Illustration: Otto Donner

Det moderna samhällets rädsla för de döda kropparna i vår närhet gör att death metal-bandens frosseri i döden upplevs som så chockerande. Också Karl Ove Knausgård förundrar sig över vår tids stora tabu, skriver Andreas Jakobsson.

”Barn såg lik i öppen kista – på öppen gata” löd en av rubrikerna på nyhetssajten MSN:s startsida den 14 april 2012. Artikeln handlade om att en död kvinna låg i en kista med öppet lock i flera minuter mitt på gatan i stadsdelen Østerbro i Köpenhamn blottad för förbipasserande. ”Flera personer, både barn och vuxna, passerade liket samtidigt som en misstänkt dödgrävare stod bredvid kistan” stod det och sedan uttalade sig ett vittne och en begravningsentreprenör chockat och fördömande om händelsen.

Om den ansvariga redaktören på svenska MSN gjorde en riktig nyhetsvärdering när hon eller han satte en artikel om att några personer i ett grannland sett en död kropp bland sina huvudrubriker kan diskuteras, men det säger en hel del om det västerländska samhällets ambivalenta och dubbla förhållande till döden. Samtidigt som vi som mediekonsumenter ständigt matas med döden, både i fiktiv form i deckarserier som frossar i mördare och obducerade kroppar och i nyhetsbilder från krig och katastrofer, så är de döda kropparna i vår närhet tabubelagda.

Döden är en del av livet, brukar det heta, men i så fall är det en del som vi gör det bästa för att förtränga och hålla på avstånd. I romanen Min kamp 1 skriver Karl Ove Knausgård om fenomenet.

”Vi är ständigt omgivna av den döda världens föremål och fenomen. Ändå är det få ting som väcker större obehag hos oss än att se en människa fångad i den, åtminstone om man ska döma efter de ansträngningar vi gör för att hålla de döda kropparna utom synhåll. På större sjukhus är det inte nog med att de göms undan i egna svårttillgängliga rum; också vägarna dit är dolda med särskilda hissar och särskilda kulvertar, och även om man av misstag skulle förirra sig in dit, är de döda kroppar som rullas förbi alltid övertäckta. När de sedan fraktas bort från sjukhuset sker det från en separat utgång, i bilar med mörktonade rutor”

Han skriver vidare att det egentligen inte finns något praktiskt motiverat syfte till att hålla kropparna avskiljda från det levande livet. Döda kroppar innebär vanligtvis ingen smittrisk och är inte farliga på något annat sätt.

”Uteliggarna som fryser ihjäl på bänkar och i portar, självmördarna som hoppar från höga hus och broar, äldre kvinnor som ramlar i trappor, omkomna som sitter fastklämda i sina bilvrak, ynglingen som småberusad trillar i sjön efter en utekväll på stan, den lilla flicka som hamnar under hjulet på en buss, varför denna brådska med att skaffa undan dem? Anständighet? Vad skulle vara anständigare än att flickans far och mor fick se henne där någon timme senare, liggande i snön vid sidan om olycksplatsen, med den krossade skallen lika synlig som den oskadade kroppen, det blodiga håret lika synligt som den rena täckjackan? Öppen för världen, utan hemligheter, så skulle hon ligga där.”

Det Knausgård sätter fingret på är en relativt modern företeelse. Som det verkar har vårt förhållande till döden blivit mer och mer problematiskt. Genom århundradena har vi i allt större utsträckning kommit att ägna oss åt att tränga bort och städa undan de döda kropparna effektivt. Går man riktigt långt tillbaka i tiden kunde skillnaderna i hanterandet av döda kroppar knappast vara större, om man undantar dem som i dag jobbar professionellt med det.

I uppsatsen Döda personers sällskap. Livet efter döden – hanteringen av döda slår Fredrik Fahlander fast att det är svårt att dra några generella slutsatser om gravskicket under stenåldern eftersom det varierade så mycket över tid och geografiskt. Det verkar nästan som att varje litet samhälle hade sina egna seder. En sak man kan säga säkert är dock att stenåldersmänniskorna hade ett mer odramatiskt sätt att förhålla sig till de döda.

***

Boken Försvunnen värld av Maja Hagerman baseras på det som kom fram under utgrävningarna som gjordes innan den nya sträckan av E4:an mellan Uppsala och Tierp skulle dras. I den skriver Hagerman bland annat om gravskicket under forntiden. Utgrävningarna visar att hanteringen av de döda var en omfattande procedur. Fynden visar att kropparna genomgått skelettering, där skelettet rengjorts från muskler, senor och andra mjukdelar, att de sedan jordbegravts för att senare grävas upp igen och kremeras på bål. De kvarvarande benresterna krossades och ”bakades” sedan tillsammans med stenskärvor in bredvid stenblock som blev ett slags svårupptäckta gravar där de döda återförenades med naturen genom att gå upp i den. Malstenar på gravfälten indikerar också att en del av benen malts till benmjöl som kan ha använts i olika sammanhang. Till exempel att ”så” den döde genom att plöja ner mjölet i åkern för bättre skördar. Under utgrävningarna förbryllades också arkeologerna av fynd av benbitar i bosättningarna och nära järnframställningsugnarna. Maja Hagerman spekulerar i att man kan ha använt människoben vid smide för att ge till exempel metallen i svärden extra kraft. Men människorna för 3 500 år sedan kan också ha haft benbitarna i hemmen som minnen av de döda. Bitar av skallbenets ovansida, så kallade skalltak, tycks ha varit extra populära, antingen som ett slags kultföremål eller som bränsle i vapensmidet.

Kvarlevorna av de döda kunde förvaras i en ask på en särskild plats i hemmet. Där fyllde den antagligen en funktion, som en kontakt med döden och eftervärlden som länge har varit försvunnen i vårt moderna samhälle. Ett hål som många försöker fylla på andra sätt. Litteratur och tv-serier som frossar i mord och döda kroppar har vi varit inne på, men även musik kan fylla en sådan funktion, i synnerhet olika former av metal handlar specifikt om döden.

***

Gör man det enkelt för sig kan man säga att hårdrocken föddes och hittade sin form på 1970-talet. Den blev snabbt den hårdaste och mest utskällda musikgenren. Under 80-talet växte flera extrema subgenrer fram med artister som flyttade fram gränserna för vad man kunde sjunga om, hur våldsamma scenshowerna kunde vara och hur långt utanför det övriga samhället man kunde ställa sig. Det mest provocerande temat visade sig vara döden i olika former.

Att death metal fick sitt kanske starkaste fäste i världen i Sverige, ett land som inte hade varit i krig på 200 år och inte drabbats av några större naturkatastrofer var knappast en slump. Under 1990-talet blev den också stor i Finland med Children of Bodom (namnet inspirerades av morden på de tre ungdomarna vid sjön Bodom 1960) som största namn både försäljnings- som utvecklingsmässigt. Andra finska band som var med och förnyade genren var Insomnium, Profane Omen och Ghost Brigade.

Ur den tidiga death metal-scenen växte också den parallella genren black metal fram, som skulle bli den mest extrema av alla de närmaste åren. Den fick sitt starkaste fäste i Norge som kom att skakas av både kyrkbränder och mord förknippade med metalscenen under 90-talet.

De flesta 90-talsbanden var norska, men den första och fortfarande största förgrundsfiguren blev svensken Per Yngve ”Dead” Ohlin, som kallades Pelle av sina vänner. Trots att han bara hann medverka på två studioinspelade låtar och en liveskiva med bandet Mayhem innan han tog sitt liv blev han något av black metalens Jim Morrison. När Pelle Ohlin var 11 år hade han varit med om en olycka när han ramlade på en skridskotur så att mjälten sprack. Han var kliniskt död en stund på sjukhuset men läkarna lyckades återuppliva honom.

Nära döden-upplevelsen gjorde att han fick en stark fascination för döden som han fick utlevelse för när han i tonåren började spela metal. Han sjöng i Stockholmsbandet Morbid, men flyttade sedan till Norge där han blev sångare i black metal-bandet Mayhem. Han och de andra medlemmarna kom snabbt överrens om att Mayhem skulle bli det mest extrema bandet på alla vis.

Pelle Ohlin ska ha burit omkring på en död kråka i en påse som han tog upp och luktade på för att komma i rätt stämning inför inspelningar. Innan bandet hann få något riktigt genombrott orkade den deprimerade Ohlin dock inte leva längre och sköt sig med ett hagelgevär i bandets gemensamma villa i Kråkstad två mil utanför Oslo.

Efter sig lämnade ”Dead” låttexten Life eternal och ett avskedsbrev. Den första personen som hittade honom var bandmedlemmen Øystein ”Euronymous” Aarseth, som istället för att ringa till polisen direkt åkte till närmaste butik och köpte en engångskamera med vilken han tog bilder på kroppen som senare skulle användas som omslag till albumet Dawn of the black hearts.

När kroppen hämtats och Øystein Aarseth, trummisen Jan Axel Blomberg och kompisen Jon Kristiansen gjorde rent rummet upptäckte de att det fanns en mängd bitar av det sönderskjutna skallbenet utspridda på golvet, som de då sparade. Skallbitarna skickades sedan med post till personer inom black metal-scenen som Aarseth tyckte förtjänade dem och tillverkade smycken av dem som han och Blomberg bar.

Aarseths handlande efter självmordet väckte avsky hos många. Delvis på grund av hans kallsinnighet inför kompisens bortgång och för att han använde Ohlins död i marknadsföringssyfte, men troligen mest på grund av tabut mot döda kroppar. Att det var just bitar av skallbenet som blev bevarat för tankarna till fynden vid E4-utgrävningarna, där samma del av skeletten tycks ha fyllt någon slags helig funktion eller fungerat som terapi. Då antagligen fullt normalt, nu så pass tabubelagt att det skulle kunna ge två års fängelse för brott mot griftefriden.

Det Mayhem som spelar in skivor och ger konserter i dag har två tidiga medlemmar kvar (Jan Axel Blomberg och Jørn Stubberud) och anses inte särskilt farliga längre. Tronföljarna som black metalens mest extrema band är istället Watain från Uppsala, som gjort sig kända för både kvalitativ musik och en genomtänk estetik. Medlemmarna i bandet försöker i mesta möjliga mån stå utanför samhället och provocerar med sina mässliknade scenshower där det förekommer rikligt med grisblod och annat slaktavfall.

***

I reportageboken Blod Eld Död – En svensk metalhistoria berättar sångaren Erik Danielsson att han vill ”ge en inblick i den värld som de flesta inte låtsas om eller vänder sitt huvud bort ifrån när de råkar stöta samman med den”. Det gör de på flera sätt. Döden som fenomen symboliseras av grisblodet, men slaktavfallet kommer ju också rent konkret från en köttindustri som de flesta bidrar till genom att äta kött, men helst vill slippa konfronteras med för att man innerst inne vet att mycket där inte går rätt till. Blod i scenshowen har även mer lättillgängliga band som Lordi som tog sina monstermasker ända till seger i Eurovision Song Contest. Deras ingång till skräckelementen kommer dock från en mer underhållningsbetonad tradition än Watains. Den så kallade shock rocken startade på 1950-talet med Screamin’ Jay Hawkins, som brukade kliva upp ur en likkista på scenen, och utvecklades av artister som Alice Cooper, King Diamond och Gwar. Där handlar det mer om fiktionaliserad död för att väcka uppmärksamhet och liva upp konserter än om kontakt med den verkliga döden.

Man brukar säga att ett samhälle får de medborgare det förtjänar. Det får också de kulturyttringar det förtjänar och kanske framförallt de kulturyttringar det behöver för att fylla luckor, bearbeta trauman och gräva fram det som är bortträngt men viktigt.

I Min Kamp 1 kommer Knausgård fram till att det finns två olika system av döden. Det ena hemligt, mörkt och tungt (den konkreta döden, som finns nära). Det andra öppet, lätt och ljust (döden i media, som är filtrerad in i vår verklighet). Ibland möts de två systemen, som när Watain framkallar obehag hos publiken genom fiktiv död och lukten av verkligt blod och när MSN rapporterar om hur människor reagerar när en död kropp dyker upp i vardagen.

 

Andreas Jakobsson

 

Läs mer:
Ika Johanesson och Jon Jefferson Klingberg:
Blod eld död – En svensk metalhistoria
Maja Hagerman: Försvunnen värld
Daniel Ekeroth: Swedish death metal
Karl Ove Knausgård: Min kamp 1
Fredrik Fahlander: Döda personers sällskap – Livet efter döden – Hanteringen av döda
Nyheter.se.msn.com: ”Barn såg lik i öppen kista – på öppen gata”

1 kommentar

Ernst Mecke 24 april, 2013 - 13:44

In a way I agree. The first dead body which I saw in my life was an Egyptian mummy in a museum (one could look at it from pretty close), and later, when helping for a number of weeks in a hospital, I also had to transport a number of dead bodies. And it was not so bad or dangerous.
But perhaps our avoidance of dead bodies is also a (perhaps unjustified) extension of another taboo which any civilized society has VERY good reasons to keep up: the taboo which demands that one should avoid even looking at the act of killing.
To remind of history: in Northern Germany it was so that the farmer was living with his cows and horses (not the pigs, because they produce a too penetrating smell) under the same roof, and his pigs he anyway know individually and well. And after living together with them, there came the day when he killed them in order to eat them. Emotionally, this should have produced not so little tension, which in turn necessitated a protective ideology (e.g. the supposed ”fundamental difference” between humans on the one and animals on the other hand, which is still cultivated by a number of religions and also by very many philosophers). And the children were mostly trained from the beginning to believe in this ideology. E.g. by looking on when the animals were killed, and learning at the same that anybody who should express bad feelings about this would be treated with ridicule or contempt. And there are other cultures where animals are also simply considered as food and any (at least) boy is trained to do the killing himself as a matter of course (just look at the Old Testament).
The results of such an upbringing are then people who can be relied on to exterminate (on the orders of leaders like Genghis Khan or Moses) the complete populations (including old people, women, children and livestock) of cities. More recent examples we have from the Balkan wars, e.g. Srebrenica, from the pogroms in Romania during World War II, from Rwanda, etc.
It is true that Milgram’s experiment was showing that most of the persons who have not been brought up in this way can still be induced to do whatever by a persuading authority, but they are at least not proud about it afterwards.
Thus, better let us stick to the taboo against the public display of killing (even if it – as has happened – is done by an artist as some type of ”message”).
And if there should result from this also an avoidance of dead bodies in general (so-to-say as a by-product), let’s try to live with that.

Reply

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.