”Jag har ansträngt mig väldigt länge för att inte skriva den här boken”, säger Athena Farrokhzad. Kanske för att den är hennes första under eget namn – hon har tidigare sett litteraturen som kollektiv och valt att publicera sig tillsammans med andra. Eller kanske för att Vitsvit är privat och personlig, åtminstone till synes. ”Min familj anlände hit i en marxistisk idétradition”, inleder hon. En familj, åtminstone en mor, anpassar sig till det nya: ”Min mor lät blekmedlet rinna genom syntaxen/ På andra sidan skiljetecknet blev hennes stavelser vitare/ än en norrländsk vinter”.
Vitsvit är formmässigt strikt och elegant med sin silverspegel till omslag och korta vita rader på svarta strimmor. Bara inledningsvis finns ett jag: ”Tänk att jag sög på de brösten/ Tänk att hon stoppade sitt barbari i min mun”, som diktjaget bitskt skriver om modern. Sedan följer enbart rader som jagets familjemedlemmar yttrar; en mor, en far, en bror, en mormor och en morbror. Det är de som får ringa in jaget, det är de som säger det som jaget har att förhålla sig till. Jaget blir ett du. Ofta fungerar familjen som en grekisk kör, de sjunger växelvisa stämmor och uttrycker olika sidor:
”Min far sa: Vems far är det du skildrar/ Min mor sa: Vems mor är det du skildrar/ Min bror sa: Vilken bror är det som åsyftas/ Min mormor sa: Om du inte hackar klart grönsakerna snart blir det ingen middag”
Kriget i hemlandet ligger som en fond, och är en hård knut runt faderns och morbroderns hjärtan. Mormodern är vis och konkret, medan modern är den förorättade. Och det är också mellan henne och diktjaget samlingens kokande konflikthärd finns. Modern är hård och inte lite elak, såhär kan det låta: ”Du var inte livsduglig ens från början”, ”Du är en drömmare född att vrida raka ögon sneda”, och ”Du ska möta döden berövad på språk”. Och dottern har ingenting att sätta emot, hon har ju ingen egen röst.
Farrokhzad skriver kraftfullt, exakt, och enkelt. Eller egentligen skenbart enkelt, för Vitsvit är mångbottnad och fungerar på flera plan. Det finns ett ständigt levande krig i hemlandet, och en familj i exil där skyttegravarna istället fylls med moderns verbala artilleri. Men det finns också en strid om språket, jaget är ordlöst och har bara familjens ständiga uppmaningar:
”Min far sa: Tala det språk som betalar ditt bröd/ Min mormor sa: Tala det språk som behåller avståndet till det som skett i orden/ Min bror sa: Tala det språk som väcker liv i maskinen/ Min mor sa: Tala det språk som är värt priset för att förråda mig”
Men det både diktjaget och Farrokhzad gör är att erövra deras språk och göra det sitt. Liksom tidigare i sitt diktande har Farrokhzad absorberat språk från sin omvärld – bekanta citat och klichédoftande repliker kommer ur familjens munnar. Och ur det bekanta och klichéartade stiger en innerligt personlig berättelse fram, väl värd att lyssna till.
K.A.Andreas Holmström
Athena Farrokhzad: Vitsvit. Bonniers 2013.
