Foto: Robert Seger

Vi kan tala med varandra, till någon eller för något. Filmregissören och kulturforskaren Trinh T. Minh-ha är intresserad av ett tonläge som kan mot-verka den maktdiskurs där vi utstakar gränser mellan varandra. Hon kallar detta ”att tala intill”.

Måndagen den 22 april gav Trinh T. Minh-ha en gästföreläsning under rubriken ”The Politics of Forms and Forces” vid Aalto-universitetet. Föreläsningen var en del av symposiet Poetics and Politics of Documentary Film, som riktade sig till både dokumentärfilmsmakare och kulturforskare.

Trinh T. Minh-ha är en intressant bekantskap på många sett. Hon är erkänd som kulturteoretiker och filmregissör, hon har kallats för anarkist inom den antropologiska dokumentärfilmskretsen, hon är kontroversiell, men samtidigt kan de som sett hennes filmer eller hört henne tala vittna om en röst och ett bildspråk som inte slår en i huvudet med färdigt utstakade sanningar, politiskt korrekta yttranden, polemik eller retorik. Hennes tillvägagångssätt har från början varit att ställa sig utanför de dominerande diskurserna för att hitta uttryck och begrepp för det som ofta blir outtalat, som sällan kommer till uttryck.

Minh-ha började sin bana som filmare med två antropologiska dokumentärfilmer (Reassemblage från 1982 och Naked Spaces-Living is Round från 1985). Filmerna ifrågasätter, både genom sin form och sitt innehåll, den traditionella dokumentärfilmsformen och den antropologiska vetenskapliga blicken som betraktar en kultur från ett distanserat och vetenskapligt perspektiv. Under föreläsningen vid Aalto-universitetet beskrev hon hur blandat mottagandet av hennes filmer varit. Hon blev snabbt uppmärksammad inom de antropologiska dokumentärfilmskretsarna, men till en början var responsen på filmerna kylig eller direkt fientlig. Minh-ha beskylldes för att vara ovetenskaplig, subjektiv och amatörmässig. Skälet till den här kritiken var antagligen just att Minh-ha, både i sina filmer och i sina teoretiska texter, ifrågasätter vissa grundantaganden inom såväl den antropologiska vetenskapen, som inom dokumentärfilmen.

 

Reflexiv film

Den maktposition som filmkameran traditionellt sett har upptagit inom dokumentärfilmen bygger på uppfattningen att regissören eller fotografen riktar sin blick mot ett objekt ute i världen, det vill säga att förhållandet mellan den som betraktar (kameran, regissören) och den som blir betraktad (subjektet i filmen) alltid är enkelriktat. En tidig förlaga till en motreaktion på denna antropologins och dokumentärfilmens enkelriktning kan vi hitta i Jean Rouch som hörde till den nya vågens franska dokumentärfilmare. På 1960-talet konstaterade Rouch att det vid den här tidpunkten, 65 år efter filmkonstens födsel, inte ännu fanns en enda film om Afrika som var producerad av afrikaner (det vill säga en film gjord på ett afrikanskt språk, samt skriven och regisserad av en afrikan). Att beskriva Afrika på film var ett privilegium för, i första hand, västerländska filmare. Det här innebar att de som blev beskrivna, beskrevs med hjälp av ett språk som de inte själva hade tillgång till eller makt över. Rouch såg det som sin uppgift att omdefiniera filmen så att den kunde vara reflexiv, så att förhållandet mellan den som betraktar och den som blir betraktad blir ömsesidigt. Det här kallade han ”delad antropologi”.

Minh-has filmer kan ses som en uppföljning och vidareutveckling av Rouchs strategier. Hennes verk strävar bort från en representationens politik som bygger på ett hierarkiskt maktförhållande mellan betraktaren och den som blir betraktad. Med tiden började hennes verk få fotfäste närmast inom konstvärlden och de postkoloniala kretsarna inom kulturteorin. Genom enträget arbete har hon etablerat ett filmspråk och en filosofisk röst som, enligt hennes egen beskrivning, strävar mot ”att tala intill”:

– Man besitter många sätt att tala på. Det finns ett sätt på vilket vi talar med, ett sätt på vilket vi talar intill – istället för att tala i egenskap av, tala om, tala ovanför, talar ner och så vidare.

 

Ett annat tonläge

Det här smått kryptiska begreppet ”att tala intill”, är i fokus under Trinh T. Minh-has föreläsning. För att exemplifiera vad hon menar tar hon upp en anekdot berättad av den palestinska poeten Mahmoud Darwish:

– Hans första reaktion då han flydde undan explosionen som förstörde hans hem, var att bekräfta behovet av kaffe. I stället för att upptas av förlusten, bejakar han genast livet genom sitt begär för kaffe och sin längtan efter att skriva. Och i stället för att raljera mot förtrycket av hans folk, de blodiga och våldsamma händelserna som har blivit en del av deras kamp, skrev han så vackert om bröd och vatten, de två livsnödvändiga elementen som nekades hans folk.

Det här är en form av den röst som Minh-ha söker efter då hon talar om ”att tala intill”. Hon menar att det här tonläget behövs för att motverka den ständiga maktdiskurs där vi utstakar gränser mellan varandra. I stället för att rikta sig mot den förtryckande makten, talar Darwish om sitt eget liv och sin egen reaktion i ett liv som fortgår, oavsett våld, förtryck och blodiga bombdåd. Anekdoten vittnar om ett liv i process, en explosion, en reaktion, ett behov av att greppa det vardagliga i att dricka kaffe och en vilja att skriva. Det här skiljer sig från den färdigt utstakade maktdiskursen där den förtryckta adresserar förtryckaren och förtryckaren osynliggör den förtryckta genom övergrepp.

Genom att ställa sig utanför eller intill den här dynamiken som upprepar och befäster våldets och förtryckets hierarkiska form, vittnar Darwish, och i samma andemening också Minh-ha, om en verklighet som inte är färdigt utstakad och fixerad. Genom beskrivningar som inte låser vår förståelse av den andres verklighet till fakta och fixerade maktpositioner hittar vi en potential att skapa nya meningar och nya förståelser människor emellan, förståelser som inte går att inordna i en färdigtuggad form.

 

Antony Fredriksson


Lämna en kommentar