Ryhmäteatteris uppsättning av Huorasatu placerar in dagens unga kvinna i patriarkatets oändliga historia. År 2013 är kvinnor fortfarande i slutändan ofta inte mer än horor som ska våldtas.
Den oemotståndligt vackra kärleksgudinnan Afrodite misstar sig, åker till Helsingfors istället för till Hades (det stod HEL på gaten). Nu försöker hon leva i samhället där ”alla som kommer in måste dela de rådande värderingarna”. Under en exkursion på den finländska landsbygden möter hon den vite medelåldersmannen som är ute och skjuter flygekorrar för nöjes skull. Oförhappandes dör han av ett vådaskott.
Den unga kvinnan Kalla känner sig lycklig och snygg när hon går ut för att dansa på kvällen. På nattklubben möter hon en man som hon har träffat någon gång förut. De pratar och dansar. De beslutar sig för att åka hem till Kalla tillsammans. När de kommit fram ångrar sig Kalla. Hon säger nej. Mannen lyssnar inte. Kalla kramar lakanet med händerna.
Ryhmäteatteris föreställning Huorasatu (på svenska ungefär Sagan om horan) har föregåtts av både en tidigare uppsättning på Teaterhögskolan 2010 och en roman med samma namn 2011. ”Det blev ett kollage inspirerat av pjäsens och romanens värld”, skriver författaren Laura Gustafsson om den tredje ansatsen. Men processen var inte lätt. ”Under repetitionerna kändes det ofta som om jag hade skrivit en text som ingen regissör någonsin skulle vilja regissera och ingen skådespelare någonsin skulle vilja spela. Är föreställningen något som publiken alls vill se?” undrar hon. Jag får lust att svara nej. Inte för att jag inte skulle vilja se denna märkliga show, utan för att jag önskar att jag inte skulle behöva.
Glamourblondin
Gustafssons roman nominerades till både Finlandiapriset och Helsingin Sanomats debutpris samt valdes till årets ljudbok 2011. Av författaren beskrivs verket som kvinnans skapelseberättelse, ”lite som Bibeln, fast kortare”. Men bibeln är inte det enda klassiska materialet som romanen lutar sig mot. Den grekiska mytologin spelar en viktig roll och gudarna utgör ett odödligt persongalleri parallellt med det mänskliga. Gudafigurerna ger också berättelsen ett historiskt perspektiv och fungerar som en förhöjd motvikt till det hyperrealistiska språket som utmärker texten. Språket svämmar över av banaliteter, svordomar, slang och engelska uttryck. Det är roligt och det är rakt på sak. Med sin gränslöshet gestaltar språket den frihet som flera av romanens kvinnor saknar.
Språket är också en identitetsmarkör. Här finns släktskap med stå-uppkomikern Krisse Salminens blonda Krisse-karaktär trots att denna är mycket mer diskret och rumsren. Men även om både Krisse, författaren Gustafsson (hon definierar sig själv bl.a. som glamourblondin) och en del av hennes karaktärer är komiska, finns det i Huorasatu en djupgående samhällskritik som skiljer dem åt. När det gäller graden av allvar och verklighetsbaserad tragedi ställer sig Gustafsson snarare intill Sofi Oksanen än Krisse Salminen.
Hon markerar tydligt rätten att bestämma över sitt utseende och sitt uttryck. En kvinnas ålder, språk eller val av hårfärg och klädstil är inte bevis på vare sig hög eller låg intelligens. Men det är uppenbarligen inte så lätt att förstå. I en intervju i Yles morgon-tv i november 2011 frågar (den manliga) programledaren Gustafsson om hon kan mycket om grekisk mytologi. Vad är det för en fråga till en författare som precis har skrivit en bok baserad på just det?
Patriakatets dröm
Bara några dagar innan föreställningen Huorasatu har premiär i Helsingfors sänds Uppdrag gransknings program om näthat mot kvinnor i Sverige. I programmet berättar ett tiotal kvinnliga kändisar om e-postmeddelanden med grova personliga kränkningar och sexuella hot. De flesta kvinnor i programmet är personer med stor synlighet i medierna. Men en av de medverkande är en alldeles vanlig ung kvinna som har skrivit ett inlägg på H&M:s Facebook-sida. Det är hennes öde som berör allra mest: det är en berättelse om hur det är att växa upp och leva som kvinna i det nordiska samhället anno 2013. Precis det är Huorasatu också.
Föreställningen rör sig mellan tider, miljöer och genrer på ett sätt som teatern kan men sällan brukar göra. Här blandas fiktion och dokumentär, det jordliga och det gudomliga, komedi, tragedi, buskis och intellektuella referenser. Karaktärer ur romanen dyker upp och berättar om sina livsval och -öden. I första akten understryks det dokumentära med direkta citat från finländska nätdiskussioner – det är som att se Uppdrag granskning i repris. Kvinnor är horor och de ska våldtas.
I andra akten får vi följa med kärleksguden Afrodites äventyr genom tiden och världen. Tillsammans med sina två Bill och Bull-aktiga keruber möter hon oförstående allt från hjärtesorg till djurplågeri och främlingsfientlighet. Afrodite är på samma gång patriarkatets våta dröm och mardröm. Hon är vacker, villig och ovetande. Men hon är också självständig, aktiv och okuvlig.
Föreställningen lyfter fram och ifrågasätter de rådande maktförhållandena mellan könen med alla tillgängliga medel. Det självförminskande ”tihi”-fnisset, som prinsessan Madeleine skapade rubriker med efter sin förlovningskungörelse, spelas i högtalarna när paustiden utropas. Och själva formen går åt den patriarkala hierarkin så som den tar sig uttryck i den traditionella dramaturgin. Aristoteles och hans idéer ges plats och görs narr av: den antika kören är en en horkör som glatt sjunger om att alla är horor medan Aristoteles själv förlorar sig i umgänge med sin egen snopp.
Bara en liten hora
På sätt och vis är ingenting av det som berättas i Huorasatu nytt, vilket ju i sig är väldigt sorgligt. Man frågar sig om vi inte har kommit någon vart? Men samtidigt lyckas föreställningen placera in just dagens unga kvinna i patriarkatets oändliga historia. Allemansrätten att värdera kvinnors kroppar. Det fullständigt vardagliga ordet hora. Medie- och reklamvärldens ständiga budskap om att kvinnan ska se ung, skör och oskuldsfull ut. Alla är de innötta delar av en världsomfattande maktstruktur som är oerhört svår att rucka på. ”Pitaa muuttaa koko fucking maailma”, som den asiatiska romankaraktären Kanya påpekar.
Följderna för en finländsk eller svensk kändiskvinna som utsätts för e-posthot om våldtäkt, och följderna för en liten flicka i Thailand som köps som en vara av en vuxen man, är helt olika men båda handlingarna föds ur samma rådande samhällsnorm. Det är inte frågan om enskilda galningars sjuka idéer, det är uttryck för den värdegrund vi har byggt och bygger vårt samhälle på. Den kvinnliga kroppen är allmän egendom som andra kvinnor och män får våldföra sig på i ord eller i handling. För i slutändan tillhör den ändå bara en liten hora, som man kan trycka upp knivar, basebollträn eller kaktusar i.
Vad krävs för att våra döttrar ska få växa upp i en annan värld och skapa en ny saga, om en kvinna som får välja själv vem och hur hon är och hur hon definieras?
Sanna Huldén
Ryhmäteatteri: Huorasatu av Laura Gustafsson. Regi: Sakari Hokkanen. Scenografi: Outi Herrainsilta. I rollerna: Satu Silvo, Minna Suuronen, Robin Svartström, Heidi Kirves, Arttu Kurttila, Aija Pahkala och Alina Tomnikov. Till den 27.4.2013.
