Because it works, bitches!” Så lyder biologen Richard Dawkins svar på frågan varför vi borde lita just på den vetenskapliga metoden då vi försöker luska ut hur livet och världen och universum och allt det där funkar. Och rätt har han. Följer man metoden är det helt enkelt oundvikligt att vår kunskap om världen ökar. Via felsteg, jovisst. Pinsamt långsamt i bland, absolut. Men steg för steg närmar vi oss de rätta och ständigt noggrannare förklaringarna till olika fenomen.

På 1930-talet tog ekonomin som vetenskap stormsteg framåt med Keynes nya makroekonomiska teorier. För första gången kunde man med hjälp av en ekonomisk teori förutspå vad som händer i verkligheten. Hittills hade ekonomisterna endast pysslat med stiliga ekvationer och matematiska modeller som till pappers fungerade utmärkt, men hade ingenting med verklighetens komplexa dynamik att göra.

Genom tillämpningen av Keynes teorier upplevde västvärlden efter andra världskriget en aldrig tidigare skådad period av välmående och relativt stabila ekonomiska förhållanden.

 

De som fick betala för att alla hade det bra var de, som med hjälp av spekulativa bubblor och djupa kriser tidigare hade kunnat bli superrika. Så på 1970-talet, surfande på oljekrisens och recessionens vågkam började man på allvar svartmåla Keynes idéer om att finansmarknaden måste regleras och depressioner skulle förhindras genom offentliga satsningar. Man ville naturligtvis ge vetenskaplig legitimitet åt sin ideologi att låta marknadskrafterna härja fritt. Och så hade man ju redan en teori: den, som Keynes och historien visat vara oduglig. Så man tog fram kejsarens gamla kläder, borstade av värsta dammet, broderade lite här och där med än mer komplicerade matematiska modeller och kallade resultatet för neoklassisk ekonomi.

 

Den här motsvarigheten till en återgång från heliocentrisk till ptolemaisk världsbild har nu undervisats i universitet så länge, att det vuxit upp hela generationer av ekonomister som tror att jorden är platt. Och då dessa viskar sina idéer i öronen på politiska beslutsfattare, börjar EU snart likna det Europa som samma teorier gick bärsärkagång i under åren efter första världskriget. Den här gången får vanligt folk betala dyrt för finanssektorns stora blåsning efter att regleringen avskaffats; då var det krigsskadestånden som åstadkom lidande och den ökande bitterhet som tog sitt uttryck i rasism, våld och, till slut, ett andra världskrig.

 

Nu som då, låter man bli att sätta fart på ekonomin. Då visste man inte bättre. Nu vill man helt enkelt inte.

I stället skyfflar man pengar åt finanssektorn som står bakom hela krisen, stramar åt offentliga sektorn, yrar om att balansera statsbudgeten och låter folk gå arbetslösa då realekonomin paralyserats.

När man ser hur enkelt en hel ”vetenskap” kunnat styras tillbaka till den proverbiala stenåldern i ideologins tjänst, lär det nog dröja länge innan citationstecknen kan avlägsnas och läran om hushållandet med knappa resurser igen kan återfå sin legitimitet.

 

Susanne Björkholm

är vetenskapsjournalist

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.