Björn Ådahls bok Annorlunda, eller hur? presenterar ett par dussin av de två miljarder röster som bygger upp Ost- och Sydostasien i dag. De anekdotiska berättelserna kan i bästa fall fungera som en jordnära introduktion till en handfull av världens kommande maktcentra.
Bland världens icke-västerländska områden åtnjuter Ost- och Sydostasien en speciell ställning i det finländska medvetandet. Kanske är det en kombination av den egenartade kolonialtiden, Vietnamkriget, Kinas ekonomiska frammarsch, de fyra tigrarna, ultrakapitalismen och alla pontentiella tigerungar – samt den strida strömmen av finska paket- och ryggsäcksturister i området.
Av världens ”exotiska” ställen är Ostasien inte för exotiskt för att skrämma oss. Men vad vet vi egentligen? Trots att vi kanske har bildat oss någon generell uppfattning om Thailand medan vi fått våra fötter masserade i Phuket, och suktat efter Indonesien medan vi sett på Eat, Pray, Love på flyget till Bali (”No, I’m not on a vacation – I’m travelling”), finns landet ofta där endast för oss, för att möjliggöra våra erfarenheter.
Och trots att vi gapar åt Shanghai medan vi dagligen läser om ackumuleringen av kapital på den kinesiska östkusten och hurrar för Aung San Suu Kyi medan vi sympatiserar med fattiga filippinare, är våra uppfattningar sällan mer än fragmentariska. Fästän östasiater t.o.m. av ingrodda rasister ibland ses som hedersvita betyder detta inte att vi skulle ha gjort oss familjära med den myriad av verkligheter som finns på marknivån.
Utlandsrapporteringen och resandet (turism och business) kan nämligen sägas ha en tendens att dela upp det som inte är väst i tre männskovärldar vars sammanhang vi ofta har svårt att greppa. Den första och äldsta är världen för de fattiga, lidande, stagnerade och sjuka. Motpolen till detta är de framgånsrika, ultrakapitalistiska, ekonomiska mirakelmänniskorna som kommer att stå för den nya världsordningen (och som visar att attan, det enda som behövs för ett bättre liv är lite liberalisering). Den tredje gruppen är de ”autentiska” invånarna vi träffar på som turister. Denna grupp måste balansera mellan sin givna roll som ”autentisk” (d.v.s. traditionell) och ”modern” (”han måste ju kunna engelska, för fan”). Trots att vår bild av den slitande risodlaren och familjen på moped i den blytunga storstadsluften fått sällskap av nya nidbilder, saknar vi förmågan att identifiera oss med de andra.
I dagens ekonomiska läge är det i slutändan vi som förlorar på att inte bry oss om världen. Asien, inte Europa eller Nordamerika, är where it’s at. Att utbilda sig angående världsdelen är idag inget som rika ”kulturella” människor gör på sin fritid, det är något grundläggande.
Finlandssvensk i Hong Kong
Det är här Björn Ådahls bok kommer in. ”Frilansjournalisten och socionomen”, som han kallar sig, är ursprungligen helsingforsare, men sedan 90-talet bosatt i Hong Kong. Under åren har Ådahl, förutom att ha rapporterat för bl.a. Yle från sin bas på Cheung Chau, en ö inom Hong Kong, gjort ett antal långresor runt östra och sydöstra Asien. Undertitelns några östasiatiska röster är snarare ett par dussin, tillräckligt många för att skapa åtminstone en ytlig känsla av att man gjort det enorma området mer eller mindre rätta. Boken består av intervjuer, diskussioner och small talk med människor från centrala Kina till södra Indonesien och från Burma till Taiwan. Materialet är samlat under ett antal år(tionden) och strävar efter att genom anekdotiska vittnesmål presentera en ungefärligt representativ bild av vissa centrala samhällsförändringar som skett i länderna sedan 1990-talet.
En stor del av boken handlar naturligtvis om Kina, Hong Kong och Taiwan, men även Filippinerna, Indonesien, Burma och Kambodja berörs. Idén är, som i Ådahls bok På jakt efter Asien från 1992, att låta människor komma till tals. Urvalet är välplanerat osammanhängande kuraterat: poängen här är inte att ha en alltför klar poäng. Genom tablåerna, som varierar från stundbetraktelser till livsberättelser, skapas sinneslandskap, inte sanningar. Om man tar det som så är boken stämningsfull, vänskaplig, respektfull och informativ på sitt jordnära sätt. De historier Ådahl har valt att presentera löper hela skalan ut, från torftiga till kufiska, från proletär till elit.
För att lyckas med en bok fylld av anekdotiska berättelser som dessa, krävs att man medvetet sätter ribban lågt. Anekdoter är lärorika, men den som tror att man kan generalisera utgående från dem begår ett misstag. Röster i en bok är självklart alltid handplockade för att framhäva någon poäng. Risken finns att man som skribent eller läsare tar någon som en sybol för en viss typ av människor. ”Kinesisk medelklass” – ofta tänker den intervjuade även själv att hon representerar och talar för någon större grupp människor (vilket kräver att man tänker sig att en sådan grupp finns). Och visst är det ju lockande, man får känna sig viktig. Det kan hända att skribenten plockar en av sina färdiga stereotypier för att fylla den med någon lämplig person. Det kan hända att läsaren tar någon röst på alltför stort allvar.
Repliker bland miljoner
Detta är problemet: vi saknar kännedom om vardagen utanför vår egen sfär, och när vi väl hör något om den händer det lätt att vi tar det som generaliserbar sanning. Annorlunda, eller hur? är såväl en del av lösningen som problemet. För vad är det – om inte vår tendens att klumpa ihop väldiga delar av världen – som gör att någon skulle skriva eller läsa en bok om ”östasiatiska” människor? I absoluta tal handlar det om över 2 miljarder individer – ungefär tre gånger så många som i det geografiska Europa (vars area är småpotatis i jämförelse med det som avverkas i boken), och rejält mer än 6 000 gånger fler än finlandssvenskarna.
Men Ådahls är som författare förstås tvungen att jobba inom de förståelseramar som finns, och vi kan inte läsa tusentals böcker samtidigt. Framtiden är mångpolär med en allt större betoning på Syd- och Ostasien. Det är dags för oss att ta huvudena ur sanden. Här kan Björn Ådahls bok fungera som ett fint smakprov och någonslags introduktion till ett par viktiga teman inom ett extremt heterogent område – dessutom på finlandssvenska.
Otso Harju
Björn Ådahl: Annorlunda, eller hur? – Några östasiatiska röster. Apsara förlag, 2012.
