Den feministiska rörelsen skall gälla alla kvinnor

av Ny Tid

Den finländska feministrörelsen måste inkludera rasifierade kvinnor och deras kamper, anser Kristin Tran. Hon är ordförande för Interfem, som är en feministisk antirasistisk tankesmedja i Sverige.

Kristin Tran besökte Helsingfors första veckan i augusti på inbjudan av initiativtagare till ett feministiskt antirasistiskt nätverk i Finland (som Ny Tid skrev om i nummer 33/2013). Det är både den tysta vardagsrasismen och de statliga institutionernas diskriminering av rasifierade kvinnor som driver hennes fortsatta engagemang som ett språkrör för den feministiska antirasistiska rörelsen i Sverige. Rasifierad (eng. racialized) är ett begrepp hon använder för att beskriva människor som bemöts som stereotyper på basen av föreställningar om människoraser och fördomar om människor baserade på deras hudfärg, etnicitet eller religion.

Under sin uppväxt i Uppsala bodde Tran i en ganska vit miljö och eftersom hennes mamma är från Vietnam stack hon ut i mängden och fick ofta frågan ”Var kommer du ifrån?”. Den personliga upplevelsen av främlingsskap och universitetsstudierna i sociologi och genusvetenskap förde henne så småningom till posten som Interfems ordförande och hennes nuvarande jobb på byrån mot diskriminering i Norrköping.

 

Kampen om plats i feministrörelsen

Då partiet Feministiskt Initiativ grundades i Sverige år 2005 gick Tran genast med. Det var där hon träffade andra feminister som också var antirasister.

− Vi försökte driva antirasism inom Feministiskt Initiativ, men det gick väl sådär. Där fanns väldigt många kvinnor från den gamla skolan av kvinnorörelsen och vi stötte på motstånd hela tiden, delvis öppen rasism, men också att man ignorerade frågorna eller var rädd för att prata om dem av rädsla att säga fel, berättar Tran.

Då det inte fanns någon plattform för Tran och de andra rasifierade feministerna hon träffade, skapade de ett eget forum där de kunde samlas, diskutera och utveckla strategier för att bemöta diskriminering och hjälpa varandra och andra rasifierade kvinnor till bättre positioner i samhället. År 2006 grundades så Interfem för att skapa ett utrymme där rasifierade kvinnor på egna villkor fick utforma sin egen definition av feministisk antirasism. Ett gemensamt språk stödde dem i kampen mot de rådande maktstrukturerna.

− För att den antirasistiska feminismen skall kunna påverka den traditionella feminismen och förändra den, måste den antirasistiska feminismen formera sig själv först. Man måste vara en grupp och ha klart för sig vad ens vision av samhället är.

Det första målet med Interfem var att skapa jobb åt rasifierade kvinnor, men det första projektet de fick finansiering för och som gjorde Interfem känt var Makthandboken, som i kompakt form ger rasifierade kvinnor och transpersoner resurser att identifiera och bemöta härskartekniker inom organisationer.

Arbetet mot diskriminering på arbetsmarknaden fortsätter och i år publicerades handboken Rekrytera rätt – För en rekrytering fri från diskriminering i ideella organisationer och det har arrangerats ett flertal utbildningar med samma tema runt om i Sverige. En annan viktig tjänst Interfem erbjuder är överlevnadsguiden på Interfems hemsida, som ger nyanlända kvinnor den slags nödvändiga information som svenska myndigheter inte ger ut, t.ex. hur man reagerar då man stöter på rasism eller sexism på arbetsmarknaden.

 

Papperslösa kvinnor

Under föreläsningen på nätverksmötet i Helsingfors för Tran fram flera typer av diskriminering mot rasifierade kvinnor, som inte uppmärksammas tillräckligt. De traditionella feministernas kamp om exempelvis lika lön måste också ta strid om rätten att få bli anställd på lika villkor, eftersom rasism och diskriminering på arbetsmarknaden hindrar många rasifierade kvinnor från att få jobb de är kvalificerade för. Papperslösa immigranter har inte ens rätt att arbeta.

En av de mest brännande frågorna som Tran vill att den antirasistiska feministiska rörelsen skall arbeta med är de statliga strukturer som bland annat diskriminerar papperslösa kvinnor, som inte har rätt till skydd på kvinnojourer och inte får uppehållstillstånd vid brottsutredning.

− Den feministiska rörelsen skall verkligen gälla alla kvinnor – på allvar. Då handlar det om att uppmärksamma situationen för papperslösa kvinnor. En stor fråga inom feminismen är våld mot kvinnor, framför allt våld i nära relationer, men vissa kvinnor i Sverige omfattas fortfarande inte av det skyddet.

Det är en hel del problem som papperslösa kvinnor stöter på, eftersom utlänningslagen är överordnad kvinnofridslagen.

− Att vara kvinna och förföjd på grund av sitt kön i sitt hemland är enligt FN:s flyktingkonvention ett skäl att få uppehållstillstånd, precis som sexuell läggning, men det tillämpas inte idag.

Ett exempel Tran nämner är att tortyr är ett skäl för att få uppehållstillstånd enligt flyktingkonventionen, men då en kvinna tillfrågas om hon utsatts för tortyr, berättar man inte för henne att våldtäkt kan räknas som tortyr. ”Ain’t I a Woman” är en svensk kampanj, som under de senste åren har synliggjort avsaknaden av genusperspektiv i asylprocessen och de konsekvenser detta leder till. Namnet på kampanjen är ett känt citat som yttrades år 1851 av den frigivna slaven Sojourner Truth under ett av hennes tal mot slaveriet i USA.

 

Finland i startgroparna

Ett trettiotal personer från olika organisationer samlades i Villa Salin på Drumsö för att lyssna på Trans föredrag och diskutera grundandet av det antirasistiska feministiska nätverket Antirasismi X i Finland. Tran är uppenbart glad över att få dela med sig av sin kunskap och erfarenhet för att stöda transformationen av den traditionellt vita feminismen och det ofta genusblinda antirasistiska arbetet i Finland.

Efter sin föreläsning om antirasistisk feminism och långa diskussioner med initiativtagarna till nätverket, säger hon att energin och aktivismen är densamma som hon själv upplevde i Sverige för sju år sedan, då Interfem grundades. I Sverige har man under de senaste åren hittat varandra, blivit fler, etablerat nätverk och utvecklat ett motstånd.

− Det känns nästan som att det finns ännu mer energi här nu än vad det finns i Sverige. Här är man i början av något nytt, det finns energi. I Sverige kanske vi blivit lite bekväma. ”Ja, nu har vi vår grupp här. Vi känner oss trygga och vi kan sätta dit dem om vi vill.” Vi kan säga: ”Nej nu bryter ni mot lagen, nu får ni rätta till det här”. Men det finns fortfarande mycket kvar att göra, säger Kristin Tran.

Inga Härmälä
Foto: Laura Böök

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.