Den nyzeeländska Oscar- och Guldpalmsvinnaren Jane Campion är åter aktuell. På Berlins internationella filmfestival Berlinale i februari presenterade hon sin nya miniserie Top of the Lake och talade om sina filmer, manusförfattandet och Harvey Keitel.
Hur blev Campion filmregissör? Som ung var hennes ambition i livet att gifta sig, berättar regissören själv skrattande. Som rebellisk dotter till en skådespelerska och en teaterregissör ville hon inte gå i föräldrarnas fotspår. Intresset för filmer vaknade egentligen först senare, då hon bodde i England där avsaknaden av en vänkrets fick henne att gå på bio. Rädslan för att misslyckas hindrade Campion från att ens försöka göra filmer.
– Jag lyckades egentligen först när jag hittade på att föra in sånt i mina filmer som jag själv var intresserad av – som skvaller, säger Campion som efter tiden i England flyttade till Australien.
På Sidney College of Arts hittade hon sin stil och ett sätt att uttrycka sig. Hon målade radikala, starkt sexuellt orienterade målningar. Där gjorde hon också sin första kortfilm.
– Jag visste inget om att göra filmer och följde slaviskt en manualbok.
Campion lyckades trots allt fortsätta sina studier på Australian School of Film and Television.
– Jag kände ju ingen inom filmindustrin, så mitt enda alternativ var att få en studieplats på en filmskola, förklarar hon.
Från Sweetie till Pianot
1989 hade Sweetie, Campions första långfilm, premiär. Filmen handlar om en problemdrabbad familj, vars öden är inspirerade av medförfattaren Gerald Lees egen familj. Campion berättar att improvisation är en viktig metod för dem när de skriver manus och att de turas om med att kliva in i de olika karaktärerna.
En ängel vid mitt bord (1990), Campions andra långfilm, baserar sig på tre självbiografiska verk av den nyzeeländska författaren Janet Frame.
– Janet Frame låg inne på mentalsjukhuset som jag brukade köra förbi och min gudmor kände henne väl. Hon delade in sitt hem med gardiner, som på ett sjukhus, säger Campion och berättar en uppmuntrande anekdot om finansieringen till filmen.
– Jag presenterade mitt filmprojekt för en grupp businessmän som visat intresse för att investera, antagligen endast för att undvika skatter. De var alla klädda i rakstrukna skjortor med broderade initialer och höll samtidigt på med att välja nya kontorsstolar. Temat eller manuset till filmen tycktes inte väcka nåt intresse, de verkade uttråkade, men till min överraskning fick jag uppgiften att testa kontorsstolar. Jag måste ha valt en bra stol, för jag fick finansiering till filmen.
Pianot (1993) är Campions kändaste och mest prisbelönta film. Inspirationen till manuskriptet fick hon bland annat från engelsk 1800-talslitteratur. Berättelsen handlar om en stum kvinna som flyttar till Nya Zeeland där hennes far arrangerat ett äktenskap för henne.
– Pianot är min version av Emily Brontës Svindlande höjder, förklarar Campion.
Brontësystrarnas koppling till Nya Zeeland är inte fullt påhittad, en av Charlotte Brontës väninnor flyttade dit och den livliga brevväxlingen mellan kvinnorna fungerade även som inspirationskälla till filmen.
Tondöv
I Pianot spelar musiken, som komponerats av Michael Nyman, en viktig roll. Som utgångspunkt för filmmusiken hade Nyman skotsk folkmusik och Campion säger att deras kommunikation funkade bra – trots att hon själv beskriver sig som tondöv.
– Jag klarar inte av att diskutera musikens tekniska sidor, bara känslorna musiken väcker i mig. Det tog dock en god stund att få Michael att jobba, han var så fascinerad av allt annat i Nya Zeeland, som shoppingmöjligheterna.
I filmen spelar maoribefolkningen en viktig roll och samarbetet fungerade smidigt med hjälp av en kunnig maoritalande regiassistent. Barnstjärnan Anna Paquin, som senare gjort egen filmkarriär, hade ett speciellt nära förhållande till Holly Hunter i huvudrollen. Att förutspå vad som händer när en skådespelare och ett barn sätts i nära kontakt i en filminspelningssituation är svårt, säger Campion.
– Jag var länge rädd för professionella skådespelare och undvek dem. Harvey Keitel ville absolut ha den manliga huvudrollen i Pianot. Rykten sa att han var aggressiv, så jag var verkligen rädd och tvingade min man att om och om igen rollspela en konfliktsituation med Harvey. Samarbetet lyckades slutligen bra, Harvey älskade övandet och jag övergav ansvaret för de gemensamma övningarna åt honom, berättar Campion.
Sensitivitet
Att skriva Top of the Lake, den nya miniserien som hade premiär i slutet av mars, tog två och ett halvt år.
– Oftast blir man ombedd att skapa nåt som publiken säkert gillar, nu fick jag fria händer att förverkliga min vision.
Mad Men-skådespelerskan Elisabet Moss klarade sig fint på auditionen, och fick huvudrollen.
Under Berlinalens diskussionstillfälle kom också frågan upp om Campion uttryckligen ska betraktas som en kvinnoregissör? Själv förhåller hon sig kritisk till det påståendet.
– Det viktiga i regissörsjobbet är att vara sensitiv. Visst är kvinnor sensitiva, men det är även alla bra manliga regissörer, säger Campion.
– Alla människor har både maskulina och feminina sidor, det egna könet är inte oöverkomligt då man ska föreställa sig känslor och reaktioner. När vi improviserar repliker med Gerald åstadkommer jag oftast de bästa manliga replikerna och Gerald de bästa kvinnliga. Det är viktigare att skapa mångdimensionella kvinnokaraktärer än starka kvinnokaraktärer.
Avslutningsvis ger Campion också ett enkelt råd till de blivande filmregissörerna och manusförfattarna i publiken:
– Ta inte er själva på för stort allvar – inom konstvärlden väcker absolut säkerhet alltid frågor.
Själv verkar Campion också följa sitt eget råd, hon spelar inte rollen av det mystiska konstnärsgeniet utan skrattar åt sig själv på ett hjärtligt sätt.
Sandra Lindblom
