Då man på 1960- och 1970-talen diskuterade inkomstpolitiska uppgörelser så spelade livsmedelspriserna en betydande roll. Prisregleringen fortsatte i modifierad form också under 1980-talet och då konsumentpolitiken gjorde intåg fick jag höra att brödpriset hade varit ”heligt” för socialdemokraterna. I pris- och lönerådets prissektion där jag var suppleant var ideologin naivt idealistisk: Varje länk i försörjningskedjan skulle få ersättning i relation till sin insats i arbete eller andra resurser. Däremot beklagade sig Fazers direktör över att regleringen hindrade bageriets produktutveckling.
För närvarande är det lantbruksproducenterna som talar om priser, och om att deras arbete inte värderas tillräckligt. Samtidigt svämmar detaljhanden över av konkurrerande parallellprodukter. I min Kesko-butik finns fem så kallade gondoler (fristående dubbelsidiga hyllor) med enbart matbröd, så man behöver inte ha någon högskoleexamen för att märka att brödframställning tycks ha blivit en lönande business.
Då eurons inflytande senare diskuterades ansåg Statistikcentralen att den inte skulle öka inflationen eftersom konsumenterna lättare skulle kunna göra prisjämförelser. Från handeln fick man inga klara besked utan det hette att ”vi får se hur prisbilden tar form”.
Jag var nyss i Fazers butik och tog en titt på bakelserna. Potatisbakelsen kostar 3,90 och den klassiska bebén 4,30. Omräknat enligt den officiella växelkoefficienten skulle bebén ha kostat 25 mark och tjugo penni just innan euron infördes. Vem skulle ha betalat det? Nå, de manuellt arbetskrävande bakelserna har blivit litet färre i diskarna, men i fråga om matbrödet verkar det inte ha blivit klart att en miljon singelhushåll i Finland behöver små förpackningar – ett nytt, anklagande pekfinger gäller ju nu slöseriet med mat. Man undrar hur vi skall ha det: äta mögligt bröd på grund av för stora förpackningar? Produktutvecklingen har inte utgått från singelhushållens behov.
Undertecknad var också medlem av en konsumentkommitté inom EU. På dess möten fick vi på 1990-talet till leda höra om ”deregulering”. Konkurrensen skulle ordna allt till det bästa bara man fick bort den statliga eller kommunala styrningen av olika funktioner. Jag minns att vi konsumenter ställde oss undrande till privatiseringen av posten. Under ett av de sista möten jag deltog i fick vi också höra om ”Behavioral Econmics”, vilket översatts som beteendevetenskaplig marknadsföring: då man vet att konsumenter ofta fattar sina beslut på känslomässiga grunder, så kan marknadsföringen utnyttja detta (bort alltså idén om den rationella konsumenten som väger för och emot). Och då erfarenheten visat att kunden anser att priset säger något viktigare än uppblåsta reklampåståenden, så har det gällt att ”spela” med priset. Tjugonio och nittiofem låter mindre än trettio.
Nu har vi i Finland haft denna prissättning så länge, att företag med självaktning redan borde avstå från den. Det är rentav orättvist att kalla sådana priser för Anttila-priser eftersom de slagit igenom i bokhandeln, på apoteket och så vidare. Men det är rent förolämpande att förutsätta att man köper kundens förtroende för tio eller fem cent. Jag brukar nämna den verkliga summan när jag betalar och ibland lämna de fem centen på disken.
Gun Winter
