Klasshat som riktas nerifrån upp har på senare tid debatterats och konstaterats vara hotfullt, men klasshat uppifrån och ner känns inte ens igen. Johanna Langhorsts bok Förortshat är en renande upplevelse, skriver Anna Friman i en recension som åker från Husby till Botby.

 

När jag skriver det här sitter jag på min stora, kvällssoliga balkong, bekvämt tillbakalutad i en baden-baden. Här nedanför leker några barn på gräsunderlag. I förmiddags tog jag cykeln och åkte tillsammans med mina barn till stranden. Vi badade för första gången den här säsongen och ungarna var bollkalle för en volleymatch mellan två hobbylag från Nordsjö och Botby. I går kväll var vi i den närliggande lekparken och spelade en hård och svettig sählymatch. Rop och jubel ljöd över junigrönskan på sammanlagt fyra språk. Vi gick hem genom medborgarparken, köpte mat i närbutiken där personalen känner oss, drack läsk på husbolagets prunkande gård och var rusiga av endorfiner, sommar och en känsla av sammanhang, tillhörighet och mening.

Varför bo någon annanstans när man kan bo i förorten?

I debattboken Förortshat ger journalisten Johanna Langhorst uttryck för liknande erfarenheter och känslor. Hennes förort heter Tensta och är som ett av Stockholms ”miljonprogram” på många sätt annorlunda än min femtiotalsförort med låga våningshus, men jag tror att vi ändå har en gemensam klangbotten. Mera än om själva förorten skriver Langhorst nämligen om attityderna mot förorten, om det hon valt att kalla förortshat. Hat, tänker jag först, är det nu inte att ta i? Men metodiskt arbetar Langhorst fram argument för att det faktiskt är ett slags hat det handlar om. Det är ingen överseende attityd eller liten ögonbrynshöjning, det är en avsky som formuleras med konsekvens och patos från de mest privilegierade lägren. ”De kan skriva hela böcker om sitt hat”, konstaterar Langhorst, och tar som exempel Ola Anderssons Vykort från Utopia (2012) och Per Svenssons Augustprisnominerade Storstugan eller När förorten kom till byn (1996).

Den senare läste jag faktiskt av någon anledning när den kom ut, och fann redan då den svenske arkitektens resonemang lite märkligt i sin målande hatretorik men trodde väl att jag missförstod. (Svensson tycker att förortsbebyggelsen är som huggormar, han känner skräck och avsky: ”Hus ska inte se ut på det sättet. Samhällen ska inte se ut på det sättet. Det är ingenting som behöver motiveras och diskuteras. Alla tycker illa om massmodernismen.”) Langhorst drar en parallell: ”Precis som i fallet med kvinnohatet, handlar förortshatet naturligtvis om makt. Hat är ett effektivt medel för att erövra eller bibehålla makten. Förortsborna ska veta sin plats.” Klasshat som riktas nerifrån upp har på senare tid debatterats och konstaterats vara hotfullt, men klasshat uppifrån och ner känns inte ens igen, menar Langhorst.

Grundtanken hos Langhorst är att de problem som tillskrivs förorten (”förorterna” kan ju förresten vara mycket olika, men det hör egentligen inte hit eftersom begreppet i det allmänna snacket ändå klumpas ihop till en och samma idé) inte är etnicitetsproblem utan ett resultat av växande klassklyftor. I samband med revolten i Husby nyligen var hon en av dem som kommenterade, ett bra tillfälle att ännu en gång säga att det inte är någon vits med att komma släpande med det gamla rasistkortet i de här sammanhangen – det är klassklyftorna vi ska åt, det duger inte att etnifiera gemensamma samhällsproblem. Att detta sägs i andra länder ser ut att vara av stor vikt för oss här i Finland. Till exempel har Helsingin Sanomat efter Husby stort och en gång för alla slagit upp att problemet i förorter inte är etnicitet, utan arbetslöshet (HS 3.6.2013).

Langhorst sätter många saker i nytt perspektiv. Som när hon tar upp hedersvåldet som en mediernas darling, ett problem som är förkastligt och som måste utrotas – och det är förstås sant. Men hur är det med till exempel det alkoholrelaterade våldet? ”Det betraktas som normalt att folk slår ner varandra efter ett krogbesök, att kvinnor blir misshandlade av packade herrbekanta, eller att män våldtar berusade kvinnor.” Medier och polis betraktar hedersvåld som samhällshotande trots att antalet alkoholrelaterade brott är betydligt större. Hon analyserar köp av tjänster som städning i hemmet och kritiserar ”den bildade klassen” för att helt tappa orienteringen beträffande rasproblematiken. Ytterligare ett högintressant stråk i boken är kritiken av förortsjournalistiken som tendensiös. Det finns en viss mall som artiklar och reportage från förorter ska följa och en förkolnad bil ser inte lika bra ut om den saknar höghus i fonden. Mediebilden stämmer därför inte alls överens med verkligheten.

Vi är förresten många som på senare tiden reagerat på Hufvudstadsbladets rapportering från östra Helsingfors. I färskt minne finns till exempel den stort uppslagna misärartikel som pryddes av rubriken ”Här kan man förlora allt” och där journalisten gick runt på Revalsplanen i Östra centrum och talade med de mest lättillgängliga, det vill säga A-laget. Artikeln illustrerades med en stor bild på dessa A-lagare. En annan kampanjartikel hade rubriken ”Här kommer bilar att brinna”. Hela östra Helsingfors hade på en grafisk karta markerats som riskområde. Den gången diskuterade vi vid frukostbordet vad invånarna i lyxvillorna i närheten tyckte om just den här dissvinklingen. Jag har också flera gånger reagerat på att samma tidning helt uteslutit östra Helsingfors när det listats smultronställen, trots att vi som bor här alla kan gå i god för att möjligheterna till mycket hög livskvalitet här är utmärkta – bättre än till exempel i Ulrikasborg, där vi också bott. För inte så länge sedan träffade jag en bekant som köpt lägenhet i ett eftertraktat område i Nordsjö. Hans bank hade avrått honom: finlandssvenskens sista utpost i Helsingfors är Brändö.

Mer än väl känner jag själv till den nollställda min som inträder när jag för en ny bekantskap förklarar var jag bor: när jag säger ”längs metron” stelnar uttrycket, när jag preciserar ”förbi Östra centrum” är avskrivningen ett faktum. Man har inte varit där, man vill inte dit, men man vet allt om hur det är där borta i det stora obehagligt okända. Ändå kan jag med handen på hjärtat säga att min familjs livskvalitet ökat oerhört mycket i och med flytten till förorten. Till och med tillgången till service på svenska är bättre än i centrum och de anrika södra stadsdelarna, dagis är mycket bättre eftersom tillgången till kompetent personal är större, det finns en bra svensk skola, det finns grönområden och simhallar, det är lugnare, folk är gladare. Det kan ju vara som Langhorst skriver att den ursprungliga idén med förorten fallit i glömska. Innan förorterna byggdes bodde många familjer i innerstaden i trånga kyffen utan tillgång till bekvämligheter och grönområden. Förorten skulle bli det goda livet och planerades till exempel så att barns rätt till lek skulle prioriteras högre än bilarnas framfart. I många förorter har detta också lyckats.

Hur skulle då Langhorsts Utopia se ut? För det första skulle det vara en mångkärnig stad där livet inte går ut på att bevaka sin plats i hierarkin. Inte ett överprissatt, överbelastat och överskattat centrum där resten blir periferi, utan en stad med flera centrum, skapad och byggd utifrån en tanke om att det ska vara möjligt att existera tillsammans. Förortshat är en högst politisk bok, en bok jag saknat, en nästan renande upplevelse i stil med Stefan Sundströms Stefans lilla röda. Den är en bok om vår tid, om vad vi är, om vad vi kan bli, och framför allt: om hur mycket vårt boende betyder för oss, och om hur boendet därför kan utnyttjas som maktmedel. ”I en sann demokrati”, skriver Langhorst, ”ska du inte behöva ha en viss ekonomisk standard för att kunna påverka din livssituation.” Nu gäller det att kämpa mot tendensen att blanda ihop begreppen konsumentmakt och demokrati. Det är en daglig kamp, i förort och kärna.

 

Anna Friman

 

Johanna Langhorst: Förortshat, Ordfront 2013

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.