Libanon är ett litet land som de senaste decennierna fått mycket uppmärksamhet, dels på grund av det långa inbördeskrig 1975-1990, dels på grund av israeliska angrepp. Under den arabiska våren har det däremot varit ganska tyst.
Också Ny Tid har intresserat sig för Libanon genom åren: Israel slaktar Libanon var till exempel rubriken för Ny Tids artikel i nr 27 den 8 juli 1982. Då hade det första Libanonkriget pågått i en månad och kritiken mot den israeliska regeringen var tydlig. I artikeln överdrevs visserligen dödssiffrorna något men Romesh Chandra, Världsfredsrådets ordförande, avstod inte från att dra direkta paralleller till Nazityskland. Chandra menade också att situationen i regionen höll på att bli ohållbar: ”eftersom också de islamiska länderna rustar, och med största sannolikhet siktar på kärnvapen, går mellanöstern på en stadig katastrofkurs.” Beträffande kärnvapnen har han trettio år senare inte blivit sannspådd.
I artikeln problematiseras USA:s och Reagans roll och man kan också läsa att det finns en intern israelisk kritik – över 20 000 människor har samlats i Tel Aviv för att demonstrera mot ockupationen av Libanon. Dessutom lyfter Ny Tid fram den finländska fysioterapeuten Pirkko Parvianen som nyss återvänt från Libanon och kan berätta att den israeliska militären förvägrat sjukvårdspersonalen hjälp med vatten och el som behövts för att kunna utföra operationer.
I en längre analys i augusti samma år skriver Johan von Bonsdorff om Libanon som ett ”religionernas kalejdoskop” och som en tveksam förebild, trots att landet ofta framställs om en välmående kapitalistisk oas med ”fransk kultur, goda universitet och allt annat än religiöst bigotteri”. Bakom fasaderna i Beirut hittar man ändå en feodal struktur och en samling ”furstar” som med privatarméer ”sysslar med att bekriga varandra i den ena eller den andra religionens eller familjens eller politiska traditionens namn.”
Hybridregim
Under den arabiska våren har Libanon fått relativt lite uppmärksamhet, trots att det nog förekommit ganska omfattande protester. Å andra sidan har demokratin i landet under 2000-talet fått ett någorlunda gott betyg i jämförelse med många andra länder i regionen. Regimen betraktas t.ex. inte som auktoritär utan som en hybridregim, i klass med Turkiet. Pressfriheten har till och med ansetts vara större än i Israel.
Just det faktum att det inte funnits någon enväldig despot eller några allsmäktiga institutioner att resa sig mot har varit en anledning till att resningen uteblivit, skrev David Hirst i The Guardian i augusti. I likhet med många andra bedömare betraktar han dagens Libanon som en skådeplats för kraftmätningar mellan mäktigare intressen, även om Syrien i och med inbördeskriget i någon mån övertagit den rollen.
Fredrik Sonck