Sara Jungerstens roman Lika delar liv och luft är ny finlandssvensk chick lit. Trots det har boken också moraliska aspekter och dess förtjänst är att den pekar på att den moderna vilsenhet som förknippas med unga kvinnor lika väl kan förekomma hos äldre. Vilsenheten hos dem, som hos deras yngre systrar, tar sig i uttryck i en kropps- och konsumtionshysteri som är ägnad allt annat än att skapa en stadig självbild.
Det är i denna förvridna spegelbild som Jungerstens huvudperson Mira plötsligt ser sig själv i en nybyggd lyxvilla som ekar lika tomt som det jag hon byggt upp. I och med en graviditet och den äkta mannens otrohet rasar det sköra bygget samman och Mira slussas tillbaka till tiden innan hon bestämde sig för att bli någon annan.
För vad Mira gjort, förutom att skala av sig femton kilo fett, är en klassresa som fört henne från en arbetarklassbakgrund i en liten svenskspråkig österbottnisk by, via studier och gym i Vasa, till det bleka och kala strandpalatset och den rika tvåspråkiga mannen som framställs som lika ytlig, tom och kall som allt annat.
Att återvända blir det konkreta uttrycket för hennes regression och depression och det är en allt brokigare värld som växer fram i takt med att hennes egen kropp sväller där mellan den lokala krogen, mammas bruna halvpanel, matbutiken, ungdomslokalen, de mörka snöiga vägarna och gevärskotten som viner i skogen.
Jungersten skildrar allt med en enkelhet i språket som för mig också är förenklande. Men å andra sidan är det så verklighetsnivån i genren ser ut, språket rör sig bara på en nivå och både berättelsen och analysen av den kan äga rum endast på denna samma nivå.
Det moraliska berättarperspektivet, intentionen att visa hetsen och hysterin kring den moderna kvinnosjälvbilden och avslöja den som ytlig och till och med symptomatisk lyser igenom berättelsen. Detta ger boken ett lager till och som sådan är intentionen motiverad och god. Men man anar också ett annat perspektiv som känns mer problematiskt, eller kanske snarare oproblematiserat.
Jag tror att det har med klass att göra: att den resa från arbetarklass till överklass och tillbaka igen som Mira gör, kombinerat med det moraliska berättarperspektivet, avslöjar ett omedvetet medelklassperspektiv. Detta inbegriper ett gömt antagande om att jag som läsare delar denna upplevelse av en någorlunda etiskt, ekologiskt och intellektuellt medveten medelklasstillvaro, trots att också jag kan drabbas av såväl över- som underklassens symptom av tomhet respektive torftighet. Det här får mig att vilja göra uppror mot texten snarare än att hålla med den, och i denna motläsning faller texten lätt sönder.
Fast nu har jag rört mig rätt långt från chick lit:ens konventioner och kontexter och det gör knappast boken rättvisa, för just som österbottnisk underhållningslitteratur med kvinnoperspektiv och moralisk intention försvarar den sin plats och fyller säkert också ett tomrum.
Sofia Aminoff
Sara Jungersten: Lika delar liv och luft. Schildts & Södersröms, 2013.
