7, 300, 149, 638, 2 000 döda – vi har blivit vana med nyheter om antalet dödsoffer på gatorna i Egypten. Under de 18 dagar långa protesterna före Mubaraks fall i februari 2011 dog cirka 900 personer runt om i landet. I år har ungefär lika många satt livet till bara under några dagar i augusti och en stor del av dem på två avgränsade områden, protestlägren Rabaa al-Adawiya och al-Nahda i Kairo. Att kalla dessa demonstranter pro-Mursi är missvisande, då många av dem inte tillhör muslimska brödraskapet och titulerar sig anti-militärkupp eller pro-demokratiaktivister. På min dataskärm flimrar bilder på krypskyttar och porträtt av kompisars vänner som satt livet till, men ändå är det inte våldet som gör mig sjuk av sorg. Egyptens militärstyre överraskar inte på den punkten. Det gör däremot det stora antalet liberala egyptiers aktiva försvar av våldet.

 

”Det är som att operera bort en cancertumör för att rädda kroppen. Jag känner ingen sympati för demonstranterna. De gjorde detta mot sig själva.”

Tårarna stiger i ögonen, då en egyptisk bekant med magisterexamen från Finland använder cancermetaforen för att försvara militärstyrets brutalitet mot de dittills i det stora hela fredliga demonstrationerna. Denna typ av retorik ignorerar det faktum att så gott som varje familj i Egypten hyser såväl islamister som liberaler. Vill man bli av med islamismen genom operation måste man skära i livsviktiga organ. Patienten skulle knappast överleva.
En god vän till mig, Bilal, berättar på Facebook om sin 20-åriga syster som blev träffad i magen av två kulor då hon passerade förbi sammandrabbningarna i Rabaa. Hon opererades direkt och gavs goda chanser att leva vidare utan mjälte och njure. Samma tur hade inte fyra av Bilals vänner som satte livet till samma dag inne på Rabaa. Sex dagar senare avlider också Bilals syster. Han ser inte längre värdet i ”fredliga” demonstrationer med blodig utgång. ”Det är min tur att bli våldsam”, skriver han på Facebook.

 

Tahrirtorgets symbolvärde har varit stort för den egyptiska demokratirörelsen, men håller nu på att tappa sin mening. Marwa Fikry Abdel Samei från statsvetenskapliga fakulteten vid universitetet i Kairo har skrivit om torgets transformation. På 60-talet gav president Nasser torget namnet Tahrir (”befrielse”) till minne av Egyptens frigörelse från Storbritannien och sedan den 25 januari 2011 har torget blivit en symbol för folkets befrielsekamp mot inhemska despoter. Enligt Marwa försvann denna symbolik i och med att general al-Sisi uppmanade egyptierna att samlas på Tahrir den 26 juli för att visa militären förtroende och därmed också ge den mandat att ta i med hårdhandskarna mot ”den andra revolutionens” motståndare.

Folket och unga liberala samlades på torget i tusental för att fira sin seger över muslimska brödraskapet och de blev underhållna av kända sångare som också uttryckte sitt stöd för militären och den nya regeringen. Folkfesten på Tahrir ansågs legitimera deras seger, men samtidigt upphörde torget att vara ett pulserande forum för samhälleliga diskussioner. Den revolutionära och politiska andan fick ge vika för militäruppvisningar och annan underhållning. Befrielsetorget var befriat från islamister och förtrycket av dem kunde nu återupptas med löften om säkerhet.
Enligt många rapporter var protestlägret Rabaa al-Adawiya mycket likt det jag upplevde på Tahrir i januari 2011, utom i hur det hela slutade. Sympatin från omvärlden förblev lam och festen på slutet uteblev. Inget fyrverkeri, men desto fler brinnande tält. Ingen ugnsbakad batat, men desto fler brända kroppar. Inget viftande med röd-vit-svarta flaggor, men nog blodröda gator, kroppar insvepta i vita dukar och de överlevandes svarta anleten.

Inga Härmälä

Lämna en kommentar

Spara namn, e-post och webbadress i den här webbläsaren till nästa gång jag skriver en kommentar.


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.