När regeringens politik inte faller folket i smaken, vore det då inte bättre att upplösa folket och välja ett nytt? Ungefär så uttryckte sig Bertolt Brecht när han befann sig i Finland på flykt undan nazismen. När den samlade vänstern nu stöds av knappt en fjärdedel av folket, kan man ställa en liknande fråga. Är det folket eller vänstern det är fel på? Borde vi skaffa oss ett folk som bättre skulle förstå sina egna intressen och fördelar? Borde vi byta ut folket?
Var klämmer skon när vårt största ”arbetarparti” är Sannfinländarna, vilkas ideologi grundar sig på en nostalgisk längtan till flydda tider, rädsla och misstänksamhet mot allt som är annorlunda antingen det gäller etnicitet, språk, sexuell inriktning eller nyskapande konst och kultur. För att inte tala om den oresonliga misstron mot europeiskt samarbete, där EU ses som själva Belsebub – roten till allt ont.
Magister Timo Soinis EU-kritik är i sin ensidighet och brist på analys och fakta så grovt demagogisk och missvisande att det förvånar att många realistiska finländare, bland dem många vänstermänskor, inte har genomskådat hans verbala trollkonster. Soini ondgör sig över att vi försöker hålla ihop unionen genom att delta i de stödpaket som Grekland, Irland, Portugal och Cypern behövt för att resa sig ur sina ekonomiska kriser. Vad Soini konsekvent undviker att tala om, är vilka de verkliga konsekvenserna för Finlands ekonomi och handel blir om EU kraschar. Hälften av vår export går som känt till EU-länder. Följderna av en unionsupplösning skulle verkligen bli katastrofala för vår ekonomi, vårt välstånd och för hela vårt land. Men det tiger Soini konsekvent om.
Jag minns en tv-intervju med Soini för ett par år sedan. När han först fått utgjuta sig över den europeiska unionens uselhet, skadlighet och brist på rätt och reson, frågade reportern ifall inte Soini hade någonting gott att säga om EU-samarbetet. Efter en stunds funderande svarade Soini: det kan man väl erkänna, att vi genom EU har undvikit krig i Europa! Detta sagt liksom i förbifarten.
Orsakerna till vänsterns svaga understöd är givetvis många. Här några viktiga faktorer som medverkat.
1. Samhällets splittring och fragmentarisering. Då vänstern ännu för några årtionden sedan kunde basera sitt understöd och sin politiska makt på att det fanns en relativt enhetlig arbetarklass inom träförädlings-, metall-, byggnads- och energiindustrin har denna arbetarklass dels blivit numerärt allt mindre, dels har många arbetare nått en inkomstnivå som inte längre binder dem till ett ekonomiskt proletariat. Vänstern kan inte längre räkna med ett enhetligt och klassmedvetet politiskt stöd.
2. De svaga och utsatta grupperna i dagens samhälle – dagens proletariat – är fördelade på ett alldeles nytt sätt, i förhållande till hur situationen var för tre-fyra årtionden sedan. Den stora massan av tillfälligt och permanent arbetslösa utgör en grupp som med rätta upplever sig utstött och förbisedd. Bland dem är det inte längre självklart att ge sin röst till en vänster som inte förmått garantera dem vare sig arbete, trygghet eller välstånd. Många av dem har lämnat vänstern och röstar inte alls, eller har fallit för Soinis falska löften och demagogiska locktoner.
3. Den förändrade åldersstrukturen – vår snabbt ökande livslängd – har lett till att vi idag har över två miljoner pensionärer. Pensionerna för dem som haft låga löner, utfört snuttjobb eller varit arbetslösa är ofta så låga, att det är svårt att klara sig på dem. Den stora pensionsreformen försämrade situationen för många pensionärer med små pensioner. Skulden har lagts på de partier som var med och förverkligade den. Till dem hör tyvärr också vänsterpartierna.
4. Många studeranden, ensamförsörjarfamiljer och långtidssjuka har också råkat illa ut i ett samhällsklimat som allt mera börjar prioritera individuell framgång och ekonomisk vinning på bekostnad av samhörighet, lojalitet och kollektivt ansvar. I ett sådant ultraindividualistiskt samhälle får inte vänstern fram sitt budskap om större jämställdhet, ökad tolerans och mera stöd till de svagare i samhället. Vi har kommit fram till det tvåtredjedelssamhälle som många ekonomister länge varnat för. Man kan också idag tala om den nöjda majoritetens tyranni. De som klarar sig bra och riktar in sig på att höja sitt eget välstånd, motabetar konsekvent sådana förslag som skulle stödja de missgynnade, fattiga och utstötta. Detta sker lika väl i kommunernas och städernas fullmäktigen och styrelser, som inom landets riksdag och regering.
5. Vänsterpartierna ses som syndabockar när det gäller utlokaliseringen av arbetsplatser till länder med billigare arbetskraft. Med andra ord får vänstern skulden för globaliseringens och den skärpta globala konkurrensens inhemska avigsidor. De nya marknaderna och vår ökade export däremot ses som ett resultat av högerns satsningar på innovationer och förbättrade företagarvillkor. Ringa förståelse möter också vänsterns (och De grönas) vilja att förbättra vår biståndsnivå (enligt Sannfinländarna är det som att kasta pengarna i sjön – ”kankkulan kaivoon”).
6. Vänsterns (speciellt Vänsterförbundets) konsekventa hållning när det gäller rasistiska påhopp mot invandrare eller diskriminering av homosexuella och andra minoriteter har knappast ökat vänsterns väljarstöd på kort sikt. Men utvecklingen kommer att ge vänstern rätt också i den här frågan. Om tio år kommer ett stort antal invandrare att vara i en nyckelställning när det gäller att upprätthålla vårt välstånd, sköta servicejobben och ta hand om de sjuka och åldringarna. De diskriminatoriska och rasistiska argumenten kommer då att framstå i sin egen skamfyllda orimlighet.
Hur skall då vänstern profilera sig för att ta tillbaka det stöd som rätteligen hör vänstern till?
Vänsterns politiska språk och retorik måste förnyas. Vänsterns gamla slogans ljuder ihåligt i många mänskors öron. Vi måste lära oss att tala tydligare och så att mänskor verkligen förstår våra argument. Detta gäller speciellt vårt sätt att tala om ekonomin och de ekonomiska realiteterna. Kompromisser är alltid nödvändiga om vi vill uppnå våra politiska målsättningar. Men sådana kompromisser som den som gällde företagsbeskattningen och beskattningen av optioner och värdepapper gynnar omedelbart sådana grupper som vill öka den ekonomiska ojämlikheten på bekostnad av dem som har det sämre ställt. Sådana kompromisser har vänstern inte råd med.
Vänstern måste vinna tillbaka fackets stöd och förtroende. Utan ett starkt fackligt stöd kan inte vänstern erövra den makt som krävs för att styra samhället mot större jämlikhet, tolerans och solidaritet.
Vänstern är traditionellt sett en kulturbärande kraft. Vi står nu inför en situation där kulturen och hela den icke materiella produktionen blir allt mer omistlig. Konst, kultur och kommunikation är områden som i framtiden kommer att innebära jättelika nya möjligheter, nya arbetstillfällen, nya exportmöjligheter och, framför allt, vägen till ett mera ekologiskt och framtidsbevarande samhälle.
Som min mentor och vän Vivica Bandler brukade säga: kultur är det enda som verkligen lönar sig!
Claes Andersson
