Redan titeln pekar ut riktningen – Sov fortare – en anmodan från en samtid svårt anfrätt av felprioriteringar och befängda krav. Den allenarådande investeringsivern och det allenarådande hastighetsloppet utan vinnare får sig slängar av Metha Skogs (fd Waselius) slev, liksom kroppskulten och det dagliga uppdaterandets tvång. Men som behövlig motvikt finns ett lugn i Skogs diktning, en stillhet dikterad av landsbygd, långsamhet – och humor. En svart sådan som i inledningsstrofens något putslustiga: ”Slå ihjälpas åt/ Eller att inte leda någon/ fram till ett stup/ och säga/ – det finns hopp”.

Samlingen är indelad i fyra avdelningar med skilda klanger och färger. Den inledande har en konkret prosalyrisk ton och rör sig i något som skulle kunna vara ett svunnet landskap, med närvaro och detaljprecision. I de senare delarna öppnas både språket och terrängen mot en vidare värld, och antipatierna mot nutidsfenomenen växer. Mellanrum av diverse slag är återkommande, diktjaget ”ska fråga Ralf om sprickor som funktionsestetiska markörer” och natten kallas ”diket mellan två dagar”. En hålrumstematik som även manifesteras på omslaget – ett uppbrunnet stycke papper som lämnat efter sig en svart reva. Dessa mellanrum som går mellan folk, hus och dagar hos Skog, växer genom samlingen också allt smärtsammare mellan dået och nuet. Och mest alarmerande värker det i skarven mellan samhället och dess invånare:

Raka strån raka vägen raskare dra/ Krökta underkänns av Kommissionen som/ säger att det är vi som sagt att konsumenten är äggets höna att vi/ sagt att korna ska ha rätt lutning i sina tak/annars bli mjölken inte rak/

Här ur den avslutade sviten där människan (inte särskilt originellt men ändå träffsäkert) liknas vid myror, tar regnet och vinden, havet och skogen, av nödvändighet tag i taktpinnen. För det måste till ett motvärn och en motvärld menar Skog, något annat behövs än ”cybern/ som vi fyller med vårt pladder så att alltet/ inte ska vara så ensamt sen att dö till”. Men motvärlden i form av naturen håller ju på att ätas upp av den universella upphettningen, något som Metha Skog med en flyttfågels vishet också påpekar:

Stöter man på gråsäl långt in uppåt land/ är det knappast något istidsrudiment/ eller en sjöjungfruhund/sannolikare då att landet glidit in under sälen/ Ur flyttfågelperspektiv/ skrockas lång sång/ visågvi vavadevisa/

I sin sjätte bok tecknar Metha Skog ett ljust landskap som står inför en mörk framtid – en erforderlig reflektion. Hon skriver vackert och vasst, men ofta står också uppslaget och ämnet ivägen för dikten. Som om idén kom först och ordet efteråt som ett appendix, vilket gör texten stundvis tungfotad och tillkrånglad. I vägen står också den putslustighet som inledningsstrofen visade. För som kraftfullaste värn mot nutidsidiotin står kompaktare rader såsom ”som bäst räknar vi ut hur många varv jorden/ borde snurras tillbaka för att fås i urläge”. Ett värn liksom hos den avslutande diktens  fantasifulla syntax och typografi – där ämne och språk förenas och samtidigt pekar ut en ny riktning i Metha Skogs diktning. En riktning som även den spjärnar mot.

 

K.A. Andreas Holmström

 

Metha Skog: Sov fortare.
Ellips förlag, 2013.

Lämna en kommentar