Yasmeen al-Eryani flyttade till Finland för tre år sedan men följer fortfarande noga med Jemens politiska utveckling. Mycket har skett sedan folkresningen 2011, men ännu hänger demokratin i vågskålen.
Jag träffar Yasmeen al-Eryani en vardagsmorgon på Helsingfors universitet, där hon studerar vid ett magisterprogram i statsvetenskap. Hon följer aktivt med politiken i Jemen och minst en gång i året besöker hon hemlandet. Då vi börjar prata om Jemen vill hon ändå påminna om att hon inte är någon expert på Jemens politik, men att hon gärna delar med sig av sina tankar i rollen av en politiskt intresserad medborgare.
Efter den jemenitiska folkresningen år 2011 har det skett en rad reformer och i april i år inleddes en så kallad ”nationell dialog” under ledning av den nye presidenten Abd Rabu Mansur Hadi, som tillsattes i början av 2012. Under dialogen, som nu närmar sig sitt slut, har en lång lista viktiga frågor diskuterats, allt från hur staten skall fungera, militärens roll, flyktingproblematiken till problemen i Saada i norr.
− Somliga anser att den nationella dialogen har räddat Jemen ur en våldsspiral, i stil med de i Syrien eller Egypten. Andra förhåller sig misstänksamt till processen, eftersom den förhandlades fram av USA, Saudiarabien och gulfstaterna. Alla vet att de har sina egna politiska agendor i Jemen.
Al-Eryani tillägger att många jemeniter kände att de inte gavs något val då de ställdes inför ultimatumet att antingen inleda den nationella dialogen eller hamna i en lång våldsspiral. Man ifrågasätter också mängden resurser som pumpats in i processessen (huvudsätet för dialogen är ett lyxhotell utanför huvudstaden) och ifall den verkligen representerar de människor som den påstår sig representera: medborgarorganisationer, olika politiska partier, minoritetsgrupper, klaner, frigörelserörelser, kvinnor samt revolutionära unga.
– Den nationella dialogens legitimitet är fortfarande ifrågasatt, av många orsaker. Hur mycket de än säger att de har nått ut till och engagerat hela befolkningen, tror jag inte att de verkligen har lyckats.
Å andra sidan berömmer andra processen som ett hoppingivande exempel och al-Eryani hävdar att den faktiskt lett till att människor som aldrig annars skulle sitta tillsammans har slagit sig ned kring samma bord och diskuterat frågor där synvinklarna är direkt motsatta.
− Kanske skapas det på det här sättet en kultur av dialog och kompromisser. Om det gör det, är det en positiv sak.
Många gånger har diskussioner förts medan det samtidigt pågått demonstrationer och sammandrabbningar ute på gatorna eller i andra delar av landet. Också under själva dialogen har deltagare organiserat demonstrationer eller lämnat förhandlingsbordet för att få sin åsikt hörd.
− Den nationella dialogen håller på, men samtidigt fortsätter konflikterna i norr och de amerikanska drönarattackerna, och tidvis eskalerar våldet. Vi får se ifall resultatet av dialogen kommer att kunna lösa problemen och ifall folket kommer att acceptera det. Det är på basen av resultatet som den nya grundlagen skall skrivas.
Myter om Jemen
Flera gånger under intervjun klagar al-Eryani över den ensidiga rapporteringen om sitt hemland. Barnäktenskap, al-Qaida och kidnappningar har intresserat medierna mer än folkresningen och dess efterdyningar, fastän det bland annat är just dessa problem man vill lösa genom den nationella dialogen.
− Man försöker hantera Jemen som ett mycket känsligt fall. Det internationella samfundet gillar att kalla det ”en tickande bomb”. Eftersom jemeniterna också har hört påståenden i stil med ”Jemen är på väg att kollapsa” upprepas så mycket i media, har de själva internaliserat denna idé. Den förre presidenten brukade också använda sig av samma retorik för att skrämma folket: ”Det här är ert enda alternativ om ni inte vill bli nästa Somalia.”
Al-Eryani är säger att det internationella samfundet förtsättningsvis använder samma taktik och lägger alla förväntningar på en ledarperson. Då Hadi lyckats upprätthålla en viss nivå av lugn, ses han som oersättlig och ifall han försvinner tror man landet slits i bitar. Pratet om att Jemen är inkapabelt till demokrati på grund av stamkulturen ser hon också som strunt.
– Lojaliteten till den egna stammen är fortfarande är utbredd, men om staten skulle kollapsa i Finland, skulle folket snabbt skapa sina egna samhällen och försöka klara sig själva. Det är den situation Jemen är i och människor söker sig till den närmaste struktur som ger dem skydd. Problemet är en mycket svag stat som inte gör, och aldrig har gjort, sitt jobb.
Federal stat
Den nationella dialogen strävar bland annat efter att förbättra fördelningen av resurser i landet, ett problem som bidragit till striderna med Saada i norr, de sydjemenitiska frigörelserörelserna och de många kidnappningsfallen. En slags lösning som diskuteras är möjligheten att skapa en federal stat.
− Men jag undrar ifall de verkligen planerar hur en federalstat skall implementeras i praktiken med alla styrelsereformer och fördelning av resurser en så här drastisk reform innebär. Om inte kan det leda till att landet ytter ligare splittras och konflikterna eskalerar.
För att beskriva risken med drastiska men dåligt planerade reformer nämner Al-Eryani förenandet av Nord- och Sydjemen år 1990. Då det saknades överenskommelser angående resurs- och maktfördelning ledde reformen till inbördeskrig år 1994, och till den nuvarande situationen där sydjemeniterna vill återfå sin självständighet.
− Vissa påstår att förslaget om en federal stat bara är ett försök att locka med sydjemeniterna, men det är inte enbart Sydjemen som känner sig åsidosatt – också Saada och andra fattiga regioner är marginaliserade. Väldigt få människor har haft någon glädje av Jemens resurser, i princip bara den regerande eliten och deras närmaste. En federalstat skulle vara ett resultat av att alla folkgrupper i Jemen känner sig utslagna och därför hellre vill ha sin egen stat.
Studier i Finland
Jasmeen al-Eryani har som kvinna själv haft turen att tillhöra en relativt välbärgad familj från huvudstaden Sana’a. Hon studerade för sin kandidatexamen två år i Libanon och två år i Washington D.C. och efter att hon blivit klar med studierna återvände hon till Sana’a där hon jobbade för FN i tre år. På jobbet träffade hon sin man, som har finska och libyska rötter, och då de gifte sig år 2010, valde de mellan att stanna i Sana’a eller flytta till Libyen, men intuitionen förde dem till Finland.
– Bara ett par månader senare utbröt folkresningarna i Tunisien och Egypten. Libyen hamnade i kaos och Jemen likaså och vi tänkte ”Wow, vi undkom det”, trots att det hade varit intressant att vara med om de händelserna. Jag tror att vi gjorde ett väldigt bra val och det här är en säker plats att ha barn på.
Hon sökte in till universitetet redan för tre år sedan då hon flyttade till Finland, men sen föddes hennes dotter och studierna fick vänta. Nu går dottern på dagis och det tillåter al-Eryani att fundera på sin magisteruppsats. Den kommer möjligen att behandla identitetsskapandet under folkresningen.
– När revolutionen började såg olika grupper sin chans att skapa sig en egen identitet, göra den hörd och ställa krav kring den. Jag tror definitivt att fler ser sig själva som mer politiska nu än före folkresningen, men en stor del av befolkningen fokuserar fortfarande i första hand på sin överlevnad och på omedelbara behov.
Inga Härmälä
