Sett ur ett konsumtionscentrerat högerperspektiv gör Samlingspartiet inte rätt åt sin egen ideologi då man motsätter sig en könsneutral äktenskapslagstiftning, skriver Ina Kauranen.
Under de senaste veckorna har frågan om könsneutrala äktenskap åter uppmärksammats i massmedia. Först anklagades riksdagens lagutskott och dess ordförande Anne Holmlund (saml) av bl.a. Ville Niinistö (grön) och Mikael Jungner (sdp) för att bromsa upp behandlingen av förslaget till en könsneutral äktenskapslagstiftning. Diskussionen kom att växa ytterligare då lagutskottet, efter att äntligen ha tagit upp frågan, röstade emot en riksdagsbehandling med nio röster mot åtta. Bland samlingspartisterna i lagutskottet röstade tre stycken emot och en för.
Man kan inte här gå in på alla orsaker till varför det är sorligt att detta lagförslag fortfarande inte ska behandlas och att könsneutrala äktenskap ytterligare ska fördröjas. ”Fördröjas”, eftersom jag är alldeles övertygad om att dessa i framtiden kommer att tillåtas. En intressant fråga man däremot kan ta upp här är om inte Samlingspartiet gör sin egen ideologi en björntjänst genom att rösta emot ett lagförslag som detta.
Vem gynnar bröllopet?
Chrys Ingraham är en materialistisk feminist som forskat i heterosexualitet. Hon frågar sig inte bara om heterosexualitet egentligen är naturligt, utan även om vem eller vad det är som drar nytta av heterosexualiteten.
Angående den första frågan kommer hon fram till att heterosexualitet inte är naturligt, det är en social konstruktion, en organiserande institution som inte bara handlar om sex eller kärlek – heterosexualitet är institutionaliserat även genom exempelvis utbildning och arbete.
I skolan är den vanliga fördelningen av grupper den i flickor och pojkar, under gymnastiken och i textil- och teknisk slöjd. Vi har könsdelade branscher på arbetsmarknaden och kvinnans euro är fortfarande åttio cent. Allt detta exemplifierar hur kvinnor och män värderas olika och socialiseras till olika uppgifter. Traditionellt gäller detta även arbetsfördelningen inom äktenskapet, vilket i en vidare bemärkelse kommit att styra hela vårt samhälle.
Till heterosexualiteten som institution hör också normaliseringen av parförhållandet. Från och med att vi föds blir vi intalade att tro att ett romantiskt och sexuellt förhållande mellan en man och en kvinna är något både naturligt och eftersträvansvärt.
I Finland kan vi se detta exempelvis i presidentvalen. Före det senaste valet diskuterades det om en homosexuell man kan bli president. Detta berodde inte endast på kandidatens sexuella läggning – det frågades också om och hur posten kan skötas utan att den manliga presidenten har en hustru vid sin sida. När Tarja Halonen i tiderna blev vald diskuterades hennes ogifta status, och det spekulerades i om hon och Pentti Arajärvi gifte sig på grund av trycket på att nationens president bör vara gift. Det finns alltså ett antal sätt som heterosexualitet, noggrannare sagt heterosexuella monogama förhållanden, institutionaliseras till ideal.
Så varför naturaliseras och normaliseras heterosexualitet, vem drar nytta av det? Crys Ingraham pekar på förhållandet till kapitalismen. Som ett förklarande exempel har hon granskat bröllopsindustrin i USA. Bröllopsindustrin agerar på en massiv marknad och drar, enbart i USA, in miljarder dollar per år. Utgifterna för ett bröllop motsvarar i medeltal en summa som är jämförbar med vad som är en årsinkomst för över hälften av USA:s befolkning. Från brudklänningar och ringar till serveringsset, bröllopstidningar och kakor – allt har en jättelik marknad. Varför?
Storföretag inom branschen har skapat illusionen om att ett äktenskap endast är rätt när det ingås ackompanjerat av vita marängklänningar, sjurätters middag och ett liveband som underhåller de hundratals gästerna efter att brudparet tagit limousinen till flygfältet, för att åka till Maldiverna på smekmånad.
Ingraham har forskat specifikt i USA, men dessa ideal går att finna även i Finland. Bilden av det ”rätta” bröllopet matas i oss genom film och tv, leksaker, reklam med mera. Små flickor lär sig att drömma om ”den lyckligaste dagen i sitt liv” via leksaker och Disney-filmer, medan tidningar konstant rapporterar om det senaste kändisparet som gift sig, vad de serverade, vad de fick i gåva och såklart om vad bruden hade för klänning på sig.
Genom att skapa ideal och idyller kan företagen styra konsumenternas inköp, vad de värdesätter och hur mycket de är villiga att betala – t.ex. den i USA rådande principen att priset på förlovningsringen ska motsvara två månadslöner för fästmannen. Heterosexualitet romantiseras och normaliseras för att gynna kapitalismen.
Könsneutralitet är bra för marknaden
Så, varför röstade tre av de fyra samlingspartisterna i lagutskottet emot behandlingen av lagförslaget om könsneutrala äktenskap? Det är intressant hur tudelat partiet är i denna fråga överlag. En sak som alla dock är eniga om är främjandet av den liberala ekonomin, den fria marknaden och kapitalet. Bröllopsindustrin är en extremt lukrativ marknad, som på många sätt också borde vara relativt säker, för även under de ekonomiskt sämsta tiderna vill folk gifta sig. På ett sätt går också nu hälften av partiet emot den egna marknadsideologin.
Insåg de inte hur många konsumenter de tackade nej till? Oj, där försvann just några arbetsplatser i Finland. Ett parti som på framsidan av sin webbsida talar om jämlikhet i möjligheter, borde ju logiskt sett stöda en könsneutral äktenskapslagstiftning för att alla ska ha samma möjligheter att bekänna sin kärlek på det sätt de vill. Åtminstone när det handlar om möjligheten att köpa en bröllopsklänning eller ordna en fin fest för nära och kära. Det samkönade par som inte ordnar ett bröllop vars pris motsvarar deras årsinkomst, det paret kommer ju högern inte heller att sakna.
Det är vridet att försvara könsneutrala äktenskap genom konsumtions- och marknadsargument. Men är det ändå inte viktigare att alla ska få gifta sig om de vill? Man kunde glädja sig åt att Samlingspartiet missar en chans att se en vidare ackumulation av kapital, men det är ändå viktigare att informera dem om att det även ur ett högerperspektiv är ett misstag att motsätta sig en könsneutral lagstiftning.
Ina Kauranen
