Svetlana Alexejevitj i kärnkraftens Pompeji

av Svetlana Alexejevitj
Profilbild

Svetlana Alexejevitj är vitrysk författare och journalist, samt mottagare av Nobels litteraturpris 2015

Med anledning av att det gått två år sedan kärnkraftshaveriet i Fukushima publicerade  Ny Tid 2013 den vitryska författaren Svetlana Aleksijevitjs betraktelser om dagens Tjernobyl.

Tjugofem år efter olyckan har Tjernobyl blivit ett friluftsmuseum för kärnkraften. Men i sarkofagen gömmer sig en atombomb – redo att förgifta halva världen i vilket ögonblick som helst.

Tidskriften Forbes har publicerat en lista över världens mest exotiska resmål. På första plats kommer – Tjernobyl! Dit reser folk från hela världen. Och bland dagens ungdomar har det blivit populärt med dataspel på temat ”Tjernobyl”. Där kan man springa omkring i kärnkraftsverkets ruiner, och skjuta och jaga mutanter.

Vi har alla vant oss vid att leva med Tjernobyl. Det har förvandlats till en myt, en lek och en affärsverksamhet.

Turisterna

Det är så många som vill åka till Tjernobyl att turistbyrån i Kiev, inför katastrofens tjugofemårsjubileum den 26 april 2011, för länge sedan har sålt slut på alla biljetter till sina guidade turer. Särskilt stort är intresset bland utländska turister.

Turerna inleds med ett besök i ödestaden Pripjat: turisterna promenerar längs tomma gator, förbi övergivna hyreshus som ännu pryds av mosaiker från den kommunistiska tiden – de muntra ansiktena hos den ljusa framtidens uppbyggare biter ingen strålning på. Man passerar statyer av sovjetiska hjältar – omgivna av buskar och träd liknar de forntida avgudabilder.

Efter besöket i spökstaden förs turisterna till övergivna byar, där vargar och vildsvin – som förökat sig något rent otroligt – springer omkring bland stugorna mitt på ljusa dagen. Ibland kliver det ut en älg på vägen. Lugnt står den då där och betraktar människorna. Man kan hinna fotografera sig tillsammans med den. Under de tjugofem år som gått har djuren här glömt vad en människa är. De fruktar oss inte längre – mötet blir oförglömligt.

Men resans höjdpunkt, eller som det står i reklamen, ”russinet i puddingen”, är besöket vid själva ”skyddet”, alltså: sarkofagen. Byggd i all hast över den exploderade reaktorn är den sedan
länge full av sprickor och hål, genom vilka den dödsbringande ”fyllningen” – resterna av atombränslet – läcker ut sin strålning. Så man får verkligen något att berätta för sina vänner om!

Vad är Kanarieöarna eller Miami – i jämförelse med detta?! Utflykten avslutas vid minnesmärket över Tjernobyls döda hjältar. Här tas det obligatoriska gruppfotot. Med döden – och evigheten – som bakgrund.

Till avsked serveras en lunch, bestående av garanterat ekologiska produkter, inklusive rött vin. Den som vill får också vodka – man kan till och med få pröva den lokala, hembrända.

Jag möter en av turistgrupperna vid en sådan lunch. Vi bekantar oss med varandra, och jag får höra deras intressanta berättelser om varför de velat åka till Tjernobyl:

”’Va! Har du blivit galen? Vad skall du där att göra!’ sa folk jag kände när de fick veta att jag skulle resa till Tjernobyl. Andra är rädda, men jag åker dit. Det känns häftigt. Jag älskar extrema grejer!”

”Jag har velat det länge, men man måste vara över arton för att få komma hit. Och det är förstås bäst om man redan är gift… och har barn. Du fattar… alltså…” (Det hörs skratt runt bordet.) ”Jag har redan två ungar – en pojke och en flicka.”

”Det här är den intressantaste resan i hela mitt liv!” (Säger en äldre man, en tysk turist.) ”Jag ville se hur träden såg ut. Bor det människor här?”

”Det är Tjernobyls estetik som intresserar mig. Här ser man ett liv efter döden… Jag är konstnär… för mig är det här viktigt…”

”Jag åkte hit för att jag blev osams med min tjej. Hon skällde på mig och sa: ’Zonen är ingen nöjespark! Du vill åka dit på utflykt – för att ha kul! Det är respektlöst. Folk har faktiskt dött där!’ Men jag ville testa mig själv: Skulle jag klara det?! I vår grupp var det nog tio personer som hoppade av i sista stund. Ganska svagt, va? Om man vill vara en riktig karl…”

”Men tänk om det plötsligt växer ut en svans på dig, eller om du blir självlysande…?” (Skratt runt bordet.)

Vanligen handlar det om en endags- eller tvådagarstur, men den som vill kan stanna längre. Bara man betalar för sig.

 

Sarkofagen

Den vanlige tidningsläsaren eller tevetittaren tror att kärnkraftverket i Tjernobyl är tillbommat och stängt för länge sedan, för det är vad man har sagt i medierna. Men i själva verket är stängningen en långsam process som kommer att pågå länge till – kanske i hundra år. Ett kärnkraftverk är ingen skofabrik – som man bara kan stänga eller omlokalisera utan vidare. Här måste man frakta bort alla radioaktiva substanser, omarbeta resterna av det radioaktiva bränslet och stänga av alla system. Dessutom måste det byggas två fabriker – för omarbetning av fast respektive flytande avfall – och en förvaringsanläggning.

Idag liknar platsen runt kärnkraftverket en mänsklig myrstack – tusentals figurer i kamouflageuniformer rör sig i området. Folk som mäter strålningen, ingenjörer, byggnadsarbetare. Dessa människor håller fortfarande på att försöka undanröja haveriet. Några tusen personer arbetar vid själva kärnkraftverket. Ytterligare fyra tusen arbetar i den smittade zonen. De begraver hus, skolor och sjukhus. Det är ett viktigt arbete som blivit alltmer akut: i Pripjat har till exempel hustaken börjat rosta sönder. När byggnaderna rasar ihop sprids dammet med dess radionuklider åt alla håll. Det sker en andra radioaktiv nedsmutsning. Lika farligt är det med eldsvådorna ute i byarna. Smogen från Tjernobyl sprids med vinden.

De första förvaringsplatserna för radioaktivt avfall, där man grävde ner hundratusentals ton smittade föremål, hus, maskiner och djur, anlades direkt efter haveriet – i brådska och utan tidigare erfarenhet. Man struntade i de säkerhetskonstruktioner som ett sådant bygge kräver.

De undre och övre tätningsskikten av betong fanns bara på pappret. Oftast grävde man bara en grop där man kastade ner allt, och sedan täckte man över det med jord. Om våren tränger vattnet ner i dessa förvaringsplatser, och sköljer med sig radioaktivt stoft ner i floderna. Dnepr, som förser staden Kiev med dricksvatten, är redan besmittad. Och radioaktiviteten har redan nått ner till grundvattnet, där den inte bara smittar Ukraina och Vitryssland, utan också resten av Europa.

I zonen avlöser arbetslagen varandra, eftersom det är farligt att vistas där en längre tid. Särskild om sommaren, när man måste inandas radioaktivt damm. Specialdräkter och annan skyddsutrustning delas bara ut till dem som arbetar med själva kärnkraftverket. Precis som under de första åren efter olyckan snålar man med pengar. Ett människoliv värderas inte högt. Röjningsarbetarna säger själva, precis som för tjugofem år sedan: ”Någon måste ju utföra det här arbetet.” Eller: ”I zonen finns åtminstone det här arbetet, men utanför zonen finns inget arbete alls.” Är de hjältar eller inte? Här fiskar man också, och när jag kommer på besök bjuder de mig vänligt att smaka: ”Bara du inte äter benen, så är det ingen fara.” De vill mig bara väl: ”Drick lite vodka också – så blir allt bra.”

Medan jag är där kommer ett franskt filmteam flygande i en helikopter. De har bråttom – deras film skall vara färdig innan tjugofemårsjubiléet. De är klädda som rymdfarare – i skyddsdräkter, skyddshandskar, skyddsskor och till och med skyddssockor. Naturligtvis tackar de nej till förtäringen. Jag får intrycket av att bevittna ett möte mellan två fullständigt olika civilisationer. Röjningsarbetarna går klädda i vanliga kläder. Några ”munkorgar” tänker de minsann inte ta på sig… De är unga män, som spelar tuffa. Ingen är äldre än fyrtio. Alla har fru och barn. Detta är den slaviska fatalismen! Man litar bara på ödet, och på sig själv.

Nu är det den gamla sarkofagen som är det allra största problemet. Den byggdes för att hålla i tjugo år. Det var länge sedan den var säker. 1997 grundades en internationell Tjernobylfond, för att bygga en ny jättelik hangar, med en finansiering av 758 miljoner dollar om året. Denna konstruktion skulle hålla i ett sekel, medan atomkraftverket inuti den nedmonterades.

Det har redan gått tio år sedan arbetet inleddes, men ännu är bygget inte särskilt imponerande. Där finns bara en gigantisk grund, som vittnar om projektets dimensioner. Sarkofagens stomme skall uppföras av Italien, klädseln (väggarna) skall ett annat västeuropeiskt land bidra med och cementen skall Ukraina tillhandahålla. Ryssland deltar inte i projektet. Landets pengar räcker inte till det.

Så radioaktiviteten utför sitt arbete snabbare än människorna.

 

Folk och fåglar

Förr hade jag vänner i zonen… Innan jag for dit köpte jag alltid stora påsar med mjöl, gryn och socker. Och så naturligtvis tändstickor. Och dessutom choklad och karameller. Så gjorde jag också denna gång. Till gamla Jula, och tant Stefa och farbror Nikolaj… Gamla Jula hade sagt: ”Några höns och en griskulting kan jag själv föda upp på ängarna här. Men du kan väl köpa lite choklad åt mig! Det var så länge sen – jag kommer inte ens ihåg hur det smakar…” Man kallar dem ”självbosättare”. Det är de som stannat kvar i de övergivna byarna. Utan ljus, gas och teve. De lever som på artonhundratalet – plöjer med plog, tröskar med slaga och ber sina böner vid skenet av levande ljus.

Jag möter varken gamla Jula eller tant Stefa. För de finns inte mer… de som hade tänkt leva tills de blev hundra. De tyckte om att berätta ”atomsagor” för mig. De hade själva hittat på dem. Det handlade om hur de i sin egen köksträdgård hade fått syn på själva strålningen – den låg där så vit och vacker. Det var som om Herren själv skulle ha kommit till byn, för att trösta gummorna: ”Var inte rädda! Jag skall bevara er.” Han skyddade dem, både från banditer och från atomer. Men nu är mina sagoberätterskor borta… Jag står en stund vid deras stugor, stänger sedan dörrarna och grindarna, som står på vid gavel – öppnade av några vilda djur, eller av vinden. Stugornas ägare befinner sig redan i en annan boning, men i mitt minne sitter de ännu kvar på bänkarna utanför stugorna…

Vid reaktorexplosionen och direkt efter dog trettioen personer. Det var de operatörer och brandmän som var i tjänst när olyckan skedde. Tiotusentals människor utsattes för strålning – det var de som bodde i närheten, och de röjningsarbetare som skickades till Tjernobyl efter haveriet. Idag förekommer det skilda uppfattningar om antalet offer. Specialister inom Världshälsoorganisationen nämner siffran fyratusen, men aktivister inom Greenpeace talar om miljontals drabbade. Jag vet inte om man då har räknat in alla dem som dog av hjärnblödning och hjärtinfrakt, eller av sorg och längtan, sedan de blivit förflyttade från sina hem. Vissa har blivit sjuka efter att ha köpt de radioaktiva föremål, som zonens plundrare lämnat in till second hand-butiker. Och vissa har i åratal livnärt sig på radioaktiva matvaror – köpta på marknaden, eller odlade i den egna besmittade täppan. Eller plockade i den besmittade skogen. Tusentals röjningsarbetare har under de gångna åren blivit invalider, eller impotenta, och övergivna av sina unga fruar. Alla offer är ännu inte räknade.

Vetenskapsmän har upptäckt att fåglar som lever i radioaktiva zoner blir dummare. Deras hjärnvolym minskar. Så de är också
offer. Men det bryr sig ingen om.

… Just när jag håller på att avsluta den här artikeln drabbas tunnelbanan i Minsk av ett terrordåd – en explosion. Tvåhundra personer har skadats och tolv har dött. Till och med Vitryssland har alltså drabbats av terrorister – trots att landet inte deltar i något krig. Inför mitt inre ser jag genast kartan över Tjernobylzonen… Kilometervis av rostig taggtråd… De två eller tre kontrollstationer som finns kan man lätt ta sig förbi – till och med om man är en vanlig turist, som bara vill ta sig en titt på Tjernobyls ”vildar”.  Att komma ända fram till själva kärnkraftverket är inte heller något problem. För en flaska vodka eller några rubel kan man få vad man vill – här kan man köpa samveten för en spottstyver. Ännu är skräcken det enda som skyddar oss. Vi fruktar alla Tjernobyl. Till och med terroristerna gör det. Men om hatet skulle kunna mätas på en Richterskala, så verkar det som om det nu närmar sig skalans yttersta punkt. Hatet håller på att bli större än skräcken.

Jag minns när någon hade lämnat kvar en kasse där, i Tjernobyl. Alla blev genast skräckslagna: Vem hade glömt den? Vad innehöll den? Tydligen går vi alla omkring med en rädsla för attentat…

Inför en fanatiker eller en ensam galning är vi alla hjälplösa. Någonting har hänt med människan. Vi har inträtt i en ny och dunkel värld, där ondskan inte längre kan förklaras. Och i Tjernobyl ligger det en atombomb.

Till Tjernobyl lär människorna kunna återvända först om tjugo tusen år.

Svetlana Aleksijevitj
Översättning: Kajsa Öberg Lindsten
Foto: Wikimedia Commons

Artikeln har tidigare publicerats i antologin Språket som svalan bor i dess hjärta, utgiven av Midsommar förlag 2011, och i Göteborgs-Posten den 24 april 2011.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.