Pragmatism utan riktning

1,5K

1900-talet var ett blodigt århundrade, men också en tid då idén om att staten måste existera för folkets skull fick starkare fotfäste än tidigare: Välfärdssamhällen växte fram under decennierna efter andra världskriget, och började ifrågasättas i och med ett paradigmskifte vid kalla krigets slut. Efter att den auktoritära realsocialismen fallit i Östeuropa började många av den reformistiska socialdemokratins ledare att söka sig högerut, mot marknadslösningar och avregleringar. Tony Blair och New Labour var en av de första, detta genom att adoptera och acceptera en del av Margaret Thatchers politik. För den socialistiska eller kommunistiska vänstern i Västeuropa följde å andra sidan en tid av namnbyten och identitetskriser, kanske kan man säga att dessa partier sedan tog över mycket av det socialdemokratin en gång stod för.

Den europeiska socialdemokratins högerflört har sedan fortsatt, i synnerhet i maktställning, men numera också från oppositionsbänken. Efter att den relativt vänsterorienterade Håkan Juholt tvingades avgå som partiledare i Sverige har högersossen Stefan Löfven övertagit rodret, med syfte att utmana borgarna om vem som är bäst vän med näringslivet, och med en ekonomisk politik som accepterar alliansregeringens skattesänkningar redan innan de blivit verklighet. I Finland har Jutta Urpilainen i två år skött finansministerposten med hygglig integritet, men utan Vänsterförbundets Paavo Arhinmäki är det tveksamt om det blivit någon ändring i frågan om beskattningen av vinstutdelning. För Urpilainens del blir slutsatserna av debaclet pinsamma oberoende av om hennes misstag berodde på att hon var en dåligt insatt finansminister eller en ideologiskt felorienterad partiordförande. I dagens socialdemokrati – som alltmer ser politik som en specialform av förvaltning – verkar det förra nästan vara värre än det senare.

Att vänstern överlag ofta karaktäriseras som vilsen är inte ovanligt, men vad man menar med ”vilsen” kan variera. Den specifikt socialdemokratiska vilsenheten är däremot ganska lätt att sätta fingret på – den består av bristande mod och bristande vilja. Som en konsekvens har pragmatismen och kompromissviljan drivits så långt att man inte längre riktigt vet vad det är man kompromissar med eller vilket syftet med den pragmatiska politiken är.
Två socialdemokratiska intellektuella som säger ungefär detta är Göran Greider i Aftonbladet 2 april och Daniel Suhonen i Dagens Nyheter 3 april, Greider i tio bibliskt inspirerade budord, Suhonen i tio arbetspunkter. Båda kan också sägas höra till partiets vänsterflygel och gjorde sina utspel inför partiets nyligen avslutade kongress.
Daniel Suhonen skriver i sin artikel att den breda vänstern lider av en gränslöst stor politisk sorg och att denna sorg måste erkännas för att kunna hanteras: ”Kan en socialdemokrati som inte ser problem i att kapitalister får ökad makt över välfärden kalla sig socialdemokrater? Vad blir demokratins uppgift sedan, när allt är sålt?” Suhonen menar att en socialistisk hållning måste finnas som en moralisk mittpunkt i varje anständigt samhälle och att denna notering är viktig inte bara för socialister utan också för socialliberaler och konservativa, som kan utgöra allierade genom att de också erkänner behovet av en stark stat som motvikt till marknaden och det privata (detta är även historikern Tony Judts poäng i hans analys av den progressiva europeiska efterkrigspolitiken). Det behöver alltså inte vara fel eller ohållbart att söka pragmatiskt samarbete eller samförstånd högerut, men om det avreglerade samhället och den rena marknadsekonomiska kapitalismen är det som finns kvar då alla lager av löken skalats bort – då har kompromissandet varit meningslöst, ja ansvarslöst. Så vill jag i alla fall tolka Suhonen.
Göran Greider uttrycker något liknande i sitt första budord – socialdemokratin ska inte ha några andra gudar vid sidan av friheten, jämlikheten och solidariteten, och socialdemokratin måste förkasta frihet som ett begrepp isolerat från jämlikhet.

Fredrik Sonck