Socialistpartiets devis inför sommarens parlamentsval i Albanien var rilindje – pånyttfödelse – både för landet och för den vänster som sedan 2005 varit i opposition. Tillsammans med socialdemokratiska LSI säkrade de en för albansk politik stor majoritet på 84 av 140 parlamentssäten, i ett val som gick både lugnt och relativt juste till. Med andra ord ett rätt stabilt mandat för att driva igenom den pånyttfödelse som utlovats.
Framför allt hoppas den nya regeringen som tillträder i september kunna väcka nytt liv i medlemsförhandlingarna med Bryssel. Flera år i rad har Albanien fått avslag på ansökan om att upprätta sådana förhandlingar, med hänvisning till att reformarbetet inte räckt till. Här väntas nu särskild hjälp av tidigare brittiske premiärministern Tony Blair som hyrts in för att agera politisk konsult åt Edi Rama och hans regering.
Mycket av partiprogrammet andas pånyttfödelse, med löften om omfattande sociala reformer såsom ett reformerat pensionssystem, utbyggt stöd till utsatta grupper samt allmän och fri sjukvård. Inte en dag för tidigt i ett land som trots stadig tillväxt under 2000-talet fortfarande är ett av Europas fattigaste. Strax under en femtedel av befolkningen lever på mindre än två dollar om dagen.
Därtill utlovas reformer för att stärka landets hårt ansatta pressfrihet, till exempel starkare garantier för tillgång till offentliga handlingar. Sex av den nya regeringens 19 ministrar är dessutom kvinnor, vilket är det högsta antalet i Albaniens historia. Utnämningen av Mimi Kodheli som försvarsminister har fått särskild uppmärksamhet. Vad som också är lovande är att det är en relativt fräsch regering som tillträder: det är de flesta regeringsmedlemmars första ministeruppdrag. Tillträdande välfärds- och ungdomsminister Erion Veliaj har ett förflutet som politisk aktivist. Kontrasten till den avgående högerregeringen är tydlig. Valets förlorare, premiärminister Sali Berisha, har varit en del av Albaniens maktelit ända sedan kommunismens fall.
Men albanerna har lärt sig att inte ha för höga förväntningar på sina politiker. Och vänstern verkar inom samma korrupta system och politiska kultur som alla andra. Valkampanjerna var inte gratis och nu är det många, allt från företagare till falanger inom den organiserade brottsligheten, som väntar sig gentjänster. Det är inte helt utan orsak som många albaner är skeptiska, de som gick till valurnorna den 23 juni inte främst för att välja socialistpartiets Edi Rama eller socialdemokraternas Ilir Meta, utan för att rösta bort Sali Berisha, och som ser alla inom den politiska eliten som samma slags skurkar men med olika sloganer.
Vänsterns ambitioner att föra landet närmare EU och löften om social rättvisa ger hopp för stunden, men är än så länge bara löften och ambitioner. Samarbetet mellan Socialistpartiet och socialdemokratiska LSI uppstod strax före valet, då det senare partiet drog tillbaka sitt stöd för högerregeringen och slöt upp bakom Edi Rama. De två partierna vet knappast själva ännu i vilken utsträckning de kan lita på varandra och hur det kommer att fungera att regera tillsammans.
Morgondagen är dock klart ljusare nu än om Sali Berisha skulle ha lyckats klamra sig fast vid makten. Och det första eldprovet – att genomföra ett parlamentsval utan mer omfattande oegentligheter och våldsamheter, med ett tydligt resultat och en klar vinnare – är åtminstone avklarat. Få väntade sig att valet skulle förlöpa så smidigt som det gjorde. Låt se om inte Albanien kan fortsätta att överraska.
Axel Kronholm
är frilansjournalist
