”Det är dags att öppna upp för flera perspektiv”

1,3K

Vi behöver möten, dialog och en religionsundervisning med svensk prägel. Det säger religionsläraren Anna Lindholm som nyss flyttat från Stockholm till Helsingfors. 

Den senaste tiden har det diskuterats hur det finländska samhället borde förhålla sig till religion i olika sammanhang, som exempelvis i skolornas religionsundervisning och Yles andaktsprogram. Då jag frågar Anna Lindholm om skillnaderna mellan Sverige och Finland i detta avseende tvekar hon inte att säga att hon förhåller sig kritiskt till den finländska modellen.

Enligt henne borde Finland ge mer plats för andra livsåskådningar och nämner det nybyggda kapellet i Kampen i Helsingfors som hon tycker borde vara ett utrymme för tystnad och kontemplation, öppet för alla oavsett bakgrund, religion och livsåskådning.

– Nu säger säkert kyrkan att alla är välkomna, muslimer, judar och vem som helst, men man känner sig kanske inte så välkommen. Hur trygg är man att gå in i det där väldigt laddade religiösa rummet, som så tydligt är kristet?

Kapellet i Kampen ser Lindholm som en spegling av det finländska samhället i stort.

– Det är dags att öppna upp för flera perspektiv.

 

Media och religion

Precis som kapellet reserverats för dem som känner sig bekväma med den kristna tron har också Yles andaktsprogram hittills dominerats av ett fåtal kristna samfund. Lindholm tycker mycket om Radio Vega och lyssnar gärna på de religiösa programmen, men tycker det kan bli tröttsamt med för mycket evangelisk-lutherska inslag och hoppas på ett bredare utbud av andliga tv- och radioprogram.

– Jag skulle jättegärna se att till exempel Andrum öppnades upp för en mer allmän stund för existentiella frågor.

Förutom allmänmänsklig andlighet tycker hon också att man skulle få ut mer av att inkludera andra röster än kristna.

– Jag skulle lyssna precis lika uppmärksamt om det sändes en gudstjänst från en moské och vara intresserad av att höra vad imamen har att säga just den här fredagen. Men det är klart att man inte kan fylla hela kanalen med gudstjänster för att alla skall få vara med.

 

Religion eller religionskunskap

Anna Lindholm ser sig som både svensk och finlandssvensk. Hennes släkt kommer från Snappertuna, barndomen tillbringade hon i Västerås och då familjen flyttade tillbaka till Finland gick hon högstadiet och gymnasiet i Ekenäs. Efter studenten utbildade hon sig till religions- och svensklärare i Stockholm och undervisade religionskunskap på ett gymnasium där.

Just för religionslärare är skillnaderna stora beroende på om man undervisar i Finland eller i Sverige, säger Lindholm. I Sverige är religionskunskap ett obligatoriskt ämne för alla, oavsett tro. Enligt det svenska gymnasiets läroplan är syftet att eleverna ”breddar, fördjupar och utvecklar kunskaper om religioner, livsåskådningar och etiska förhållningssätt och olika tolkningar när det gäller dessa.” I den finländska läroplanen ligger betoningen på att öka förståelsen för den egna religionen. Här är undervisningens viktigaste uppgift att ”fördjupa de studerandes förtrogenhet med den egna religionen och dess kulturarv samt med den livssyn och det etiska tänkande som växer fram ur religionen”.

Rätten till undervisning i den egna tron har lett till att det under 2000-talet utvecklats läroplaner för en hel rad minoritetsreligioner, men samtidigt har bristen på t.ex. behöriga islamlärare blivit uppenbar. Lindholm konstaterar att problemet kunde lösas genom att hela systemet med segregerad religionsundervisning lades ned. Här önskar hon att religionsundervisningen i Finland blev mer lik den svenska, med en betoning på möte, dialog och värderingar. Senast på högstadiet tycker Lindholm att det behövs ett moment där man diskuterar existentiella frågor i ett klassrum där alla inte tänker lika och kommer från samma bakgrund.

– Vi har en tendens av att vara rädda för det som är främmande och det vi inte förstår. Där tror jag skolan har ett jätteviktigt uppdrag och en otrolig möjlighet att låta det här mötet organiseras i klassrummet, där man diskuterar existentiella frågor, religiöst liv och innehåll och livsåskådningar oavsett om det är med troende eller icke-troende.

 

Möten och dialog

Trots att hon generellt är kritisk till segregerade lektioner behöver de inte sakna goda sidor, menar Lindholm. Till exempel kan de ge upphov till djupare teologiska diskussioner mellan elever som delar samma tro. I Finland kan det också uppstå intressanta debatter då barn som är inskrivna i kyrkan men är väldigt kritiska eller ateister möter troende på de evangelisk-lutherska lektionerna.

På det svenska naturvetenskapliga gymnasieprogram där hon undervisar kan det å andra sidan vara utmanande att många elever har en stark tro på naturvetenskap, är ateister och ser religion som något avvikande.

– Man får jobba jättemycket med att nyansera bilden av vad det innebär att vara religiös och hur man tolkar texter. Hur läser man en text bokstavligt och vad innebär det att läsa en text symboliskt eller historiekritiskt? De flesta icke-troende är schyssta typer, men många av dem som kommer till tals är otroligt hårda, kategoriska och direkt elaka. Det är inget bra möte och det blir ingen bra dialog av det.

Har barn i Sverige tillräcklig kunskap om sin egen religion för att möta varandra i klassen? 

– Det är klart att man behöver lära sig om sin egen religion. Det är möjligt att det finns en poäng i att man först separerar för att sedan kunna mötas… I vilka andra ämnen i skolan idag diskuterar man existentiella filosofiska frågor? Det är verkligen i religionsämnet! Då tycker jag det är jättesynd att man inte möts och får en mångfald i det mötet.

Brev från inbördeskriget

Huvudanledningen till att Lindholm flyttat till Helsingfors har däremot inget med lärargärningen att göra, utan är ett led i ett arbetet med en bok. ”Projekt Ines” fick sin början då hon fick tag på en bunt brev som hennes mammas farmor hade skrivit i Snappertuna under inbördeskrigt.

– De var väldigt evangelisk-lutherska med mycket bibelcitat.  I sina resonemang kring kriget hittade min mammas farmor Ines alltid förklaringar i Bibeln och Gud.

Breven blev först grunden till en C-uppsats i religionsvetenskap, men då Lindholm upptäckte bristen på litteratur om och av kvinnor under inbördeskriget blev hon inspirerad att själv utveckla breven till en bok. Projektet har hon jobbat med sedan 2011 och hoppas att arbetet framskrider långt under det kommande året i Helsingfors.

Inga Härmälä

Ny Tid-läsare som har material om röda kvinnor under inbördeskriget kan kontakta Lindholm via hennes blogg projektines.wordpress.com.