45 procent av de finländska kvinnorna känner en kraftig rädsla för att bli feta. Tre fjärdedelar av västvärldens kvinnor har inte en normal relation till sin kropp och till mat. Jag är en av dem, skriver Mia Näslund i sin recension av Softa Torvalds bok Hungrig.
Jag har haft bulimi och ortorexi (extrem träning och fixering vid nyttig mat). Min räddning blev feministisk teori och jag lärde mig att resonera med mig själv med hjälp av feministiska verktyg för att komma ur den onda tankecirkeln. Men jag tror aldrig att jag kommer att ha en avslappnad relation till mat. Eller till min kropp.
Om vi skärskådar den kvinnliga kroppens status i den västerländska sfären ur ett makroperspektiv i form av media, reklam och populärkultur tangerar skönhetsidealet det absurda. Kvinnokroppen ska tuktas: det ska lyftas, skäras, slätas, rakas, vaxas, döljas, framhävas, skrubbas, bantas, vissa delar ska förminskas medan andra ska förstoras. Syftet med skönhetsindustrin är att du aldrig kan bli perfekt för då kan den inte sälja sina produkter, baserade på kvinnors rädsla för att inte nå upp till de rådande omänskliga skönhetsidealen i vår del av världen. Kommersialismen och patriarkatet i en barock dans i vilken skönhetsjakten blir ett opium för kvinnor. Maten är din fiende och din kropp ett slagfält. Jag skulle vilja beskriva det som ett slags paranoidt tillstånd. Ur paranoian föds sjukdomstillstånd som anorexia, bulimi, drinkorexi och ortorexi, med andra ord tvångsmässig besatthet av mat och att inte äta den.
Moderskap
Journalistetn Sofia Torvalds fick på nära håll erfara ätstörningens mekanismer när hennes dotter blev sjuk. Hungrig baseras på intervjuer både med tjejer med ätstörningar och med deras föräldrar samt med experter. Torvalds vill med sin bok synliggöra att ätstörningar är väldigt vanliga, att föräldrar har en viktig roll för ett barn med ätstörningar och till sist visa hur det är att ha ätstörningar i dagens samhälle och hur vården ser ut. Boken är också en uppgörelse med sjukvårdens sätt att behandla fenomenet ätstörning och författaren bidrar med sin egen berättelse.
Torvalds beskriver hur hon kände skam för att ha misslyckats som mamma för att dottern blivit sjuk. Hon konstaterar att det är mammors liv som förändras mest då deras barn insjuknar och i familjeterapin upplever många mödrar att de pekas ut som skyldiga till dotterns sjukdom. Samhället har andra förväntningar och krav på moderskap jämfört med faderskap. Kvinnans identitet är mer fastkedjad till moderskapsidentiteten där egenskaper som duktig och effektiv är synonymt med ”mamma”. Därtill förväntas mamman också vara vacker och fysiskt i topptrim. Damtidningar och skvallertidningar påminner (piskar) mödrar till att hetsbanta efter graviditeten och inte glömma att vara ”fräsch och attraktiv” för sin man och för sin omgivning.
Några citat från mödrar till insjuknade döttrar fick mig att få en djupare förståelse för familjelivet. En mamma beskrev det som att ha en liten bebis, en annan hur hennes 17-åriga dotter agerade som en treåring och en tredje ”som en demon som kommit in i mitt barn”.
Torvalds betonar att föräldern inte ska vara terapeut för sitt eget barn och ska inte behöva ta ansvar för vården. Men frågar sig: var går gränsen för vad en förälder ska göra? Det framstår som att ansvaret som en förälder bär på är svårdefinierbart i ett sjukdomstillstånd som ätstörning. Ett ansvar som även präglas av ensamhet på grund av brist på stöd och förståelse från arbetsgivare och samhälle.
Författaren anser att hälsovårdare behöver stöd och utbildning. Genom sin egen erfarenhet och intervjuer med föräldrar och experter konstaterar Torvalds att sjukvårdpersonal och hälsovårdare ställer fel frågor, medan föräldrarna har lärt sig den hårda vägen. Öppenvården borde ha mångsidig och specialiserad ätstörningsvård. Många sjukhus erbjuder vård alldeles för sent och alternativ vård kräver en tjock plånbok.
Konsekvens och empati
Kommunikationen blir ytterst viktig i familjelivet som sträcker sig 24 timmar om dygnet. Rädslan är ett återkommande känslotillstånd eftersom föräldern är rädd för att säga något fel så att barnet vänder ryggen till och försvinner djupare in i ångestträsket. Det handlar om att få barnet att tänka ”friskt”, uppmuntra till att tänka normala tankar för att sjukdomen är inkorporerad i själva identiteten. En anorektiker förklarar: ”Min terapeut frågade nångång hur stor del av mina tankar som går åt till att tänka på ätstörningen. Varje tanke var relaterad till den på något sätt. Och minst 75 procent av tankarna handlade om vad jag skulle äta.” Depression och självhat är vanligt bland patienter med ätstörningar. Man kan inte bli helt frisk på sjukhus (dock friskare), utan det är i hemmamiljön som den sjuka måste träna på att leva ett vanligt liv. Nyckeln till att nå fram i tillfriskningsprocessen som förälder är att vara konsekvent och samtidigt empatisk. Torvalds kritiserar hur medierna skildrar ätstörningar i en kultur där viktkontrollen har blivit en norm. Istället för att öka förståelse och kunskap om till exempel anorexi, är det en sensationslysten ansats med smaskiga rubriker som dominerar i pressen. Det här ger en billig eftersmak till överlevare och deras anhöriga av en plågsam sjukdomsprocess.
Boken innehåller flera viktiga berättelser och perspektiv. I synnerhet då det kommer till att synliggöra föräldrars skuldkänslor: är det mitt fel att min dotter inte vill äta? Här lyfter Torvalds fram ett genusperspektiv när hon skriver om den speciella utsatthet av skuld som mammor känner just för att de är mammor i en heteronormativ samhällsordning.
Mia Näslund
Sofia Torvalds: Hungrig. En bok om ätstörningar och föräldraskap. Schildts & Söderströms, 2013.
