Leif Salméns femtonde bok, Den underjordiska moskén, är föga glättig. För utopiska vägar ur den den kris som vi befinner oss i varnar den med eftertryck och man avslutar den sorgsnare och klokare, skriver Clas Zilliacus.
För Leif Salmén hänger saker och ting ihop, det ena har med det andra att göra. Och de hänger ihop på ett mycket långvarigt sätt. Historiens snabbisar blir mest kuriosa. Den snart avslutade västerländska parentesen mellan perioder av asiatisk dominans är i Salméns skrivning en sådan snabbis.
Med ett så sävligt synsätt blir historien till ett slags geologi, vetandet om hur marken vi står på formats. Detta har ju insetts förr. Topelius, liksom senare Paasikivi, betraktade historien som tillämpad geografi. Om inte annat är det ett bra recept mot mänsklig hybris att betrakta så, världen är långsam av sig. De franska annalisterna talar om longue durée, i motsats till historiens visp på ytan. Ännu går det inte att bedöma utfallet av franska revolutionen, sa Kinas ledare Chou En-lai en gång. Det är ett yttrande som Leif Salmén eftertänksamt har citerat.
Allt detta geobildspråk får stå för min räkning. Kanske borde jag tala om avlagringar, det ordet har ett bättre semantiskt omfång. Men det vertikala med jordskorpan verkar locka fram bilder hos Salmén, han gräver där han står. I sin förra bok tog han läsaren ner på jorden, hon skulle ner från Akropolis, en av människans höjdpunkter, ett av våra klassiska försök till en stad nästan ovan molnen. I Den underjordiska moskén (Schildts & Söderströms 2013), hans femtonde bok, hamnar vi i Yer Alti Cami, en källarhelgedom i Galata i Istanbul. På bokomslaget skjuter minareter upp ur marken. Har de varit frön i jorden kanske? Hotfulla som missiler förefaller de, om ögat har fattat saken rätt. Det har det som vanligt inte.
Essän om moskén i Galata ligger sist i samlingen, på femtonde plats. Men som titelessä stakar den ut läsningen, hamnar överst. Salmén har alltid varit bra på boktitlar. Ämnet för boken är inte islam, men ämnet är också islam. Ämnet är hela den utmanande historiska komplexitet människan har lagrat på sig under sitt jordiska rumsterande. Titeln är uttänkt lite som W.G. Sebald tänkte ut det då han döpte sin av historien marterade gestalt, och romanen om denna, till Austerlitz. Så blev boken i hela sin längd läst mot sin napoleontida resonansbotten, ett nittonhundratalsöde drogs ut över lång tid.
Men det är klart att en sådan läsning förutsätter att läsaren har någon botten som resonerar. Inför Den underjordiska moskén får man lov att tänka själv när man läser, att bjuda till. Annars kan det hela te sig som konceptet till en lärd serie föreläsningar över ett ämne som ännu inte har slagits fast. Vilket egentligen är just vad det är.
Boken granskar den kris vi befinner oss i och hur vi har hamnat där. Den benar i de långa tanketrådar, idétraditioner, som har tvinnat till det för oss. Salmén kombinerar fakta och tankar ur sin kopiösa pålästhet. Här ges åtskillig historieundervisning, inklusive påpekandet att också tanken om en framtid har sin historia: åkerbruk och boskapsskötsel möjliggjorde ett överskott som gav rum för byggandet av förväntningar. Därförinnan var livet ett nu, och inget långt sådant: solitary, poor, nasty, brutish, and short.
Boken är skriven som en reaktion på Den stora oredan – så heter inledningskapitlet – i en blandning av ”förtvivlan, ursinne och besinning”. Det patos som synes i sista hand bära den, och bära bra, är indignationen över gemene medborgares omyndigförklaring, hans förlust av en framtid. En liten elit har förbehållit sig en morgondag men vi andra ”får se förväntningshorisonten krympa till en tv-ruta där någon fattig sate med svettiga händer, sammanbitna läppar och irrande blick förtvivlat hoppas bli miljonär”.
Omdöme och minne
Många av bokens bästa resonemang handlar just om avskaffandet av framtiden. Den neoliberala eran har gjort rent hus med alternativen, med val och utstakande av morgondag. Alternativ finns inte, sa Thatcher; saken togs upp till bevis av stjärnkrigaren Reagan. Och nu vandrar EU vidare på den utstakade vägen. Där är vi nu, i irreversibilitetens våld. Man kan bli ursinnig med mindre, och det blir Salmén.
Ofta nog synar han det nyspråk som genom nya verbala inpackningar gör alternativlösheten möjlig. Jag minns inte om han i boken avhandlar språkhorrören marktkonforme Demokratie, i flitigt bruk i pågående tyska valkampanj. Det är ett EU-ideal som den som har oanfrätta smaklökar kan försöka smeka gommen med. Hans avsky handlar om detta, att språket kan ges i uppdrag att göra valutan förmer än folkväldet.
I denna de långa perspektivens essäsamling – eller långessä, om man så vill – är det perspektivens borttrollare, den tomma konsumismens ansvariga elit, som blir mest skoningslöst avbasad. Det sker i ordalag som aldrig har varit den intellektuella eliten främmande, inte heller Salmén: i boken får gott om ansett folk paradera som tokstollar, vanvettiga, imbecilla, pratmakare och analfabeter. Bäst trivs Salmén bland vandringsmän som Eric Hobsbawm, Marcel Reich-Ranicki och Tony Judt, och han förklarar energiskt varför.
Om världen trots Salméns kryptonitblick ändå har någonting ogenomskådat kvar så är det när han låter sig bli motsagd av någon av dessa tänkare. Så sker i fråga om nationalstaten. För honom har den tjänat historien rimligt väl och ger rum för ett helt annat Europa än EU, too big to fail. Men han anför också Hobsbawm, exilens man i nästan exemplariskt skick, och dennes utsaga ”att världen inte kan tydas och ännu mindre förstås utifrån nationalstaten”.
Den underjordiska moskén är en föga glättig bok. För utopiska utvägar varnar den dessutom med eftertryck. Man avslutar den sorgsnare och klokare, som den gamle sjömannen hos Coleridge. Kanske kunde man också på denna punkt släppa in ett motord, en tanke till tröst. Tony Judt samtalade på sin dödsbädd 2010 om det tjugonde århundradets stora politiska visioner, kommunism, liberalism och fascism. Han erinrade om att det trovärdiga alternativet till kommunismen under mellankrigstiden var fascismen, alls icke liberalismen. Att det blev den som ett halvsekel senare gick segrande fram, om också på ett mycket förändrat fundament, får räknas till epokens verkligt oväntade utfall.
Den behöver nu omdöme och minne, om segern ska vara av värde. Här står Salmén till tjänst.
Clas Zilliacus
Leif Salmén: Den underjordiska moskén. Schildts & Söderströms, 2013.
