Oscar Ohlis förstår inte varför det ska vara så svårt att tillämpa principen om att alla människor ska behandlas lika, och är lite besviken på att SFP är så handlingsförlamat i hbtq-frågor. I somras blev han själv vald till ordförande för Regnbågsankan och de aktuella debatterna om en könsneutral äktenskapslag och Jeppispride har skickat honom raka vägen ut i den mediala hetluften.
Oscar Ohlis föddes i Vörå där han fick en trygg uppväxt tillsammans med sin tvillingbror. Ohlis friidrottade, spelade fotboll och åkte slalom. Under Ohlis barn- och ungdomsår använde vanliga dödliga inte Internet, och Vörå förblev ett litet samhälle där folk levde i en ganska skyddad men trygg värld. Det lilla samhällets nackdelar visade sig när Ohlis nådde tonåren.
– I tonåren ska alla likna varandra så det är inte lätt att vara sig själv, speciellt ute på landsbygden. I högstadiet hade jag lätt att få kompisar, men vissa pojkar mobbade nog mig för att jag inte var som många Vöråkillar och delade samma intressen.
Ordförande
Ohlis var inte intresserad av traktorer och motorfordon utan lade hellre ner tid på att följa med trender, popkultur och samhället i allmänhet. Som femtonåring skrev Ohlis in sig i Svenska folkpartiet och engagerade sig i partiets ungdomsförbund Svensk Ungdom och efter gymnasiet fortsatte det politiska engagemanget parallellt med studierna i socialpolitik i Vasa. Han har bland annat varit ordförande för studentkåren vid Åbo Akademi i Vasa och suttit i stadsfullmäktige i samma stad. År 2008 blev han vald till Svensk Ungdoms ordförande.
– Jag hade aldrig planer på att bli förbundsordförande, men en sak ledde till en annan och mitt i allt var jag det.
Ordförandeskapet innebar att Ohlis fick samla ihop sitt pick och pack i lägenheten i Vasa och köra ner flyttlasset till Helsingfors, där förbundet har sitt kansli. Det var under sin tid som ordförande som Ohlis på allvar började engagera sig i hbtq-frågor. Engagemanget kom från kombinationen av att han i samma tider kände sig trygg i sig själv gällande sin egen sexuella läggning och fick upp ögonen för hur situationen för könsminoriteter och sexuella minoriteter såg ut.
– Så hittade jag kraft att helt enkelt köra på.
Skrev om hjärtesak
I början av sommaren blev Oscar Ohlis vald till ordförande för Regnbågsankan, en svenskspråkig hbtq-organisation. Ohlis vill se mer diskussion om könsminoriteter och sexuella minoriteter i undervisningen både i grundskolans lägre och högre klasser samt i gymnasiet och yrkesskolor. Ohlis minns inte att till exempel homosexualitet skulle ha vidrörts med ett endaste ord under hans år i grundskolan och gymnasiet.
– Jag visste redan som barn att jag tyckte pojkar var massor mer intressanta än flickor och det skulle ha varit bra att få höra att det är helt normalt.
Ännu idag finns det lärare som är reaktionära.
– Eftersom jag har studerat i Vasa har jag många bekanta som är eller ska bli lärare och en del av dem tycker att man inte kan tala om homosexualitet förrän i högstadiet.
Jämlikt arbetsliv
Men det är inte bara barn och unga som borde få mer kunskap om mänsklig mångfald. Också vuxna i företag, organisationer och liknande måste få lära sig hur man bemöter sina anställda och medarbetare oberoende av sexuell läggning och könsuttryck, menar Ohlis.
– Homosexuella ska kunna tala om sin partner, precis som vilken hetero som helst gör.
För Ohlis är det inte självklart att alla arbetsgivare behandlar arbetssökande lika.
– Ibland funderar jag på om det att jag är öppen med min läggning påverkar hur potentiella arbetsgivare ser på mig.
Någon dag vill Ohlis gifta sig, gärna i kyrkan, men är osäker på vad som kommer att hända när medborgarinitiativet om en könsneutral äktenskapslag ges till riksdagen.
– Det är klart att jag är positivt inställd och verkligen hoppas att det lyckas, men jag är också beredd på att det stupar.
Besviken på politiker
Finska politiker är i allmänhet alltför fega när det gäller hbtq-frågor, tycker Ohlis.
– Många säger att de är för, men låter ändå bli att ta ställning och höras i de här frågorna.
Ohlis är också litet besviken på sitt eget parti SFP.
– Jag förstår inte varför det ska vara så jävla svårt att tillämpa att alla ska behandlas lika. Jag är litet besviken själv, vi skriver in i partiprogrammet att jo, vi stöder det här, men så gör vi ändå ingenting för att driva frågan.
Ohlis tror att handlingsförlamningen beror på att SFP är tudelat. Man är rädd att förlora de moralkonservativas röster i Österbotten om man följer de liberala värderingar som dominerar i södra Finland.
Gällande den pågående debatten tycker Ohlis att det är positivt att diskussionen förs och att många deltar.
– Jag är glad att vi diskuterar de här frågorna så mycket som vi gör och alla har chansen att ventilera sin åsikt, men det ska ske med respekt för alla, säger Ohlis.
Dessvärre är debatten inte alltid riktigt rumsren.
– Ibland blir jag nog sårad över hur jäkligt fräcka människor kan vara. Som när det talas om att det är en propagandavåg från mediernas sida som gör att folk blir homon.
Tidigare blev Ohlis mycket irriterad på sina meningsmotståndare i hbtq-frågor, men nu har han gått in för att försöka förstå.
– Det blir ingen debatt om man bara sitter och skriker. Mest är jag förundrad över varför och hur de orkar lägga så mycket tid och energi på att motarbeta något som inte berör dem personligen.
Emma Nippala
Foto: Karin Lindroos
