Jag har ett vagt minne om att ”kaospilot” var en trendig utbildning på 1990-talet. Det är inte så svårt att förstå varför. Kaospilot låter ju onekligen snäppet sexigare än revisor, jurist, ekonom, snickare, matematiker eller magister i litteraturvetenskap, även om titeln bara är en anspråksfull omskrivning för projektledare. Vad ska du bli? Tja, jag funderar på att plugga till kaospilot. Det underförstådda budskapet är hyfsat anspråksfullt – tillvaron är en aldrig stillnande storm av vinande jävlighet och gyngfly, men lyckligtvis finns det någon som kan ratta planet ändå. En snabbkoll på wikipedia bekräftar. Den danska utbildningen kaospilot finns fortfarande kvar, om än i mindre omfattning än tidigare, och friskolans ödmjuka målsättning ”är inte att bli den bästa skolan i världen utan den bästa skolan för världen”. Grundtanken är att utbilda kreativa outsiders till sociala entreprenörer. Ja, ni fattar.

Att jag över huvud taget tänker på ordet kaospilot beror på att jag har Ralf Andtbackas färska diktsamling Fält framför mig. Ralf Andtbacka är en kaospilot. En av de bästa jag känner till. Men han har ingenting med den självbelåtna projektledarutbildningen att göra. Där entreprenörerna siktar på ett fyrverkeri av den globala ekonomins mest floskeltyngda begrepp, typ ”Personal and Professional Development Consulting”, landar Andbacka i något som möjligen är lite mer svårsålt men desto angelägnare. Ralf Andtbacka gör det en kaospilot värdig titeln borde göra och blottlägger det väldiga plockepinn som den mänskliga existensen innebär och presenterar det utan förenkling på ett underhållande sätt. Att livet är fullständigt obegripligt innebär inte att det måste vara svårt, skulle kunna vara något av ett motto.

I Fält sparkar Andtbacka själv igång med en wikipediasökning på titelordet och presenterar resultatet. Ett fält kan vara en åker, ett begrepp inom vektoranalys, en del av ett heraldiskt vapen, en sociologisk samhällsskiss, en kvadrat på ett schackbräde och en term inom såväl it som militär. Lätt och svårt, abstrakt och konkret. Språket, således, är en utgångspunkt som både erbjuder en förklaring och förvirrar.

Att fält kan innebära många olika saker är emellertid inte det intressanta i sammanhanget. Det intressanta är att fält, oberoende av vilken form du väljer, alltid överlappar något annat fält, och det är förstås här Andtbacka placerar sin ordbehandlare. I det som följer drar poeten (jag drar mig för att använda en så laddad beteckning som ”poet”, men i Andtbackas fall är den faktiskt befogad) igenom en klase ämnen där ”fält faller in i fält”. Den som tidigare har stött på Andtbacka i högform vet vad som väntar: utforskande språkmaterialism, essäistiska utsvävningar, repetitiva mönster, kåserande inpass, centrallyriska utropstecken, mängder med omstarter, visuella eller grafiska punchlines, irrationella retningar, intellektuellt utmanande vindlingar, en förvånande fungerande gnutta slapstick och en oregelbundet uppdykande, lite irriterande förkärlek för österbottnisk dialekt. Det där sista är Andtbackas akilleshäl, i övrigt är han alltigenom magnifik.

Fälts litterära hackebiff inleds med en avdelning där ett multipelt diktjag i svävande stora sjok utgjuter sig om lite av varje och avrundar med att upprepande konstatera: ”Jag fylls av en utsökt känsla av frihet.”

En närapå pueril språkglädje är som alltid Andtbackas verkliga motor. ”Det är lite som när man torkar sig och får bajs på fingrarna. Ingen talar om det. Det är som det brukar vara. Språk kan användas. För att göra någonting synligt. Till exempel färger, fågelarter och skit.”

Vi får avsnitt om cykelsportens historia och privata fenomenologi, spridda skurar av naturlyrik om minnet, ett explosivt nedslag i kravallerna i London häromåret, ett slags övervakning av övervakningssamhället, ett ordvitsande möte mellan ”sleepover” och ”slipover”, en bokstavlig flyg(fälts)uppvisning av etymologisk karaktär och en liten populärt hållen exposé över olika typer av strålning. Det låter kanske lite snårigt, jag vet. Men Andtbacka har en märklig förmåga att ge efter för sin tankes infall och på samma gång förklara, förenkla, förtydliga. Det är nästan omöjligt att säga hur det går till. En liten sorgesång till myrornas krig kan möjligen förklara:

 

Kommer ni ihåg ”Myrornas krig”? Ett TV-program som man troget kunde följa när det inte fanns något annat att titta på. Jag saknar det och fastän jag vet att de svarta myrorna vann kriget hade jag gärna velat se hur de långsamt erövrar rutan. Jag tror att vi behöver den här typen av mellanrumsprogram.

 

Lager, på lager, överlappningar, mellanrum. Ralf Andtbacka tror inte att hans dikter ska avtäcka någon grandios sanning. Inte ens en liten. Med alla mängder av infall och anfall jagar han inte något storslaget som riskerar att tippa över i avslaget, utan nöjer sig med att samla myriaderna i en buffert mot den tystnad som slutligen kommer att segra. Denna fasta, snudd på existentiella utgångspunkt gör att de våldsamt krängande variationerna inte slår ut varandra, utan fungerar och förstärker. Jag är så såld på Andtbackas litterära universum att jag nästan skäms.

 

Sebastian Johans

 

Ralf Andtbacka: Fält. Schildts & Söderströms, 2013

Fält-blogg
http://www.faltdikt.blogspot.fi/

Fält – utkast till ett soundtrack
http://open.spotify.com/user/phluph/playlist/2cjhEwaUcptYAnlhAYsqZH

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.