Bildning – en klassmarkör

av David Brolin

Att vara skeptisk mot bildningsidealet är hälsosamt. Borgerligheten och medelklassen använder det ofta för att framhäva sig själva, skriver David Brolin.

Svenskarna är obildade. Det tycker den före detta ständige sekreteraren för Svenska akademien, Horace Engdahl. Hans fru, litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström, hävdar att hon inte längre kan ge kvalificerad undervisning vid svenska lärosäten, eftersom studenterna inte läst de litterära klassikerna, så nu undervisar hon vid Helsingfors universitet. Läget tycks allvarligt. Kanske är det därför det sedan några år på nytt talas om bildning? Men är bildningsretorikens återkomst endast ett symptom på obildning och ”humanioras kris”? Kanske är bildningsfrågan också en klassfråga? Ett varningsrop från vänster kommer från författaren Göran Greider, som inte läser bildning som protesthandling mot förflackning. Bildningsbegreppets renässans utgör enligt detta perspektiv en ”backlash” till följd av ökande klasskillnader.

 

* * *

 

Efterkrigsåren i Sverige utgjorde en förfallsperiod för den humanistiska bildningstanken. Detta kan delvis ses som en reaktion mot tyskt tänkande och den tidigare så dominerande nyhumanismen som förklarades passé i en modern progressiv stat byggd på social ingenjörskonst. Medborgarskap och demokratisk fostran blev den nya tidens utbildningspolitiska honnörsord. Efter att ha legat begravd i decennier återaktualiserades emellertid bildning som ett nyckelbegrepp i samtalet om den högre utbildningen. Om våra dagars bildningsfront är bredare än förr är tveksamt, men den förfaller i alla fall vara livaktigare. I Sverige har en lång rad antologier publicerats av både tillbakablickande och framåtblickande karaktär – se exempelvis Svenska bildningstraditioner (Daidalos, 2012), Bildningsresan (Bertil Ohlin, 2012) och Bildningens förvandlingar (Daidalos, 2007).

Vårt moderna bildningsbegrepp går tillbaka på de klassiska bildningstraditionerna från Wilhelm von Humboldt, J. W. Goethe, Friedrich Schiller och Johan Gottfried Herder. Dessa uppfattade bildningen – efter tyskans Bildung – delvis bokstavligt. Att bildas är att formas, att bli en annan. Bildning är alltså en form av inre förvandling, en process varigenom man antar en ny gestalt. Här finns en implicit tanke om fulländning och fullbordan, men i huvudsak tänkte man sig en fri och frivillig bildningsprocess utan fixerat slutmål. Språkvetaren och ämbetsmannen Humboldt grundade Berlinuniversitetet 1809. Där skulle den akademiska friheten realiseras – friheten att lära ut och friheten att lära sig på egen hand – och forskning och utbildning skulle gå hand i hand.

Så såg bildningsdrömmen ut. Verkligheten var en annan och betydligt krassare. Bildning blev i stor utsträckning utbildning för en samhällselit. Och missnöjet med utbildningssystemet var då som nu stort. Den finlandssvenske filosofen Johan Vilhelm Snellman drog 1840 följande lärdom av utbildningsförfallet: ”Jo, vilken annan än den, att universitetet är en skola, att vetandet är en läxa, och sedlighet konsten att taga sig fram i världen?” Översatt i moderna termer: Snellman såg framför sig en pluggskola där läxläsning tagit över.

 

* * *

 

Bildningens motsats hette tidigare ”halvbildning” och förknippades främst med de lägre samhällsklasserna. Diktaren och professorn i grekiska Esaias Tegnér avfärdade i början av 1800-talet folkskolan och tanken att det skulle vara möjligt att bilda bönder och arbetare. Resultatet skulle bli halvbildning, ett slags missbildning som verkar upplösande på både individen och samhället. Allmogen degenererar till ”bondadvokater, boutredningsmän, lagläsare, tidningshjältar, med ett ord det sämsta en svensk bonde kan vara, halvbonde, ett slags gränsbo mellan högre och lägre samhällsklasser, utan kraft och lust till sitt eget yrke och i ständig orolig ävlan att höja sig därutur”.

Ett antal decennier senare dömde filosofen Friedrich Nietzsche ut tidens bildningsanstalter och ”bildningsfilistrar”. Den akademiska friheten leder till en anarkisk individualism snarare än sann bildning och måste därför ge vika för moment av tvång, disciplin och lydnad. Lika hårt gick Nietzsche åt folkbildning och arbetarbildning. ”Den mest omfattande allmänbildningen är själva förutsättningen för kommunismen.” Så talade Nietzsche, och med honom stora delar av det europeiska bildningsborgerskapet.

Arbetarna var i princip utestängda från allt som hette bildning och utbildning. När arbetarrörelsen formerades under 1800-talets andra hälft hade man att ta ställning till ett traditionellt borgerligt bildningsbegrepp som tydligt skiljde mellan god kultur och skräpkultur. Lite förenklat kan man säga att arbetarrörelsen drev två linjer. I antologin Bildning. Texter från Esaias Tegnér till Sven-Eric Liedman (Daidalos, 2010) är bägge ståndpunkterna representerade (och det är ingalunda så enkelt att en politisk vänster står mot en höger). Den ena pläderade för bildning och såg det som ett demokratikrav att alla skulle få tillgång till kulturen. Den självlärde socialdemokraten och grovarbetaren Karl Johan Gabrielsson gav 1897 ut Mera ljus. Några ord till arbetarklassen om själfundervisning i vilken han uppmanar svenska arbetare att bilda sig själva genom att läsa klassiska författare och tänkare.

Den andra linjen drev frågan om arbetarnas egen kultur. Perspektivet var politiskt och nyttoorienterat. Upplysning kom före nyhumanism. I Sverige förknippas socialdemokraten och skräddaren August Palm med denna hållning och omnämns som ”akademikerhatare”, vilket är en halvsanning. Sant är att Palm ogillade alla ”bildningsentusiaster”, särskilt de liberala filantroper som med bildningscirklar trodde sig kunna lösa den så kallade arbetarfrågan. Idéhistorikern Per Sundberg påpekar i jubileumsboken ABF hundra år – och sedan? (2012) att Palm dock inte var bildningsfientlig, utan vände sig mot att man försökte förvandla social orättvisa till en bildningsfråga. Arbetarrörelsen kom att i stor utsträckning ta till sig de borgerliga nyhumanistiska bildningsidéerna. Socialdemokraten och ecklesiastikministern Arthur Engberg var en antikvurmare av klassiskt snitt och försvarare av det gamla parallellskolesystemet. Jazz avfärdades som ”fysiologiska skakningsprocesser”.

 

* * *

 

Alla är inte överens om att det tvåhundraåriga bildningsbegreppet är värt att kämpa för. Göran Greider återknyter närmast till arbetarrörelsens bildningsskeptiska falang: ”Själva ordet bildning har en outplånlig smak av artonhundratal, av det bildade borgerskapets ideal. Bildning var en gång och är fortfarande i huvudsak till för att skilja ut den bildade från den obildade – från andra klasser, både uppåt och nedåt. Alla bourdieuska kultursociologer skulle nog hålla med mig här. Begreppet bildning har återvänt i en tid då medelklassen som aldrig förr hamnat i politikens och debattens centrum.” (Svt Debatt 17/9 2012)

I detta mönster av borgerlig mobilisering och liberalisering ingår bildningen.  Den är enligt Greider inte eftersträvansvärd; tvärtom är den skadlig. Arbetarförfattare har plågats och skämts på grund av ”dessa förbannade bildningsideal”. Dan Anderssons prosa, som Greider känner väl, är ett exempel. ”Den blev mycket sämre än vad den kunde ha blivit just för att han förminskade sig själv under tyngden av ett borgerligt kulturarv.” Dan Anderssons lärare på folkhögskolan Brunnsvik, Niklas Bergius, ”en jesuitutbildad kulturkonservativ”, lade vältaligt ut texten om den västerländska bildningstraditionen och fick Dan Andersson att känna sig liten och ynklig. (Expressen 4/12 2008)

Bildningsskepticismen rymmer en hälsosam vaksamhet mot faror och fallgropar. Det saknas inte tecken på att en ny borgerlighet använder bildning som klassmarkör och som något huvudsakligen materiellt att omge sig med. Luxuösa bokband blir synonymt med bildning. Någon invänder kanske att detta är ett missbruk. Bildning är inte status och ting. Men bildning har haft, och kommer sannolikt alltid att ha, också denna simpla innebörd av att kunna ”föra sig” och rabbla namn och årtal ur den västerländska kanon.

 

* * *

 

Styrkan men också svagheten i bildningstanken har att göra med dess rötter i tysk nyhumanism och idealistisk filosofi. Nutidens akademiska festtal till Wilhelm von Humboldt och hans bildnings- och universitetsidéer nämner sällan att Humboldt enbart tänkte sig bildning i den högre utbildningen. Folkskola och gymnasium skulle ägna sig åt enklare ting. Humboldtrenässansen är alltså tveeggad. Det framåtsyftande och progressiva hos honom – bildningens frihet och universitetets autonomi – som idag åberopas kan i ett samhälle med segregerat skolsystem och en proletariserad lärarutbildning slå över i bildningsinskränkande förslag. Med utbildningssociologen Donald Broadys ord: ”Risken är uppenbar att vi återigen hamnar i Wilhelm von Humboldts ståndpunkt. Bildningen är inget för den ordinära skolan och de breda folklagren utan en angelägenhet för de bemedlade klasserna.”

Vissa samtida bildningstänkare tycks ha räknat ut folkbildningen. Det är inte bra och säger kanske något om bildningsbegreppets klassursprung och dess lite problematiska förhållande till folkbildningen som frodas i andra sociala miljöer. Men jag tror att det är extremt viktigt att folkbildningen får leva vidare, eftersom kärnan i folkbildningsidealet är folkligt, demokratiskt och jämlikt, värden som också borde spela en roll i resten av samhället. Det räcker således inte med de tyska klassikerna, det måste till folkbildning och medborgarbildning som motvikt eller komplement till den filosofiska idealism som 1700-talets bildningstänkare präglas av.

 

* * *

 

Hur förlegat ordet bildning än kan verka, är det svårt att undvika. Bildning är ju heller inte något oföränderligt. Som framhålls i den nya bildningslitteraturen måste vi tolka begreppet på nytt. Men hur?  Påfallande många forskare argumenterar för ett hermeneutiskt bildningsbegrepp (Hans Ruin, Bernt Gustavsson, Bengt Kristensson Uggla) med utgångspunkt hos bl.a. 1900-talsfilosofen Hans-Georg Gadamer. Bildning förstås då som en tolkningsförmåga och en tolkningsprocess, en dialektik mellan det bekanta och det främmande. Bildningsresan blir därmed kanske den mest adekvata metaforen för bildningsprocessen: den studerande ger sig ut på okända hav och återkommer bildad till hemmets vrå. Bildning är mötet mellan individens erfarenheter och de kollektiva erfarenheter som mänskligheten gjort.

Det är sympatiskt tänkt, men samtidigt opolitiskt och i avsaknad av makt- och klassperspektiv. Vems eller vilka erfarenheter åsyftas? Jag tror att det är möjligt att översätta den hermeneutiska bildningen i klasstermer. Bildningspionjärerna i arbetarrörelsen hävdade att studiearbetet måste relateras till arbetarklassens kollektiva erfarenheter såväl som till individuella upplevelser. Det gemensamma studiet – framför allt i studiecirkeln – var på det sättet en klassisk form av bildning som öppnade för en interaktion mellan det individuella och det kollektiva. Pionjärer inom folkrörelserna förespråkade en kritisk tillägnelse av kulturarvet. Det innebar att kulturarvet måste tolkas utifrån egna klassperspektiv och kopplas till den egna livshistorien.

Ett litterärt exempel på denna erövrandets bildningssyn finner vi i den svensk-tyske författaren Peter Weiss romantrilogi Motståndets estetik (1975-81; nyutgiven 2006). I romanens inledning möter vi tre unga antifascistiska motståndsmän framför Pergamonfrisen i Berlin. I den antika frisens gestaltning av striden mellan gudar och giganter ser de sin egen strid mot en fruktansvärd politisk fiende. Herakles, halvguden, tolkas som revolutionär och arbetarvän. Bakom förhärskande borgerlig smak, stil och ideologi kan vi enligt Weiss dechiffrera tidens klassmotsättningar. Weiss begagnar i sitt litterära skapande den västerländska estetiska kanon – Franz Kafka, Théodore Géricault, Francisco de Goya, Pablo Picasso med flera – i ett frigörande syfte. Det är bildning som motstånd och emancipation.

David Brolin
Illustration: Kristin Lidström

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.