Plan Finlands vatten- och sanitetsprojekt i Indien sponsoreras av de finländska storföretagen Metso och Kemira. Susanna Saikkonen, som ansvarar för Plan Finlands företagssamarbete, ser inga problem i att organisationen arbetar med företagen som verkar inom Indiens kanske smutsigaste branscher. Räddar sponsortoaletter landet som lider av enorma vattenproblem?
Barnrättsorganisationen Plan Finland har inom vattenvård länge samarbetat med två av Finlands industriella tungviktare, Metso och Kemira. Med Metso jobbade man tidigare med sanitetsförbättring i Kina, i dag med fokus på Delhi, Indien. Tillsammans med Kemira låg fokus först på Etiopien, i dag i indiska Hyderabad.
Det är mer än en slump att det sydasiatiska jättelandet står i fokus. Bägge företagen vill tjäna på landets explosiva ekonomiska tillväxt, och i ett land som tampas med vattenbrist och enorma skandaler inom den tunga industrin är det bra att se ansvarsfull ut, även om ens egen verksamhet annars bidrar till problemen.
Plans tvååriga projekt med Metso i Delhi strävar efter att förbättra tillgången till vatten och toaletter bland skolbarnen i Delhi. Plans internationella takorganisation har drivit ett omfattande sanitetsprojekt runtom i Indien under en längre tid. Organisationens fokus ligger på att främja barnens rättigheter i världen, och att satsa på sanitetsförsörjningen i skolor har konstaterats vara ett effektivt sätt att tackla ett antal problem, säger Susanna Saikkonen på Plan Finland.
– Sanitetssituationen i skolorna har en stor betydelse för ifall barnen överlag går i skola. Vatten och toaletter minskar på mängden barn som hoppar av och förbättrar flickornas möjligheter att delta, i synnerhet under tonåren.
I Hyderabad varar projektet längre, fem år, men grundidén den samma. En viktig skillnad är att samarbetet med Kemira även strävar efter att vidareutbilda tekniker på ett lokalt vattenverk.
En del av problemet
Att Plan organiserar denna typ av punktprojekt tillsammans med företag som verkar inom bland annat kemi-, bygg- och gruvbranschen kan verka ironiskt. Det är verksamhetsområden som ofta lider av en hel del korruption och kopplingarna till miljöförstörelse och social degradering är starka. Även de största indiska mediebolagen har under senare år flitigt dokumenterat de otaliga skandalerna.
Indien lider av enorma miljöproblem, som vidare förvärrar det ansträngda sociala läget. Vattensituationen i landet beskrivs bäst som katastrofal. Att få eller inte få vatten är en daglig fråga som på olika sätt plågar de flesta indier, i olika samhällsskikt och på olika håll i landet. Från bonden som tar sitt liv på landsbygden, via slummen i utkanten av staden till höghuset i södra Mumbai är vattenfrågan konstant närvarande.
I de fullpackade storstäderna är den katastrofala sanitetssituationen vardag, och industriella storprojekt på landsbygden har en tendens att antingen förgifta grundvattnet eller lägga enorma markområden under konstgjorda sjöar. Här har de finländska storföretag som tagit sig in på den lukrativa marknaden främst varit en del av problemet.
Efter höga profitförväntningar och en snabb expansion i Indien de senaste tre åren, rapporterade Kemira i april att företaget drar sig ur landet på grund av dålig framgång. Samtidigt målar Indiens ledande dagstidningar en problematisk bild av Kemiras samarbetspartner IVCRL, inte minst på grund av oförklarliga betalningar från statligt håll.
Metsos suspekta kunder
Till skillnad från Kemira tycks Metso utåt sett vara en framgångsberättelse. Om man skriver sökorden ”Metso India” på de största indiska dagstidningarna ger det en lång lista på det finländska företagets klienter i Indien. Bland kunderna finns bland andra gruvföretagen BMM Ispat, Vedanta och Aryan Coal, samt ingenjörsjättar så som Jaypee Group.
Metso India Ltd fungerar i dag inom gruvindustri och tunga byggnadsprojekt så som landsvägar, automation, papper och energi. Företaget stoltserar med en stark position på den indiska marknaden, i synnerhet inom gruvteknologin, där Metso är marknadsledare i flera nischer. Metso Minerals har levererat bland annat järnförädlingsteknologi till BMM Ispat i Bellary, Karnataka och pumpar till Vedantas aluminiumraffinaderi i Lanjigarh, Orissa.
Vedanta har mött protester både i Indien och globalt då det framkommit att företagets bauxitgruva effektivt förstör adivasigruppen Dongria Kondhs levnadsmöjligheter i området Niyamgiri i sydvästra Orissa. Tidigare detta år bestämde den högsta domstolen i landet att ursprungsgruppen själv skall få bestämma ifall området får utnyttjas för gruvindustri. Bristen på bauxit från Niyamgiri fick Vedanta att stänga förädlingsstationen i Lanjigarh som byggts uttryckligen med tanke på råvaran från adivasiområdet. Metso levererade ”världens största enskilda order av pumpar” till raffinaderiet i Lanjigarh.
Gruvorna i Bellary, därifrån även BMM Ispats stålfabrik – dit Metso levererat praktiskt taget all utrustning – får sitt råmaterial, stängdes temporärt år 2011 då det visade sig att gruvindustrin i området plågats av genomgående korruption och fiffel med politiker på toppnivå. Bellary är även känd för sina extrema miljöproblem och den före detta lantbrukarbefolkningens nuvarande beroendeförhållande till gruvindustrin.
Kriterier för samarbete
Susanna Saikkonen ansvarar för Plans företagssamarbete i Finland. För att få samarbeta med Plan måste ett företag uppfylla vissa kriterier.
– Vi har inget att göra med branscher som är direkt skadliga för barn: tobak, alkohol, vapen och pornografi, säger Saikkonen.
– Sedan finns det ju sådana här tvivelaktiga områden så som gruv-, skogs- och oljeindustrin. De är inte direkt förbjudna, men visst är man alltid tvungen att fundera på riskerna.
Saikkonen säger att Plan upprätthåller vissa kriterier angående allvarliga förbrytelser mot mänskliga rättigheter. Samarbetsföretagen skall på papper binda sig till att stöda människors, i synnerhet barnens rättigheter.
Hur övervakar ni detta i praktiken?
– Vi ser vad för offentlig information vi hittar. Sedan skall företaget ha förbundit sig till någon slags internationell standard. Utöver det kollar vi med den lokala avdelningen, i detta fall Plan India, att de inte motsätter sig samarbetet.
Initiativet för projekten har vanligtvis kommit från företagssidan. Om problem framkommer diskuterar Plan självklart med partnerföretagen, menar Saikkonen. Att Plan i Indien samarbetat med Metso och Kemira, och även Nokia – som varit direkt inblandad i såväl lönedumpning som skattesmitning i Indien – är enligt henne delvis en slump, och beror på utbudet av finländska multinationella företag överlag. Vem de finländska företagen levererar till är svårt att styra.
Den ekonomiska delen av företagssamarbetet är fortfarande relativt liten, oftast handlar det inte om pengar utan teknologi och kunnande, säger Saikkonen. Självklart söker Plan även efter pengar, men ofta handlar det om att hämta in ett kunnande som organisationen annars inte skulle ha. I de indiska fallen har det dock handlat om traditionellt ekonomiskt stöd, projektfinansiering och vad som kallas corporate social responsibility, företagsansvar.
– Man vill stöda det lokala samhälle som företaget har verksamhet i, vara med i utvecklingen. Detta är ganska typiskt i Indien, att företagen deltar i det sociala arbetet.
Metsos och Kemiras sanitetsprojekt hänger inte direkt ihop med företagens produkter, utan med verksamhetsområdet och intressen i den generella vattensituationen i landet.
– Man har också tänkt att företagens indiska arbetare skulle kunna delta i volontärarbete eller liknande, säger Saikkonen.
Nya lösningar krävs
Så hurdana lösningar kan Plan erbjuda? De största indiska städerna har vuxit oerhört snabbt under de senaste årtiondena. Delhi har sedan åttiotalet fått över femton miljoner nya invånare och antalet nya invånare i tidigare lilla Hyderabad är kring sju miljoner. Infrastrukturen kommer inte att klara av denna typ av befolkningsökning.
– Man kan inte börja bygga avloppsnätverk på ett område med tio miljoner invånare. Vattenlösningarna måste vara helt annorlunda än de vi är vana med. Vi har latriner som fungerar utan koppling till avlopp och olika lagringslösningar, säger Saikkonen.
– Ett viktigt element är att aktivera invånarna, att mobilisera barnens föräldrar att vara uppmärksamma på vattenkvaliteten.
De indiska storstäderna är ökända för sin ovilja att lyssna på de mindre bemedlades krav, men Saikkonen ser ändå optimistiskt på invånarnas egna möjligheter att påverka den offentliga sektorn, ifall medborgarorganisationer kan erbjuda dem de tekniska färdigheterna att exempelvis mäta vattenkvaliteten.
– I Hyderabad var människorna väldigt kritiska och redo att klaga till myndigheterna ifall något var fel. Påtryckningen från invånarna är viktig då nya vattenlösningar skall implementeras.
Saikkonen menar att det inte räcker att försöka samarbeta med myndigheterna utan att befolkningen måste uppmuntras att kräva en förändring.
Otso Harju
