Nästan alla länder garanterar minoritetskulturernas existens, men inget land stöder flerspråkiga identiteter vilket vore aktuellt för många storstadsbor som identifierar sig med en minoritetskultur. (Kanske det är därför nyskriven finlandssvensk teater som lyfter fram karaktärer som inte enbart är homogent finlandssvenska klichéer känns så rätt.)

På Klockriketeaterns seminarium ”Konsten att förnya”, som ordnades i början av september, diskuterades minoritetskulturer och teater. Det lyftes till exempel fram hur svårt det är för barn till samiska föräldrar att lära sig samiska på daghem och i skolor i Helsingfors. På plats var bland andra koreograf Hanna Brotherus (HB Company), Ari-Pekka Lahti (Ruska Ensemble) och professor Janne Saarikivi (finsk-ugriska institutionen vid Helsingfors universitet). Tyvärr saknades representanter för romsk teater.

Samisk teater var i fokus med anledning av gästspelet från den samiska nationalteatern i Kautokeino. Föreställningen i Haukur J. Gunnarssons regi av Nils Aslak Valkeapääs (1943-2001) enda pjäs Den rimfrosthåriga och drömskådaren där samisk jojksång och naturmystik förenas med element ur japansk noh-teater, illustrerade efter seminariet hur så kallad minoritetsteater kan vara en berörande skönhetsupplevelse, med ett djuppsykologiskt budskap om att de finns visdom att hämta i drömmar; vi är våra drömmar. Föreställningen förmedlade ett starkt etiskt budskap om att människan tillhör naturen och bär ansvaret för naturen.

Som exempel på minoritetsteater som stagnerat och institutionaliserats och inte utvecklats i takt med tiden nämndes udmurt-teater i motsats till samisk teater. Udmurtkulturen hittas på kartan mellan Volga och Uralbergen. Att udmurtkulturen är livskraftig också i exil, långt borta från sitt ursprung, bevisas av att storstädernas udmurt-discon lätt drar till sig ett tusental människor som talar det finsk-ugriska språket udmurtiska.

På seminariet konstaterades att minoritetsspråk och -kulturer bevaras livskraftiga om de lever med tiden och berikas av nya ord för att beskriva nya fenomen och tar till sig nya kulturyttringar, exempelvis heavy och rap samt filmen som medium. Och inte går i fällan att turistifieras. Kulturtradition är inte det samma som att musealiseras, utan borde vara en stark rörelse förankrad i behov och identitet här och nu.

 

Sunniva Ekbom


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.