Mina vackra ögon, Blaue Fraus uppsättning av Nina Hemmingssons serier, lyfter fram det underteoretiserade sambandet mellan bristen på solidarisk feminism och ökande depression och ångest. För den nykonservativa vita medelklassen finns inga ursäkter, skriver Otso Harju.
Nina Hemmingssons serier är som bäst när de äter sig från insidan ut. Den hålögda huvudpersonen i serierna, delskyldig till strukturerna hon inte vill leva med, existerar någonstans på den inre sidan av skalet som håller samman bubblan av det påstått eftersträvansvärda och psykiskt friska. Kvinnan med det svarta håret försöker bryta sig ifrån, eller också skuffas hon ut ur, denna gemenskap men tycks inte kunna ta några nya vindar in i den hermetiskt slutna, kvävande cirkeln av sjuklig normalhet.
Hemmingsson har en feministisk poäng som stundom kan kännas obekväm: i centrum står den privilegierade kvinnan. Med en enkel handvändning avfärdar hon behovet av att fokusera på männen. Patriarkatet finns där, kulturellt och ekonomiskt, men i Hemmingssons serier ligger männen ändå någonstans i bakgrunden. I centrum står unga, vita, svenska medelklasskvinnor. Hemmingsson pekar på hur enformiga och viljelösa de tillåtit sig bli, och i denna bemärkelse är hon skoningslös. Huvudpersonen tycks säga: ”Det finns inga ursäkter för att vi är sådana som vi är. Vi har möjligheterna, det enorma privilegiet som saknas de flesta. Vi skulle inte behöva leva på systemets villkor. Ändå har vi inte viljestyrkan att vara feminister – styrkan att vara något annat än stereotyper, puttenuttiga flickor. Det är förjävligt, oförlåtligt och det gör oss sjuka.”
Kärnfamiljen som ideal lever och mår bra bland dagens unga vuxna. Läppstiftsfeminismen – drömmen om att se bra ut medan man kombinerar ”karriären” med ”barnen”, ”hemmet” och de söta klänningarna – har dödat alla vidare socialpolitiska mål. Depressionen hos Hemmingssons karaktär är angelägen.
Översättningsproblematik
Blaue Fraus Mina vackra ögon, som nu återkommit med nypremiär, är simpel och glädjande kort, bara en timme. Tekniskt är Hemmingssons enrutingar enkla att gestalta på scen, även om det är lätt hänt att estetiken, tonfallet och kroppsspråket döljer allvaret bakom övertydlig tragikomik. Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Robert Kock spelar också till en början de korta sketcherna med en onödigt raljerande ton (kanske för att värma upp publiken), men mot slutet blir det hela mera finstämt. Serierna fungerar oftast enligt samma koncept: huvudpersonen med de tomma ögonen berättar något opassande om sig själv, visar en gnutta av hur hon verkligen känner sig, och möts av oförståelse. Kroppslighet, äckel, intimitet och sorg är bärande teman.
När trion stiger fram är den första reaktionen en visuell besvikelse, vilket i och för sig var väntat. Man har försökt hålla kvar seriernas utseende, förståeligt men knappast möjligt. Hemmingssons plågande dystra teckningsstil är självklart kärnan av hennes helhet, så en teater baserad på dessa teckningar kommer att vara tvungen att tampas med frågan om hur man skall lösa den estetiska dramatiseringsproblematiken. I detta fall har man valt att försöka sig på en rätt rak översättning, vilket tyvärr resulterat i en väl karnevalistisk cirkuseffekt. Symboliken kring dimensioner, döda ögon, fulhet och sorg, fungerar i teckning på ett sätt som går förlorat här. Teatern skulle ha vunnit på en mera avskalad, dyster dräktdesign. Något händer ändå med tittarens relation till det visuella. Då föreställningen fortskrider blir stämningen tillräckligt laddad för att dräkterna och rörelserna skulle komma att förlora sin betydelse.
Robert Kocks musik erbjuder ett bra exempel på vad som kan gå rätt när verk ändrar form. Det idag ofta använda, på loopade riff baserade, enmansbandet – Kock själv – låter här just så bra som det kan. Flirten med Twin Peaks-hiten Audrey’s Dance är rolig.
Panik och behovet att behaga
Replikerna följer Hemmingssons formuleringar. Som alltid när skrivet språk förvandlas till tal kommer en del lyssnare att bli besvikna. För mig var seriefigurerna lakoniska, med mycket mindre energi och mera depression i rösten än i Blaue Fraus tolkning. Huvudfigurens (Wingren) intonation är i föreställningen rätt bitsk, i serien är döden bakom ögonen mera närvarande. Det samma gäller kroppsspråket hos den blonda kvinnan (Ahlfors), ärketypen av allt som är fel, och mannen (Kock), den genomkorkade schablonen som aldrig skulle kunna tänkas ifrågasätta sig själv. För att uppnå en mera slagkraftig föreställning har en hel del av seriernas nyanserade stelhet, förstening, slopats.
Vad som finns kvar är textens kraft, och det räcker. Urvalet och organiseringen av sketcherna bygger upp en kontext utan narrativ. Samma teman återkommer gång på gång. De två kvinnliga karaktärernas ångestfyllda önskan och hat för att vara kvinnlig, så ”fin” och ”söt” som den infantila mannen vill att hon skall vara. I en mening ber man att få bli kallad ”porslin” och skutta fram på ett nätt sätt, i nästa mening vill man bara skrika ”jag är ett as!”. Under alla de små, söta klänningarna finns främst en hård mage och kisslukt. Under behovet att behaga och lyckas finns någon som är ”liten, svettig och vandrar i evigt mörker”. Dagens påstått ironiska, lekfulla nykonservativitet – söthets- och familjevurm kryddat med lite karriär – är inget annat än en total förlust av alla vidare ideal. Konservativitet och ekonomiska privilegier är inget vi längre vill ifrågasätta, vi vill omfamna detta – helst iförda en prickig klänning med en liten liten spetskrage.
Livstilsprogram och -bloggar paraderar karriärsinriktade, finhetsfixerade, till sin klasställning fullständigt okritiskt relaterande, företagande mödrar som de nya kvinnliga förebilderna. För den hålögda huvudpersonen är det fuktiga, svarta mörkret inte långt borta. Hemmingssons texter tar fram kopplingen mellan strukturell orättvisa, depression och ångest – kön, klasstillhörighet, behovet av legitimerad framgång. Förväntningarna lobotomiserar och krossar. Dagens ”lyckade, självständiga kvinnor” är inga feministiska förebilder.
Otso Harju
Foto: Nico Backström
Blaue Frau: Mina vackra ögon. Text: Nina Hemmingsson. Regi och dramatisering: Anders Larsson. På scenen: Sonja Ahlfors, Joanna Wingren, Robert Kock. Musik: Robert Kock. Dianascenen, Skillnadsgatan 7, Helsingfors till den 29 maj.
