”Den finlandssvenska kulturen behöver ge sig till känna nu. Inom tio femton år kommer det att visa sig om den någonsin fanns. Om inte kan den lika gärna försvinna för då har den på riktigt visat sig obehövlig. Det hänger på finlandssvenskarna själva, inte omgivningen, att hitta livsinstinkten som tar sig uttryck i både djup och tillräcklig tyngd på grund av situationens allvar.”
Så här skarpt uttryckte sig regissören Erik Söderblom i en intervju i Hbl i veckan. Trots provokativa uttryck som livsinstinkt och obehövlig har han rätt. Han talar om ”en inre kulturell demens som gör att bärarna av den finlandssvenska kulturen inte är medvetna om sitt kulturarv.”
Han kanske avsåg scenkonstnärerna i första hand, men är vi inte alla kulturbärare? Vad händer om vi lägger ner den bördan? Inte läser och skriver litteratur, inte ser och sätter upp teaterpjäser? Knappt prenumererar på en dags- eller veckotidning eller ens läser bloggar?
Konst är inte det samma som kultur, men vad händer om en kultur fjärmas från konsten? Kan ett kulturarv bestå av kräftskivor, snapsvisor och av att åka till landet, vilket väl är slentrianbilden av oss? Går en sådan kultur att upprätthålla? Och om kulturen är mer, kanske utanför den välbeställda medelklassen, så närmare bestämt vad?
Alla finlandssvenskar borde prata om det. I herrgårdar och kojor, vid gubbmiddagar och studentsitsar. Inte minst vid sandlådan. Vad är finlandssvenskhet? Släkt, skola, nätverk, språk, pengar, trevlighet? Vilka värden, vilken historia, vilken delad kunskap har vi? Vilka böcker kan vi referera till, vilka myter känner vi till, vilka miljöer och personer är bekanta? Nalle Wahlroos, Sven Dufva, Kjell Westö? Robin, Ted & Kaj, Tove Jansson? Hur nyfikna är vi på varandra, hur intresserade av att föra debatt, hur öppna mot intryck utifrån? Också över generationsgränser, språkgränser, nationsgränser? Svaret kan inte vara isolation och SFP, då ska vi döden dö som boerkulturen i Sydafrika – och väl bekomme.
Det är som om finlandssvenskar har förlorat sitt kulturella självförtroende, som om de inte litar på att deras kultur är relevant ens för dem själva längre. Det verkar gå hand i hand med en uppluckring av själva språket. Det har ofta varit periferins tragedi – att alltid tro att det som görs i centrum, av majoriteten, är viktigare och mera angeläget.
På grund av många element i historien – modernismen, överklassen, närheten till Sverige – har finlandssvenskarna inte traditionellt resonerat så. Det har ibland lett till en märklig paradox: en minoritet med en majoritets självgodhet. Utan en medvetenhet om faran att utplånas, något som skulle tvinga fram en skärpning av sinnets stål, en aktivering och ansträngning – minoriteters klassiska dubbla seende och känslighet. Istället en amöbaliknande anpassningsbarhet, bekvämlighet och uppgivenhet.
Naturligtvis handlar det om tidsandan i hela världen, om ett massivt bakslag mot det som traditionellt har kallats bildning, för att istället framhålla business. Mäts en minoritetskultur i pengar är den förlorad. Globaliseringen kan också innebära konst, kontakter och intryck från jordens alla hörn. Höja ribban, också hos publiken.
Levande kultur kan vara amatörteater för fullsatta salar i Hindersby, likaväl som Ulla-Lena Lundbergs Finlandia-belönade roman Is (de facto, på svenska och finska, fjolårets mest sålda bok i Finland). Det kan vara körsång och Krista Siegfrids Eurovisionsbidrag och poesi. Men det räcker verkligen inte med vett och etikett och att äta en kräfta rätt.
Jag vill inte tillhöra en kultur vars enda sammanhållande länk är döda kräftdjur.
Sara Ehnholm Hielm
