Absurd och allegorisk dystopi

av Anna von Bonsdorff

Jesper Karlsson gör en intensiv regidebut på Klockriketeatern med Samuel Becketts Slutspel. Föreställningen har också försetts med en allegorisk dimension där den absurdistiska situationen på scenen har sammankopplats med dagens teaterklimat som genomsyras av osäkerhet, kärv ekonomi och bristande publikunderlag, skriver Anna von Bonsdorff. 

I samarbete med Club Mazurka har Klockriketeatern valt att sätta upp Samuel Becketts klassiker Slutspel (1957). Det är absurt bortom rimlighetens gränser, så som det bör vara då det är fråga om Beckett. Pjäsens titel syftar på slutskedet i ett schackparti. I likhet med schackspelet följer också figurerna på scenen vissa ritualartade mönster ända i in det sista, trots att finalen är förutbestämd.

Rent kontextmässig hör Becketts pjäs hemma i 1900-talets dystopiboom, där författare från Aldous Huxley till Anthony Burgess målat upp framtida mardrömsscenarier. I Slutspel är figurerna på scenen de sista kvarvarande spillrorna av det som en gång var mänskligheten och stämningen präglas av hjälplös väntan på någonting, samtidigt som meningslösheten gör sig påmind.

Jesper Karlsson gör en intensiv regidebut där den avskalade scenen utnyttjas till max och skådespelarna verkligen ger järnet. På scenen huserar de två figurerna Hamm (Carl Alm) och Clov (Matti Raita). Hamm är blind och kan dessutom inte stå, medan Clov inte kan sitta.

Med sina nyckfulla kommandon och storslagna manér är Hamm en riktig despot som för tankarna till en övervintrad version av den franska Solkungen. Clov får å sin sida stå ut med en hel del ovett, samtidigt som Hamm ändå är beroende av hans hjälp. För även om Clov är Hamms tjänare är förhållandet dem emellan betydligt mer komplext än så och svängs om flera gånger. Ett ömsesidigt beroende, en skör terrorbalans och frågan ifall Clov bör stanna eller ge sig av bidrar till att göra deras relation till en hel studie i maktutövning, på ett allmänt plan.

Dessutom finns också Hamms far (Dan Henriksson) med i bilden i form av en skröplig gamling som är förvisad till en soptunna. Även om han framstår som en harmlös och komisk figur låter sig en betydligt mörkare fader-son-relation anas. Här fungerar idén om den auktoritära fadern som en allmängiltig figur som man inte blir kvitt i första taget.

Scenen, vars minimalistiska exteriör Beckett lär ha varit mån om, har nu täckts in i plast. Det förstärker den dystopiska undergångsstämningen. På scenen finns ingen möjlighet för fortsatt liv, för natur och växtlighet. Vill man kan man också tänka steget längre och låta plasten tala för slutet på kreativitet, möjligheter och förnyelse.

Klockriketeaterns uppsättning av Slutspel har nämligen försetts med en allegorisk dimension då man medvetet gått in för att sammankoppla den absurdistiska situationen på scenen med dagens teaterklimat som genomsyras av osäkerhet, kärv ekonomi och bristande publikunderlag. Den här samhällsanknutna vinklingen lyckas öppna upp för vidare frågor kring teaterns roll och för vem och varför man spelar, ifall publiken inte längre finns där.

Slutspel är ett fint exempel på att Becketts text fortsättningsvis är aktuell; att den låter sig omtolkas till ett innovativt resultat och att den samtidigt fortsätter att vara tankeväckande och sätta myror i huvudet på en.

Anna von Bonsdorff
Foto: Janne Wass

Slutspel. Text: Samuel Beckett. Översättning: Magnus Hedlund. Regi, scenografi och kostym: Jesper Karlsson. Ljud och video: Matti Raita. Ljus: Jesper Karlsson (Mari Agge). På scenen: Carl Alm, Matti Raita, Dan Henriksson. Premiär 18.10.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.