Skitlivet i skitjobbens tid

av Fredrik Sonck

Antologin Skitliv är en konkret och mångsidig skildring av den unga generationens position på den nya arbetsmarknaden, skriver Fredrik Sonck.

Unga människor uppskattar dagens arbetsmarknad. De tycker om att prova på nya utmaningar och olika yrken. Ofta vill de inte ens ha ett fast jobb, utan månar om sin frihet. Därför är visstidsanställningar, vikariat och timlöner något som unga, ombytliga människor egentligen trivs med.

Ovanstående myt står i fokus för antologin Skitliv. Ungas villkor på en förändrad arbetsmarknad med Victor Bernhardtz som huvudredaktör. Eventuellt rymmer myten ett korn av sanning beträffande en viss priviligerad grupp högskolestuderande (som t.o.m. omfattar fler är dom som faktiskt har en pappa som betalar). Men dessa är undantag – alla unga är inte studerande och ingen vill i förlängningen ha ett skitjobb, eftersom det i förlängningen ger ett skitliv. De facto vill 65 procent av svenskarna i åldern 19-26 ha en fast heltidsanställning, 83 procent en fast anställning. Exkluderar man den grupp som studerar vill så gott som alla ha det där trygga jobbet.

Och för att vara riktigt tydlig: Prefixet ”skit-” handlar inte om arbetsuppgifterna i sig, utan om de förhållanden som inramar arbetet. I Skitliv berättar unga människor om allehanda arbeten och arbetserfarenheter. Ofta ligger fokus på så kallade lågstatusjobb – vid löpande band, som städare, lagerarbetare och försäljare eller inom sjukvården. Också jobb med högre kulturell status uppmärksammas i de fall där arbetsvillkoren är synnerligen osäkra, som för en del kulturarbetare och frilansjournalister.

Gemensamt för skribenterna och de intervjuade är att de tycker om sina jobb, också om det gäller att kränga mobiltelefoner, städa kontor eller vårda cancersjuka. Vad de är besvikna på är otryggheten, stressen, arbetsskadorna, att chefen vill att man ska jobba då man är sjuk eller att man alltid får veckans oregelbundna arbetsschema per sms på söndag kväll, att banken inte vill veta av något bostadslån och att det inte finns något nattdagis att lämna barnet på när skiftet på intensiven börjar klockan 20.00. Att det tummas på, prutas med och förhandlas om de rättigheter man har.

Revor i välfärdsväven

Säkert finns det också en bortskämdhet bland den unga generationen; ungdomar från medelklassen som förblindats av framgångsmyten och har orealistiska förväntningar på vad arbetslivet ska innebära och kanske lärt sig att förakta en viss typs ”smutsiga” arbeten. Det förnekar nog ingen, men man måste skilja på det ena och det andra. Att protestera mot undermåliga villkor är inte att klaga, att stanna hemma då man har feber är inte att uppvisa dålig arbetsmoral.

Detta demonstrerar texterna i Skitliv med all önskvärd tydlighet. Och boken är angelägen också för en bredare allmänhet. Medan det otrygga arbetet och lågstatusjobben tidigare har koncentrerats till en numerärt ganska liten grupp, med Katrine Kielos ord bestående av ”kvinnor och de som på grund av ras, etnicitet eller kultur ansetts mindre värda” håller skitjobben nu på att krypa in i medelklassen och manligheten och upp i åldrarna. Allt fler som under studietiden gillat läget på den ”flexibla” delen av arbetsmarknaden märker att det goda jobbet, den trygga anställningen aldrig kommer.

Två texter gillar jag speciellt mycket: Sonja Schwarzenbergers Tryggare kan ingen vara, för dess litterära anslag och emotionella träffsäkerhet och Kent Wernes Revorna i väven för dess klarsynta saklighet och optimism.

Werne bryter nämligen finurligt med de tidigare texterna genom att fokusera på några av de unga som inte har det så tokigt, till exempel 25-åriga Monica Roll, som för sex år sedan blev Sveriges yngsta lokförare. Hon verkar i en, som hon säger, ”lite gammeldags” och manlig bransch, där arbetarna genomgår en specifik kvalificerande utbildning och där facket länge varit starkt (det sägs inte uttryckligen, men när lokförarna utnyttjar strejkrätten märks det mycket, mycket tydligt).

Monica Roll har som 25-åring en grundlön på 34 500 kronor, med tillägg 40 000. Hon har dessutom fem veckors semester, semesterersättning, sjuklön, avtalspension, försäkringar och annat. Om en förarstol borde bytas ut tar facket gärna kontakt med arbetsgivaren och den stabila inkomsten har garanterat Monica ett bostadslån. Det anmärkningsvärda är att denna trygghet låter som en lyx, vilket den de facto är för en ung person 2013, även om den inte var det 1987 då Monica Roll föddes. Då hade 70 procent av 16-24-åringarna fasta anställningar och den resterande delen mestadels hyggliga vikariat med avtalsenlig lön. Wernes analys av de kriser och den nyliberala politik som gjort revorna i välfärdssamhällets väv allt större är inte speciellt unik och agendan, att propagera för en facklig nytändning, är väntad – men expositionen är effektiv.

Werne ger dessutom några uppmuntrande exempel på facklig aktivism, bland annat ett lager där en lyckad kampanj snabbt fick upp medlemsantalet från 5 till 50 procent och där organiseringen också gav konkreta resultat. Boken har fått stöd av den svenska fackliga paraplyorganisationen 6F, vilket säkert delvis förklarar den positiva fackliga vinklingen, men i sig är den inte alls omotiverad. Speciellt konkret talas det däremot inte om hur facket i stort ska kunna spela en aktiv roll också på små arbetsplatser eller inom branscher där obefintliga kvalifikationskrav gör arbetskraften lätt utbytbar.

 

Falsk trygghet

Det Skitliv inte heller gör i så hög grad är att diskutera i vilken mån behovet av visstidsanställningar är legitimt. För naturligtvis är det så att sjukskrivna eller föräldralediga människor behöver vikarier, och att vikariaten kan tjäna som inkörsportar till arbetsmarknaden. Man kan också förstå vissa företags legitima behov av att kunna variera personalstyrkan, till exempel beträffande säsongsbetonat arbete. Också för konjunkturkänsliga branscher är detta knepigt – det är till exempel också lätt att se det problematiska i att fastanställa personal med vetskapen om att man inom ett år kan bli tvungen att avskeda. I sådana fall innebär anställningen i värsta fall bara en falsk trygghet och så sitter den avskedade sedan där med ett banklån han inte kan betala. Att fokusen ligger på behovet av tillsvidareanställningar är nog bra, men kanske lite enögt. Nästan lika viktigt är det att skapa avtal och lagar som gör visstidsarbetet drägligt, och strukturer som ser till att det atypiska arbetet inte varar för evigt. Det är inte minst en demografisk utmaning eftersom 80- och 90-talisterna måste ges den ekonomiska stadga som krävs t.ex. för samhälleligt önskvärd familjebildning och fortplantning.

En som efter att i tio års tid hankat sig fram på korta kontrakt (hon räknar till 41 stycken) utan att få en fast anställning är den erkänt skickliga journalisten Sonja Schwarzenberger, vars stilistiskt drivna text tar avstamp i hennes arbete som ofrivillig frilansjournalist. På något sätt lyckas hon sätta fingret på den unga generationens jobbångest. Hennes egen bransch är ökänd för sin skoningslöshet: det finns en hel generation unga svenska journalister som systematiskt vägras fasta anställningar och lever med ständiga uppmaningar från arbetsgivarhåll om att starta eget (vilket inte garanterar någonting) eller att se positivt på de åtekommande perioderna av arbetslöshet: man få ju chansen att kläcka nya fräscha frilansidéer! En kollega till Schwarzenberger beskriver livet som ”karriärmässig bulimi:” när man efter en mager period får ett uppdrag, jobbar man tills man spyr, för man är aldrig bättre än sitt senaste jobb, och man vill att nästa magra period ska bli så kort som möjligt.

Schwarzenberger skriver också med träffsäker ironi om sitt eget internaliserade tvivel, om känslan av att världen inte är skyldig en något:

”Och även om vi får skylla oss själva som valt uppenbart glassiga, onödiga arbeten som att ta hand om tonåringar med ätstörningar, göra dokumentärer, städa skolor, rapportera nyheter, passa barn på dagis, godkänna bygglov, invertera bibliotek, göra kulturradio, skriva böcker och sån skit, är det för mycket att önska sig trygghet ens vid någon punkt i livet? Även om jag ger upp min plats kommer någon annan få spela spelet med samma villkor. Borde vi inte åtminstone få veta att en viss kvot måste hållas i arbetslöshet för att systemet ska funka? Då kanske vi skulle slippa känna så förfärligt mycket skuld över att inte lyckas.”

 

Fredrik Sonck 


Lämna en kommentar