Den gode är liberal och tolerant. Den gode är öppen – för Europa, innovationer och för sin gästarbetande städerska. Den gode fullgör sin plikt, rätt ska vara rätt. Därför förespråkar han lika rättigheter. Den gode är stolt över sina gemensamma prestationer: välfärdssamhälle, flyktingkvoter, tvåspråkighet, bevarandet av demokratin under krigen (det kalla inbegripet), grundskolan och maten där – och, inte att förglömma, kvinnornas fulla politiska rättigheter 1906!

Den gode är nämligen ”feminist”, trots att han alltid inte ids ”predika jämställdhetsevangeliet”, för då riskerade han att bli missförstådd av pöbeln, som i princip också är god, men i praktiken ofta inte bara riktigt hänger med i denna förvirrande världs ändå så uppenbara moraliska framsteg.

För moraliskt framskridna är vi finländare, jämställda och högt utbildade! Och vi skulle vara det ännu mer, om inte den onde lurade oss in på en ”östeuropeisk” väg, som en företrädare för det goda partiet visste berätta i rundradion härom veckan: ”Om till och med Spanien har godkänt samkönade äktenskap så borde man se sig i spegeln.”

Den gode har nämligen, all sin godhet till trots, en sann fiende. Till den godes förargelse kallar denne sig ibland rentav för sann finländare – den ”sanna finländaren” skulle ju, enligt den gode, just vara den moraliskt framskridne! För den gode är den onde just det han själv inte är: rasist, sexist, extremist. Fast dessa är ord som den gode helst undviker, trots att han vet att de faktiskt stämmer. För då den gode pekar ut den onde och fördömer, ”Främlingsfientlig! Homofob!”, flinar den onde och frågar hur det nu stod till med toleransen?

Den gode vet att man inte ska tolerera de intoleranta, men en obehaglig intuition säger att den gode nu gör bäst i att inte snacka så mycket om rasismen, för det kan bli obekvämt för honom själv. Den gode vill allra helst inte alls tvivla på sin moraliska förträfflighet, men samtidigt inser han att han just därför behöver den onde. För att påvisa sin godhet utmanar han den onde i radiodebatt. Då den onde tackar nej, har båda fått som de önskat fast debatten aldrig blev av. Den gode fullgjorde sin plikt, den onde stod på sig.

För den onde är också stolt. Som sann finländare är också han moraliskt framskriden, därför bekämpar han de falska finländarna och vill inte ha några östeuropéer eller spanjorer hit för att förtrycka våra kvinnor.

För den fule ter sig den gode och den onde som två sidor av samma slant, ty den fule ser att de liberala inte kan outsourca ondskan. Den fule är besvärlig, eftersom den onde föredrar att inte bli påmind om att han avskyr de flesta av sina landsmän, och den gode om att han helst har sin städerska som spanjor och sin spanjor som innovatör. Den fule är inte alls så övertygad om att vara moraliskt framskriden.

Därför tycker både den gode och den onde att den fule är arrogant och obegriplig. Men den fule medger det gärna, hen tvivlar på sitt eget omdöme. Hen vet att hen inte passar in i den godes och den ondes spel och att det därför är svårt att uttrycka sig och få sin röst hörd (trots att debatten aldrig blev av). Därför blir den fule ibland förtvivlad och skiter på sig i bussen mellan Helsingfors och Åbo. Eljest flyr den fule till Amsterdam med sitt fula barn och gör ett desperat försök att berätta om sina erfarenheter. Men den gode och den onde rannsakar helst de övriga 192 staterna i världen, innan de sväljer ett ord om det förträffliga Finland.

För den specifikt finländska och nordiska rasismen ligger just i vår fasta övertygelse om vår moraliska överlägsenhet, i att vi i vissheten om vår godhet utsätter andra och varandra för ondska. Men i år, just då de fulas ras verkade utdöd, har deras parti entrat scenen.

 

Arvi Särkelä

är filosof verksam vid universitetet i Frankfurt

 

 

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.