Peter Mickwitz Passport Somaliland är en ilsken stridsskrift som ändå lyckas gå bortom det rent politiska, skriver K.A. Andreas Holmström.
För att börja med det väsentliga: läs Peter Mickwitz Passport Somaliland. Det är en uppmaning. Passport Somaliland är en brännande aktuell stridsskrift, en viktig stövel rakt ned i det ”radikalhögervänsternynationalistpopulistiska partiets” (Sannfinländarnas) Finland. En liten bok utformad som ett pass för Somaliland, den del av Somalia som utropade sin självständighet 1991, utan att bli erkänt av något enda land. Berättelsen börjar där, i denna okända utkant av världen, men den handlar lika mycket om Finland, i en annan lite mer känd utkant av världen. Ja, den handlar huvudsakligen om detta Finland, om Suomaliland, här och nu; ett ilsket skri i världen.
Formen är en tvådelad ”essä” eller ”reflektion”, och den är tunn, bara dryga fyrtio sidor i något-större-än-ett-riktigt-pass-format. Tonen är ofta saklig och konkret, historia passerar och linjer dras mellan dessa Somali och Suomali, deras likartade folkmängd och historia.
Mickwitz är framförallt en tänkande individ och reflekterande poet, här också politiskt fräck och rejält egensinnig. ”Spräng finland” uppmanar han (tillsammans med en handfull andra länder), och ”jag vill bo i sprängfinland”, och ”Lever jag i Nordens Serbien?”. Trots detta är denna lilla eldskrift är inte bara arg och politiskt, den går bortom sådana kategorier.
En liten stor smula
Det citeras flitigt, ur Musil, ur Ekelöf, ur husgudarna Bataille och Blanchot. Och i texten interfolieras tankar om jaget, om historia, om glömska, om solidaritet. Och om språket, om skrivandet och poesin. Det är en självständig röst som talar, en röst som skiter i genrer, som skiter i att vara till lags. En röst som talar klarspråk med poesin som tveeggat svärd. Den hugger både utåt och inåt. I sin genreupplösning får Mickwitz litteraturen att vackla till, att bli något annat. Den första delen avslutas med en betraktelse över björkens vithet, och här blir också själva boken/häftet/passet något vitt. Texten blir genomskinlig. En vithet som via bländningen kommer nära utplåningen, man ser inte längre björkarna för allt vitt.
Den avslutande essän uppmanar till kommunikation och handling, som sig bör med en stridsskrift. För vad Mickwitz vill är att tala för en gemenskap bortom språk och gränser – han talar om att öppna världen. Han talar om språknationalismens idioti, om nationalismens idioti: ”flaggor är medvindsriktade yxblad”. Men gemenskapen kräver naturligtvis också en ansträngning, för språket är som sagt tveeggat, ”samtidigt bro samtidigt avgrund”. Själva boken kräver också en ansträngning, en ansträngning som borde krävas av varje människa.
Ska något negativt sägas om Passport Somaliland? Mickwitz stundvisa språkliga putslustighet kunde jag kanske nämna, men låter det passera. Den är ändå marginell, obetydlig. Lika obetydlig som att Karl Ove Knausgård får sig en nätt känga: ”Jag skulle vilja läsa en bok som är en tiondel, som är en smula. En bok som inte består av sex 500-sidiga delar.”
För faktum är att Mickwitz själv har format en smula, en utsökt liten stor smula. Långt mer skulle kunna citeras ur Passport Somaliland, hela boken till och med, men nu bara några avslutande meningar: ”Jag skulle vilja läsa en bok vars framgång inte mäts i hur många som läser den eller i hur synlig den gör författaren, utan vad den gör i världen.”
Nu är den i världen, må den göra sitt.
K. A. Andreas Holmström
Peter Mickwitz: Passport Somaliland. Ellips förlag, 2012.
