Jungersten i det vanliga livet. Hon säger sig kunna inspireras av saker som hon läser, saker som hon funderar på eller intressanta ämnen som hon kommer över. Intrigerna är ren fiktion, men det finns alltid en egen tanke i grunden.

– Jag tycker om att plantera handlingen i för mig bekanta miljöer. Det är lite av en trygghetsgrej.

Just nu jobbar Jungersten på sin tredje bok, men hur den kommer att se ut är det ingen som vet, allra minst hon själv. Det blir som det blir, menar hon.

– Skrivandet är en jättespännande del av mitt liv, men det får inte ta för mycket plats. Jag vill inte se mig själv endast som en skrivande människa. Det riktiga livet är trots allt mycket viktigare.

 

Sofia Nygård


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.