Lilla Teaterns uppsättning av Kungen är fylld med kluriga refenser, men någonstans bland detaljerna glömmer man bort att utmana publiken, skriver Sanna Huldén.
Journalisten Timo Harakka och dramatikern Antti Karumo skrev ursprungligen Kungen som en miniserie för tv. I ett öppet samtal inför premiären berättade de att de ändrade sig då stycket tycktes ha teaterpotential. Man erbjöd texten till Lilla Teatern istället. Pjäsen kallar de för en ”fiktiv sanning”. Trots att skribenterna har gjort en del bakgrundsresearch är frågan om vad som är sant eller falskt inte viktig, säger de. ”Man får inte missa skogen för träden.”
Utgångspunkten för handlingen är att en av Finlands rikaste män, Sampos, Nordeas och UPM:s styrelseordförande Björn Wahlroos, har låtit restaurera den historiska herrgården Åminne gård strax utanför Salo. Nu när kulturgärningen är slutförd vill han fira med en stor maskerad i 1700-talsanda. Gräddan är på ingång, inklusive det svenska kungaparet.
Under första akten förbereds festen. Hovet, d.v.s. Wahlroos närmaste medhjälpare inklusive historikern Matti Klinge, provar sina kostymer och sina maskeradroller, skriver tal och tar emot gäster – ända tills de får höra att författaren och samhällskritikern, Wahlroos ungdomsvän och numera värsta politiska fiende, Leif Salmén har mage att tacka nej till festen.
Wahlroos, som under förberedelserna av Klinge får höra att Åminne gård är unik ”med finska mått mätt”, slås av fåfänga och oroar sig över att hans egen storhet inte sträcker sig tillräckligt långt utanför Finlands gränser. Han besluter sig för att han måste göra något riktigt betydelsefullt ur ett globalt perspektiv, något som kunde resultera i en inbjudan till den politiska och ekonomiska elitens årliga sammankomst på World Economic Forum i Davos.
Klassisk fransk tragedi
Kungen är en pastisch på den klassiska franska tragedin och dess utveckling under 1700-talet. Det är en teaterform som baserar sig på de tre enheterna: handlingen (den skulle vara realistisk), rummet (allting skulle utspela sig i samma rum) och tiden (den fiktiva tiden fick inte överskrida ett dygn). För den franska publiken förknippades idén om de tre enheterna med aristokratins självklara goda smak. Till den här teaterformen hör också en förhöjd spelstil som innebär att skådespelarna talar med en upphöjd ton och undviker all form av vardaglighet i sitt språk.
När hovkulturen slogs ned av den franska revolutionen i slutet av 1700-talet förändrades även scenkonsten. Jämlikhets- och frihetstanken innebar för teatern bl.a. att de fina uttrycken byttes ut mot ett mer vardagligt språk och att pjäserna som tidigare kretsat kring karaktärerna nu fokuserar på samhällets tillstånd.
Allt detta spelar Kungen med och mot i sin skildring av Wahlroos och hans hov. De tre enheterna, det historiskt högtravande språket, det gemensamma skojandet om de ”högvälborna smakerna”, hierarkierna och de pråliga maskeradkostymerna. Det är den isolerade världen av vår samtida ekonomiska överklass som parodieras och förlöjligas.
I Kungen skildras flera olika former av makt, inflytande och status. Den svenska kungen representerar den nedärvda makten, Leif Salmén det intellektuella inflytandet och Wahlroos den ekonomiska statusen. Men i kampen om vem som är den riktiga kungen får Karl XVI Gustav stryka på foten. Där står det mellan Salmén och Wahlroos, arbetaren och överklassen, världssamvetet och individualisten, skönheten och odjuret.
Satir om högt och lågt
Wahlroos får heta Gustav III och Salmén Carl Michael Bellman. Gustav III är den älskade och hatade ”teaterkungen” som gjorde enorma satsningar på det svenska kulturlivet. Hans liv och dramatiska död (det var han som blev skjuten på maskeraden på Operan i Stockholm 1792) har gett upphov till otaliga litterära, dramatiska, musikaliska och visuella konstverk genom åren. Bellman var den folkliga hovdiktaren som levde ett hårt liv, men blev populär bl.a. för sina satiriska visor som vände upp och ner på det som uppfattades som högt och lågt i samhället.
Satir om högt och lågt är också Kungen. Som Gustav III beskyddade sin Bellman insinuerar Wahlroos att han haft ett finger med i spelet när Salmén fått böcker publicerade eller tilldelats pris. Å andra sidan behöver han Salméns intellekt för att kunna få den globala uppskattning han saknar. Salmén å sin sida visar öppet sitt förakt mot Wahlroos men lever ut myten om den intellektuella bohemen som super sig redlös när det bjuds.
En kort stund är det oklart vem som styr vem och vem som kommer att ta hem den slutliga vinsten i kampen om kungligheten. Men som det anstår en tragedi går det naturligtvis inte som huvudpersonen hade tänkt sig. Pastischen på 1700-talet utvecklas till att handla om mordet på Gustav III. Ett brev strax före skottet, den skjutnes uppträdande efter skottet och den ljudliga uppståndelsen – allt anspelar på den välkända historiska händelsen. Och allt befäster vem som enligt föreställningen bör bära titeln kung.
Att ge eller få
Som ett minne av föreställningen får jag med mig ett specialtillverkat litet mynt med Wahlroos porträtt och orden ”Någon måste ju ta ansvar för vårt land” ingraverat. Myntet symboliserar det komplicerade förhållandet mellan pengar och ansvar.
Dagen före premiären på Kungen sade den verkliga Wahlroos i tidningen Keskisuomalainen att det inte blir roligt att vara pensionär i Finland om vi inte nu börjar bygga ekonomisk tillväxt med hårdhandskarna. Han efterlyste stora industriella investeringar.
Wahlroos får det att låta som om det är det sociala samvetet som talar. Men den ständiga tillväxten och strävan efter att öka aktieägarnas vinst är inte den enda vägen att gå. Som föreställningen insinuerar kanske det kan vara större att ge än att få. Också diskussionen på World Economic Forum i Davos 2012 handlade om vikten av det sociala ansvaret. Bl.a. The Giving Pledge lyftes fram. Rörelsen består av miljardärer (främst i USA) som har valt att skänka större delen av sin förmögenhet till välgörenhet eller icke-vinstbringande verksamhet.
Föreställningens slut är allvarstyngt. Också längs med vägen bryts den gycklande stilen ofta av andra mer dramatiska eller realistiska röster. Det är som om föreställningen inte litar på att den genre den har valt håller. Och inte heller på publikens förmåga att läsa av den.
Det avslutande konstaterandet: ”Man har rätt att leka lite ibland” är en provokation som i sammanhanget snarare blir en undanflykt. All heder åt den teater som sätter upp nyskriven dagsaktuell politisk teater. Men i det här fallet är det som om intentionerna tappat bort sig någonstans på vägen.
Det känns som om föreställningens form och alla de kluriga anspelningarna på historia och nutid har blivit för viktiga. I byggandet av den stora rebusen har teaterns verkliga medel – de dramatiska situationerna, den drivande dialogen och utmanandet av den närvarande publikens värderingar – fallit bort. Och jag får inte ihop en skog av de här träden.
Sanna Huldén
Lilla Teatern: Kungen av Timo Harakka och Antti Karumo. Regi: Milko Lehto. Scenografi: Alisha Davidow. I rollerna: Carl-Kristian Rundman, Edith Holmström, Niklas Häggblom, Taisto Oksanen, Elin Petersdottir m.fl. Till den 11.5.2013.
