Historien är ofta ganska orättvis. Margaret Thatcher blir nu i ledarkommentarer och nekrologer – framför allt i de borgerliga medierna – hyllad som åttiotalets politiska ikon, en revolutionär från höger: ”Före Thatcher var utvecklingen ödesbestämd, efter Thatcher var en annan värld möjlig. Det gick att minska den offentliga och öka den privata sektorn. Det gick att satsa på entreprenörskap och konkurrens i stället för korporatism och industripolitik. Det gick att öka istället för att minska friheten för enskilda arbetsgivare och anställda … det är här man hittar skälet till att hon inte lämnar vänstern någon ro”, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör P J Anders Linder självbelåtet i en ledarkrönika efter Thatchers död.
Historiskt torde den västtyske förbundskanslern Helmuth Kohl haft en större betydelse än Margaret Thatcher. De ekonomiska mirakel som tillskrivs Thatcher är i huvudsak mytiska, menar Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida. Thatcher var en hängiven anhängare av monetarismen, men när hon försökte omsätta de nyliberala teorierna i praktisk penningpolitik slutade det med katastrof. Thatchers första budget pressade den brittiska arbetslösheten över tremiljonerstrecket, och när konjunkturen vände blev regeringen fartblind. Man misslyckades med att hålla växelkursen och körde ner Storbritannien i en svår lågkonjunktur. Thatcher fick inte bukt med inflationen och när hon avgick var arbetslösheten större än då hon tillträdde.
Att avregleringar, privatiseringar och konkurrensutsättning skulle öka effektiviteten och minska kostnaderna är inte heller sant: på de flesta områden – från trafik till sjukvård och äldreomsorg är det motsatsen vi ser. Thatcher och hennes vänner talade gärna om ”nedsippringseffekten” – idén att ökade vinster och lägre skatter för de mest förmögna skulle leda till att en del av välståndet tränger neråt i samhällsstrukturen. Om vattennivån höjs stiger alla båtarna, sa man ofta på 1980-talet. Det var fel. Några få lyxiga lustjakter steg, ganska många läckande roddbåtar sjönk. En mycket liten grupp redan rika har blivit de stora vinnarna på de senaste trettio årens nyliberala politik, den som Margaret Thatcher nu står som symbol för. De flesta av oss andra får dras med illa fungerande samhällsservice (tänk på tågtrafiken och obegripliga elräkningar!), växande stress på jobbet, urholkad anställningstrygghet, förslag om att vi ska arbeta längre. Och sparkrav överallt – i den offentliga sektorn likväl som i privata företag. Vi sägs vara rikare än någonsin, men vart pengarna tar vägen har ännu ingen lyckats förklara så att jag begriper det.
Frågan är hur länge det nyliberala projektet överlever Margaret Thatcher. Den enda vägens politik liknar allt mer en hopplös återvändsgränd. Fast när man läser borgerliga skribenter som PJ Anders Linder undrar man när och om marknadskramarna är redo att ta åtminstone delar av den förda politiken under omprövning. Många av dagens nyliberaler får mig att tänka på det sena 70-talets taistoiter. När verkligheten inte längre överensstämde med den ideologiska kartan stack de bara näsan djupare i kartan och vägrade se de politiska realiteterna. I Sverige visar en ny opinionsundersökning att en majoritet av väljarna – även borgerliga – är emot fortsatta privatiseringar och vinstuttag i välfärden. En tung omprövning väntar marknadsivrarna. Om dagens opinionssiffror håller i sig kommer den borgerliga alliansen i Sverige att förlora valet hösten 2014.
Själv är jag övertygad om att vi efter snart fyra decennier med marknadsliberal politik igen står vid ett politiskt och ideologiskt vägskäl. Och jag tycker mig se oroande tecken i tiden. I spåren av de ständiga kriser som har följt i ”den enda vägens politik” ser vi nu fascismens återkomst i Europa. I Grekland och Ungern har uttalat nynazistiska och nyfascistiska partier – Gyllene gryning respektive Jobbik – lockat väljare som känner sig marginaliserade och är besvikna på utvecklingen. Men också på många andra håll flörtar populistiska partier med extremhögern och erbjuder främlingsfientlighet, islamofobi och antiziganism som svar på de frågor rädda och bekymrade människor ställer. Den romska tiggaren med sin papperskopp från McDonalds, den somaliska kvinnan i burka, den papperslösa flyktingen i Stockholms tunnelbana görs till syndabockar för andra och större problem. Gör vi oss bara av med de oönskade människorna blir allt bra: se där den enkla lösningen som torgförs av högerpopulisterna och som också anammas i allt högre grad av etablerade partier – tänk bara på kraven på förbud mot offentligt tiggeri som framförts i Helsingfors och talet om ”landets sed” som hörts från Jutta Urpilainen och andra ledande finländska socialdemokrater.
Historien upprepar sig förstås inte, men det kan inte hjälpas att jag tänker på 1930-talet. Fascismen erbjöd då en lösning på de rådande kriserna. I flera länder – Tyskland är det bästa exemplet – hjälpte den etablerade högern fascisterna till makten. Genom att tillmötesgå Hitler trodde man att man kunde pacificera nazisterna. Vi vet ju hur det slutade.
Konservativa politiker som Margaret Thatcher har ibland visat prov på en förvånansvärt dålig förmåga att dra gränsen mot höger. Thatcher själv hade goda relationer till Chiles diktator Augusto Pinochet och tackade honom så sent som 1992 för att han ”gav Chile demokrati” och stödde Storbritannien under Falklandskriget. Hennes hyllning till Pinochet kommer för alltid att fläcka hennes eftermäle – och har givetvis förtigits i de flesta hyllningar som kom efter hennes död.
Det var Falklandskriget som räddade Thatcher och höll henne kvar på 10 Downing Street. Hade inte kriget kommit hade hennes regering sannolikt fallit, och hon själv hade blivit en fotnot i historien. Hon hade inte fått möjligheten att driva Storbritannien åt höger, öka klyftorna i samhället – och inte heller mycket tidigt ta ställning i klimatfrågan. Ty det gjorde också Margaret Thatcher. I ett tal vid den andra klimatkonferensen i Geneve 1990 varnade hon i ordalag som näppeligen kan missförstås för riskerna med att fortsätta använda fossila bränslen. I den frågan var hon ovanligt klarsynt.
Och man får inte glömma det stora avtryck Margaret Thatcher gjorde på brittisk populärmusik. Som undervisningsminister blev hon känd som ”The Milk Snatcher” sedan hon tagit bort den avgiftsfria mjölken i skolorna. Enligt en något romantiserad historieskrivning skapades punken – den kanske viktigaste populärmusikaliska rörelsen världen någonsin upplevt – av de undernärda brittiska skolelever som av Thatcher berövades sin dagliga mjölk, skrev Hufvudstadsbladets musikredaktör Janne Strang i en kommentar strax efter Margaret Thatchers död.
Och lite känsla av punk finns nog i det eftermäle som hastigt sprejades på brittiska husväggar när nyheten om Järnladyns frånfälle kablades ut: ”Iron Lady? Rust in peace”.
Lars Sund
