Tänkvärt om medberoende och människovärde

av Carmela Johansson

Riksteaterns uppsättning av Håpas du trifs bra i fengelset skildrar relationen mellan syskonen Anni och Sami, en relation som är långt ifrån problemfri. Men hur mycket bör och kan man som anhörig hjälpa en missbrukare?

I Annis familj kretsar allt kring storebror Sami, mamma och pappa. De har alla fastnat i olika missbruk. Mamma och pappa i alkoholen. Sami i drogerna. Anni kämpar för att hålla ihop familjen, för att de ska överleva. För att de ska vara en vanlig familj. Men det blir inte så. Till sist lyckas Anni skapa sig ett eget liv. Men familjen finns alltid i hennes tankar och deras missbruk formar också hennes liv.

Systern Anni, spelad av Anna Maria Käll, är som bäst i samspelet med sin bror Sami. Hon har många starka monologer som förstärker den medberoendes dilemma i en svår situation. Rädslan och oron, men också den avtrubbande känsla som uppstår då livet varit osäkert allt för länge.

Yngve Dahlberg gör en trovärdig tolkning av den narkotikaberoende Sami och uttrycken växer under föreställningens gång. Hans energi och kroppsspråk ger verkligen en bild av en missbrukare.  Knarket ger ett rus och en verklighetsflykt, men här ser man inget av de positiva sidorna av ruset. I missbruket är brodern alltid en tragisk person som man ibland äcklas över. Även kläderna, håret och tänderna ger en trovärdig och sliten bild av missbrukaren. Han är en människa som har det svårt, men som det ibland kan vara mycket svårt att tycka om.

 

Den anhöriges lidande

I samspelet mellan syskonen märks ändå en värme och en gemensam bakgrund som binder dem samman. Det finns syskonkärlek och alla minnen och möten är inte negativa. Föreställningen lyckas med att visa personen bakom missbrukaren och orsaker som kanske lett till missbruket. Samtidigt ger den också en bild av hur det är att vara anhörig. Att se sina älskade familjemedlemmar förstöra sina liv och inte kunna göra något för att stoppa det. Att till sist inse att du i första hand måste ta hand om dig själv och ibland strunta i din egen familj.

Ibland blir det ändå lite för mycket berättande, speciellt i början känns det mer som om man läste direkt ur Susanna Alakoskis bok. Det här är något som man kunde ha arbetat mer med i dramatiseringen och regin. Som helhet fungerar ändå berättarkonceptet eftersom det här är systern Annis version av händelserna.

På många sätt är systern Anni den som lider mest, eftersom det helt enkelt inte finns rum för henne. De andras missbruk tar all plats och Anni begraver sina egna känslor bakom en tapper fasad. Anni är spänd och stressad, hon håller upp en fasad av att allt är perfekt. Själv har hon det rätt så bra, men pjäsen visar också att obearbetade trauman följer en om man inte tar itu med dem.

 

Härlig är jorden… eller?

Tur och pengar är återkommande teman i pjäsen. Alla har inte samma förutsättningar i livet, men det går att ta sig ur också en hopplös situation. Trots det allvarliga temat finns det ibland också humor i föreställningen. Kanske är det lättare att hantera det tunga temat om man ibland får skratta mitt i allt elände. En av de mest tänkvärda scenerna är ändå då syskonen sjunger psalmen Härlig är jorden på faderns begravning. Då blir ironin och orättvisorna i samhället så tydliga. Skrattet fastnar i halsen.

En annan stark scen är fyllot som ligger på marken med kissvåta byxor och bruten hand. Ingen bryr sig, förutom den lilla flickan Jenna. Då missbruket blir vardag känns det kanske svårt att hjälpa eftersom det känns som om det inte spelar någon roll. Men det väcker också tankar om människovärde och hur vi behandlar våra medmänniskor oavsett om de är fulla eller inte.

 

Ett knarkarkvarter med blinkande lysrör

Pjäsens scenografi är enkel med en dubbelsäng ur barndomsrummet och gula väggar med lysrörsbelysning. Den pigga dubbelsängen där Samis övre bädd senare också blir hans lägenhet och Annis flickigt röda är lyckad. Lysrören som ibland blinkar och graffitin på väggen får en att tänka på ett knarkarkvarter. Användningen av rekvisita är sparsam och det känns skönt. Istället är det relationen och känslorna som är i centrum.

Missbruket av speciellt av alkohol är väldigt utbrett i Finland och det gör temat högst aktuellt. Det går kanske inte alltid lika långt som i Samis och föräldrarnas fall. Men många av situationerna kan säkert kännas igen också vid lindrigare former av missbruk. Pjäsen lyfter även fram fördomarna och skammen av att vara släkt med en missbrukare. Det är inte lika skamligt att ha en fysisk sjukdom som cancer, konstaterar Anni i pjäsen.

Den en och en halvtimme långa föreställningen väcker många frågor och ger också nya insikter om hur det kan vara att leva mitt i ett missbruk. Det är en pjäs som många av oss har nytta av att se, oavsett hur vår egen verklighet ser ut.

 

Carmela Johansson

Riksteaterns gästspel på Åbo Svenska Teater: Håpas du trifs bra i fengelset. Text: Susanna Alakoski. Dramatisering: Peter Snickars. Regi: Pekka Sonck. I rollerna: Anna Maria Käll och Yngve Dahlberg. Scenografi och kostym: Sattva-Hanna Toiviainen. Musik: Mats Sturesson. Mask: Hanna Elwe. Ljusdesign och teknik: Reidar Ajanki. Ljuddesign, scenansvarig och turnéledare: Kjell-Åke Jönsson.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.