Nu när det gått en månad sedan medborgarinitiativet för en könsneutral äktenskapslagstiftning samlade ihop en rekordmängd underskrifter, kan vi kanske tänka på vad vi egentligen gjort. Det jag vill tala om är inte egentligen sexualpolitik utan den ryggklappande känsla av sorglös konsensus som förekom även inom vänstern den 19 mars.
Man skall inte förebrå en krypande bebis för att den inte kan gå. Man kunde ironisera över den homokonservativitet som äktenskapstanken kan vara ett uttryck för, men det vore inte direkt rättvist. Äktenskapet som institution och tanken om en ”legitim” familj är per definition förtryckande, jo. Vår populärprogressivitet skulle må bra av lite prosexuell, queer kritik av den i grunden ärkekonservativa tanken om romantisk kärlek, javisst. Men dessa slag är lite under bältet. Om vi nu än så länge är tvungna att leva med institutionaliserad tvåsamhet så ska vi ju alla få vara institutionaliserade tillsammans.
För mig är problemet den självklarhet med vilken de flesta tycktes acceptera konstellationen ja-nej. Nätet var fullt av kommentarer i stil med ”får gåshud av hur fina människor det ändå finns”. På många sätt handlade det om att initiativet skulle presenteras som någonting i möjligast minsta grad avskräckande. Antingen kan du låta bli att skriva under (var dum i huvudet) eller så skriver du under men är tyst om vidare krav (var smart).
Visst kändes det ju fint att även vänstern för en gångs skull kunde vara med i en enkel dikotomi som erbjöd endast ett rätt svar. Lite billig vi-anda. Ibland måste man ju få fira. Det är klart att jag som alla andra skrev under genast då det blev möjligt att underteckna initiativet.
Men den oproblematiserade uppställningen i ett bra och ett dåligt alternativ gör mig orolig. Man apolitiserar politiken, stryker bort de inre tvisterna – detta är problemet med det oifrågasättande sätt på vilket de som ser sig som progressiva tog emot Tahdon 2013-kampanjen. Dra inte in politik i det hela, sades det. Detta är inte stunden att tänka på att det faktiskt finns andra vägar man kan gå. Detta är inte stunden att säga att en liberal, på erkännande baserad politik aldrig kan var nog.
Allt mera oroad blev jag då jag från vänsterhåll fick höra att rätten att gifta sig för många ”rätt och slätt är en människorättsfråga”. Så är det säkert, men det är inte någon ursäkt. Att tänka sig att äktenskapslagstiftningen skulle vara en strukturellt oproblematisk, en ”ren” värde- eller ”människorätts”-fråga, är att acceptera den apolitiserande, antistrukturella, individualiserande uppdelningen av det politiska fältet i axlarna vänster-höger och värdefrågor. Det går stick i stäv med den djupare betydelsen av uttrycket ”det personliga är politiskt”.
Det är att ytterligare normalisera dagens borgerliga individtänkande och att bygga en farlig och nedtystande känsla av sanning om människans identitet och behov bortom tvisterna.
Tahdon 2013 är nämligen den perfekta nyliberala kampanjen. Absolut ingen förlorar något på att stöda den, medan den tvärtom ger trovärdighet till påståendet om att förändring inte kräver mer än några klick.
Tro det eller ej så är vi alla inte i samma båt, inte ens alla vi som ser oss som progressiva. Det liberala medborgartänkandet – där vi alla är likvärdiga subjekt inför lagen, med skenbart lika möjligheter – döljer ojämlikheterna. Att fokusera på jämlikhet inför lagen har en tendens att tysta ned de ojämlika förhållanden som råder på marknivå. Detta talade redan gamle Marx om, och kapitalismkritiska feminister och queera röster har i årtionden upprepat sin oro för att gå i rättighetsfällan.
Frågan är alltså inte om det var rätt val att skriva under kampanjen, för självklart var det det. Men förlorar inte vänstern något av sin trovärdighet genom att porträttera kampanjen i enbart positiv dager, och synbart acceptera något som en ”ren värdefråga” eller en ”ren rättighet”?
Vad man hade önskat sig skulle ha varit ett dubbelt ifrågasättande: dels av den uppenbara sexualpolitiska frågan om behovet av ”legitima” förhållanden, dels av den metapolitiska frågan om faran i skenbar konsensus.
Otso Harju
är snuttjobbande skribent
